Det är svårt att välja årets vansinne. De är så många. Från terrorattacken i Bryssel 22 mars där 33 offer dog, bilen som kördes över folket i Nice 14 juli där 84 miste livet, varav flera barn Otaliga mord, bränder, skjutningar, död och sorg, krig… Det är ändå ett mord som stannar i mitt minne fast jag inte ens kände kvinnan. Det beror på Rikspolischefen.
25 januari i år knivhögg en asylsökande man, som låtsades vara barn, ihjäl en från personalen: Alexandra Mezher. Hon arbetade på det HVB-hemmet i Mölndal som hade tagit mot detta ”barn”. Hon var 22 år. Hon arbetade ensam på natten bland alla vårdtagare, varav mördaren var en. Hon blev knivhuggen flera gånger så illa att hon förblödde ihjäl. Förövaren skadade också en yngre boende.
Efter att utländska tidningar ifrågasatte den skyldiges ålder beroende på bilder som visade otvivelaktigt en vuxen, bedömdes han om. Han var troligen äldre än den döde Alexandra Mezher.
Hela orten var i chock. Men inte polischefen.
Man blir ju naturligtvis förtvivlad å alla inblandades vägnar naturligtvis. // Men också för den enskilde unge killen som begår en sån här förskräcklig händelse. Vad har den personen varit med om för någonting? Vilka omständigheter har den killen växt upp under? Vad är det för trauma han bär med sig?” Rikspolischefen vid mordet av 22-åriga Alexandra Mezher. https://www.youtube.com/watch?v=oQ-X78nMhjE
Det var så polischefen markerar sitt chefskap, sin uppfattning om människor som blir offer för våld. Familjen som förlorade en dotter vars trauma var oerhörd var inte mycket värt för polischefen.
Hur kände de poliserna sig som fick ta hand om ärendet? Borde de ha skyndat sig att förstå den skyldige och låta offret ligga? Chefen är den som anger tonen, nivån på arbetet. Är det på grund av detta arbetsklimat så många poliser lämnar yrket?
Brottet bedömdes som synnerligen grov misshandel och vållande till annans död, inte mord. Hur många knivhugg blir mord? Straffet för Youssaf Khaliif Nuur, vuxen man från Somalia i ett boende för barn, blev rättspsykiatrisk vård och tio års utvisning. Så, han kan komma tillbaka och njuta åter av vår välvilja. Varför?
Jag kan inte förstå detta. Kanske du kan?
När man ser på nyheter eller läser media om oron i HVB hemmen med asylsökanden blir man fundersam över hur och varför vi tar mot ensamma män som säger sig vara barn för ca 2000 kronor om dagen. Flykting? Jag har svårt att se dessa personer som flyktingar. Våra grannländer är inte i krig.
Det finns miljoner flyktingar, jag ifrågasätter inte det. Hjälp på plats är det jag vill se mer av, inte lyckosökare. Jag kan förstå dem, alla vill ha det bättre, men det är inte tillräckligt skäl till mottagandet som asylsökande här.
Många ”gråter” för dessa ensamkommande unga män, men få tänker på dem som är kvar, kvinnor och barn, gamla och skadade. Vi borde nog tagit mot unga kvinnor, de som riskerar bli tvångsgifta till äldre män, nära släktingar eller bli fru nummer två, tre, fyra. Jag ser dock helst att vi tar mot kvotflyktingar från läger, en organiserad hjälp till de mest behövande. Kristna flyktingar som har lättare att integrera sig med vårt samhälle.
Dessa unga män kostar 2000+ kronor om dagen. 2000 kronor räcker för ett mål mat till 603 undernärda barn. Mat för en familj på flyktingläger en månad kostar 765 kronor, så nära tre familjer överlever på en ung mans dagpenning och vård.
Jag tror att systemet med flera unga män från många olika länder och olika kulturer boende ihop, behandlade som tonåringar oavsett ålder är helt galet. Bränder, slagsmål, i värsta fall död… Jag vill inte minska arbetsgivarens ansvar men Alexandra Mezher är offer för usel asylhantering, offer för politikers ”vara bäst och snällast” syndrom.
Någon i styrande ställning måste börja tänka till.
Detta inlägg är del 3 i årskrönikan.
Passerade Elbe lite söder om Berlin med en kollega för några dagar sedan. För drygt 70 år sedan stod min farmor här med min femårige far och tvåårige faster och försökte komma över sa jag. Ja, precis som de som kommer över Medelhavet idag svarade han med en liten pik till mig eftersom kollegorna vet att jag är tveksam till hur vår flyktingmottagning fungerar.
Jag orkade inte berätta att jag tycker det är skillnad. Att farmor flydde från Stalins våldtagande soldater och eftersom hon var akademiker ett troligt öde i Sibirien. Hur hon kom till Sverige och i stort sett omedelbart började arbeta på SJ där hon arbetade till pension 40 år senare. Att hon direkt tog ställning för assimillering och lärde aldrig sina barn skriva hemspråket även om det talades hemma utan det var att lära sig korrekt svenska som gällde. Hur hon mig veterligt endast en gång om året hävdade sin gamla kultur genom att göra surkål till jul. Då hade hon alltid dåligt samvete för att grannarna kunde ta illa upp.
Kanske är det ingen principsskillnad mellan flykting och flykting men det känns ändå som en förolämpning att jämföra henne, med hennes vilja att bidra och assimilera sig, med de flyktingar som kommer idag.
Någon får gärna förklara för mig hur assimileringen ska gå till praktiskt om det nu inte är någon skillnad.