Den 27 januari 1945 befriades fångarna på Auschwitz, ett av nazisternas största koncentrations- och förintelseläger. Förintelsens minnesdag instiftades av den svenska regeringen och uppmärksammas varje år sedan 1999. 2005 deklarerade FN dagen som en internationell minnesdag över förintelsens offer.

Lämplig film att se just nu omkring Förintelsens minnesdag är ”Mannen som räddade Paris”. Intressant, informativ och sevärd, dessutom suveränt skådespel.

Den svenske generalkonsuln Raoul Nordling (1882-1962) lyckas övertala den tyske kommendanten i Paris General Dietrich von Choltitz (1894-1966), att inte förstöra Paris enligt Hitlers order 1944. Nordling är lite uppmärksammad trots att han räddade Paris och dess befolkning från att sprängas sönder, strax innan de Allierade nådde Paris. Staden var redan minerad, ingenting skulle lämnas kvar. Nordling använde en hemlig tunnel för att nå tyska högkvarteret. Han övertalade Cholitz att inte ge order för sprängningen genom vältalighet och löfte om hjälp.

Jag skrev i ett tidigare inlägg om Heidi, ett av andra världskrigets offer. Lägger ut det igen, det är vittnesmål om en tid som inte borde återkomma. Medan förintelsen är ihågkommen pratar man sällan om kommunismens offer. Vår egen tids systematiska mördande av  kristna och oliktänkande i Mellanöstern pågår dagligen,  medan vi tar hand om offren,  anhängarna och kanske till och med bödlarna utan urskillning.

Så till Heidi:
Fredagseftermiddagar var en bra arbetstid. Bara städerskan och jag var kvar på jobbet. Städpersonalen byttes ofta. Tanken var att ingen borde bli för bekant på arbetsplatsen och därför börja slarva med bekantskapens medgivande.

Den städerskan som var i övermått noggrann var en äldre kvinna född i Tyskland. Hon var nästan osynlig. Hon ursäktade sig när hon hämtade papperskorgen och finkänsligt frågade om hon störde mitt viktiga arbete. Jag drack kaffe en gång när hon kom. Det fanns tårta kvar från förmiddagskaffet. Någon hade fyllt år eller firat något. Det var tyst och tomt. Alla hade flytt avdelningen för viktigare uppgifter än patienterna. Jag bjöd henne en kopp och efter visst trugande tog hon en blygsam bit av prinsesstårtan. Jag frågade lite om städningen och varifrån hon kom.

På bordet låg dagens tidningar med bilder från något krig som pågick. Jag såg reaktionen i hennes ögon fast tidningen kunde knappt anfalla oss.
– Du har också varit med i ett krig, sa jag.
Hon nickade.
– Berätta. Jag lyssnar.
Hon var född i Tyskland, i ett litet samhälle nära gränsen till Polen. I byn bodde 244 personer. Hon kände dem alla och kunde namnge fortfarande ett femtiotal och efternamnet hos alla familjer som hört hemma i byn. Hon var den enda som var kvar vad hon visste. Hennes mor var jude. Men i byn var tyskar, polacker och judar beblandade med varandra så ingen var längre en polack, jude eller annat mer avlägset utan en tysk, boende i en tysk by. En grupp militärer blev stationerade nära byn och då blev tillhörigheten annan. Byn tömdes genom inträde i armén, arkebusering eller fångtransport.
Hon var fjorton år gammal.

Heidi Irmgard Keren överlevde som genom ett under. Barn brukade inte överleva i koncentrationsläger. Hon hade sällsynt vacker sångröst och soldaterna tyckte det var roligt när hon sjöng. De kunde släpa ut henne mitt i natten när alkoholen hade glatt deras sinne till den grad att de ville höra något, kanske
Ihr werdet mir verzeihen
Ihr müßt’ es halt versteh’n
Es lockt mich stets von neuem
Ich find’ es so schön
Och soldaternas druckna röster instämde i de sista orden. So Schöön! Det kanske räddade hennes liv när hennes mor, far, tre bröder och resten av byns befolkning brändes i brännugnarna efter döden.

Hennes föräldrar hade varit fattiga jordbrukare men de hade ägt många böcker i ett bokskåp av ek.
”Kunskap befriar världen” brukade hennes far säga när han läste högt till barnen på kvällarna.

Det andra som hade hänt mellan henne och soldaterna ville hon inte berätta om. Hon nickade bara nästan omärkligt. Hur livet blev efter den dagen då portarna öppnades och de ryska soldaterna kom in och vart hon tog vägen därefter satt som en hägring tills hon kom åter till byn och begrep att det var bara hon som var kvar.
Husen hade bränts eller övertagits av andra.

Hon kom till Sverige genom giftermål med en man som hade en liknande historia. Det höll inte. De hade för mycket sorg att bära. De fortsatte att träffa varandra som vänner när ensamheten blev för tung. Hon utbildade sig till musiklärare och arbetade i tiotal år men de svenska barnen och skolledningen hade annorlunda förväntningar av skoltillvaron. Att lära var inte huvudsaken. Social vägledning var inte hennes starka sida. Nu städade hon och hade ingen aning om vad livet kunde användas till.

Jag insåg att såren satt djupt inne utan möjlighet till läkning.
– Det är svårt att vara ingenting. Inte ens en bokstav i historiens gång utan en värdelös papperslapp som flyger bort med vinden. Kanske bara smulas sönder på gatan under någons stövlar.
Jag visste inte vad jag kunde trösta henne med.
– Du är ett vittne från ett historisk skeende vi aldrig ska glömma.
– Det finns ändå ingen fred, inget vi lärt oss av historien.
– Det finns två sorters fred, sa jag. Den ena är frånvaron av krig. Den andra är freden vi skapar inom oss genom vårt varande mot varandra. Det är den sanna freden. Du äger den. Det var inte ditt fel att de andra inte överlevde. Du är utan delaktighet och skuld.
Hon började gråta. Alldeles ljudlöst. Tårarna rann. Jag gav henne en servett och la mina händer på hennes skakande axlar. Hon lutade sig mot mig och jag höll om henne.
– Vi har ett slags kollektivt minne, vi som överlevde. Ett minne vi inte önskade få men hoppades att överleva med.
Vi satt tysta. Hon slutade gråta lika ljudlöst som hon börjat. Hon steg upp, räckte fram sin hand.
– Tack. Du har gjort mer för mig än någon annan. Fred är inget enkelt begrepp.

Hon städade någon gång till innan hon förflyttades. Jag köpte blommor till henne för den sista dagen men då var hon redan utbytt mot en lettländsk tjej som snabbt hafsade över avdelningen med hörlurar i öronen med popmusik. Jag letade efter Heidi i de oändliga korridorerna men hittade inte ens lokalerna där städerskorna borde ha någon egen vrå, ett klädskåp kanske.

Men jag glömmer henne aldrig. Hon är död nu men hon och de andra med henne i Birkenau måste förbli ihågkomna.
http://blogg.iniskogen.se/2014/06/30/overlevare-fran-birkenau/