Årets julberättelse är ett barndomsminne. Jag har ganska få barnsliga barndomsminnen eftersom vi som föddes under kriget blev vuxna för fort. Då menar jag vuxna i ansvar, inte i sättet eller prylar. Inuti mig fanns ett barn, skalet betedde sig som vuxen. Jag uppfattades som väldigt ansvarsfull redan vid fyra år.
Ett av de få minnen är en blå gungstol.
Jag vet inte hur den julklappsönskan uppstod. Kanske hade jag sett en blå gungstol någonstans. Jag önskade mig en blå gungstol med en tupp målad på stolsryggen. Tuppar var något magiskt. Jag hade sett en bild på skolbokspärmen och inuti den fanns ju all hemlig visdom. Var man duktig värpte tuppen ett ägg. Jag förstod ganska snabbt att det var bara en lögn som skulle få barn att bli flitiga. Jag kunde läsa men vi hade få böcker, bara Bibeln, religiösa skrifter och Morgontidningen. Jag skulle fylla fem en månad efter julen.
På julafton var jag uppskruvad av väntan. Den riktiga Tomten skulle komma, det hade far lovat. Familjerna i hyreslängan hade gått ihop om en Tomte från tomteförmedlingen. Julklapparna var ställda i källaren enligt avtal. Julmiddagen var förbi och jag hängde i fönstret och spanade efter Tomten. Hastigt såg jag honom med en hästdragen stor kälke. På kälken låg säckar och en blå gungstol. Men han åkte från vårt hus, inte mot gården.
Jag ropade: Där åker Jultomten med en blå gungstol!
Far kastade ut en blick, svor (han hade aldrig svurit för det gjorde inte en god kristen) och ryckte upp fönstret, hoppade ut, började ropa på hjälp och springa strumplästen efter kälken. Några män anslöt till jakten. Strax fångades den tjuvaktiga Tomten in för vi bodde alldeles nära en polisstation och poliserna promenerade ute för att säkra julfriden. De hjälpte till med alla säckarna. Hela huset tackade far för den fina insatsen. Jag har ett dimmigt minne att han fick en flaska glögg av någon, men han drack ju inte något med alkohol i. Det var den enda gången vi hade en Tomte från en förmedling.
Jag fick min gungstol med en målad tupp. På fjärde klass vann jag en internationell teckningstävling om tuppen som symbol i olika länder. Priset var äran och lite pengar. Gungstolen ärvdes av mina syskon och sedan av systers barn och lektes till sist sönder. Jag har ingen bild för kameror var inte vanliga på den tiden.
Dagens barn, även de små, har andra drömmar än jag hade. På önskelistan står saker som inte ens fanns under min barndom. Barnen har också en möjlighet att bli behandlade som barn, inte som vuxna och förstående. Inte på alla platser och i alla lägen men i stort har barnens tillvaro förändrats radikalt. Frågan är om vi nu är på väg vidare eller baklänges?
God Jul till er alla, oavsett hur och om ni firar Jul. Men stanna upp och ägna en liten stund för huvudpersonen och då menar jag inte på Kalle Anka eller Tomten. Jag tror att vi bör hålla hårt i våra kristna traditioner, kärleksbudet och frid på jorden så inte andra, ovälkomna krafter rycker de ifrån oss. Oavsett om vi är troende eller inte är Julens mening en strålande tanke.
PS. Barnet i fönstret är av yngre årgång.