Att resa är att dö en smula, sa en vän till mig. Han hade lämnat sitt hemland, alldeles frivilligt, fastnade i Sverige, blev aldrig riktigt lycklig, tvekade och varje resa han tog till sitt gamla hemland var en bit av ”att dö en smula”.

Är det så? Finns det smärta i att återvända till hemlandet och förstå – igen – att man inte hör hemma där heller? Är det så att vi tappar en bit av oss vid varje resa tillbaka till den platsen vi redan fysiskt lämnat? Är vi psykiskt alltid där? Vad är ett hemland?

Jag tänkte att vi borde växa vid varje resa. Erfarenheter, tankar, upplevelser och jämförelser fyller oss. Det är så naturligt för oss att resa på semester, i arbete, bara för att vi kan, så det är svårt att tänka sig motsatsen idag. Men det finns.  Alla kan inte resa av ekonomiska skäl, det finns viktigare saker, som mat för dagen att ordna. Vissa sätter hela sin ekonomi och sitt liv i spel för att flytta till någonstans där det finns ett – kanske – bättre liv. Andra bor i ett land som begränsar människans frihet i ord, handling, förflyttning och tanke. Kuba är ett av dessa länder.
Jag hade en vän som reste till Kuba, hemlängtan blev för stor, önskan att träffa sin enda levande anhörig fick henne att köpa en biljett och göra resan dit. Jag vet inte vad som hände. Hon hördes aldrig av. Hon kanske valde att stanna? Hon kanske dog en smula?

Så, om Kuba, landet där familjen Castro styr. Jag läste på en av mina favoritbloggar http://generacionyen.wordpress.com/ om kubanernas första möjlighet att ta sig utomlands lagligt med utresevisum – utan att ta sig ut riskfyllt illegalt med någon båt så som många kubaner har gjort. Visst kunde en del resa, de som var regeringens gullegrisar eller betrodda personer. Köerna för att få utresevisum har varit långa sedan förra årets början då restriktionerna släppte. Ja, en del får inte resa nu heller, de man inte vill avvara som läkare, forskare, toppidrottsmän och militärer.

In the first ten months of 2013 some 184,787 people travelled outside the Island. Many of them for the first time. Although the official statements try to deny that people flee the country, more than half of all travellers hadn’t returned as of the end of November. Nor do we need the numbers. It’s enough for each of us to just look around to quantify the absences. http://generacionyen.wordpress.com/

Nu börjar det kommunistiska fästet Kuba krackelera, tvingad av ekonomin. Man kan till och med köpa en bil utan väntetid och papper. Sedan 5 år tillbaka får man äga en mobil eller dator men tro inte att surfandet är så enkelt som här. De som tidigare har flytt förser anhöriga med medel. Utbudet av varor i Kuba, även i Havanna, är begränsat. Bloggen jag nämnt ovan har berättat om köer för vanliga varor som bröd och mjölk. ”Ta därför med dig det du kommer att behöva under din vistelse hemifrån. Räkna inte med att kunna köpa någonting på plats”, råder ambassaden i Kuba dem som tänker resa dit.

När jag läser om Kuba eller andra länder där någon slags kommunism/socialism styr blir jag alltid lika förvånad när opinionssiffrorna i Sverige kommer. Vi har en icke försumbar del av röstberättigade vilka ser det systemet som önskvärt. De skräms inte av exemplet Kuba. De oroar sig inte över de ökade insatserna mot yttrandefrihet i Kina. De suckade när muren föll i Berlin och var förvånade när Sovjetunionen styckades. De kan inte riktigt avsky Lenin, Stalin, Mao eller andra stora ledare vilka kallade sig kommunister, plågade sitt folk och där sådant som röstsedel fanns bara i en godkänt variant och valet ibland hamnade på över 100%.

Tror de verkligen på socialismens seger – än? Förskräcker inte spåren?

Det var inte den rätta sortens socialism, sa en vänsterpartist. Vi däremot korrigerar…

Korrigerar? Vilka korrigeringar som behövs ser vi i Kuba och det ser inte ut att vara mer socialism utan mer frihet. Med frihet följer kapitalism, vinstintresse och mera varor och alla de negativa konsekvenserna när vi inte längre är rädda för överheten och Pappa Staten inte talar om exakt vad vi får tänka och göra.

Finns det ingen tredje väg?

Bild från Wikimedia Commons, fotograf Mark Scott Johnson from Sydney, Australia