Det här hände några år sedan i slutet av november när snön hade lagt sig över nejden och Kommun och Landsting uppfyllde än kravet att alla som arbetar inom deras verksamhet skall ha ordentlig brandutbildning.

Vi samlades på brandkårens utbildningsanläggning och redan under den första föreläsningen blev många kinder röda av skammen. Hur många hade brandvarnare hemma, var frågan. En tredjedel lyfte handen. Orsaker till bristen på brandvarnare var ”jag röker inte” ”jag är ordentlig” ”finns det såna” … ni slipper resten. De borde ha sålt brandvarnare på dessa utbildningar men det var visst inte tillåtet.

 Vi fick se filmer om bränder i hemmen, det var skrämmande hur soffor och möbler brann på ett nafs. Ett vält ljus och branden var snabbt fullt utvecklad eftersom det finns så mycket plast och lätt brännbara saker i våra hem. De stabila möblerna gjorda av massivt trä som våra föräldrar hade är ett minne blott och de hade inte heller så många prylar i sina hem. Plast var sällsynt medan vi har en del i våra hem.  Vi fick ställa frågor och fick info om brandrisker på alla upptänkliga sätt och det viktiga: vad kan vi själva göra om det brinner. Hur vet man om det är klokt att gå eller inte gå in i ett rum när röken sipprar ut.  Vet du det? Sedan skulle vi släcka en brand ute, krypa i rökfyllt lada och släcka en liten brand inne. En del vägrare. Det var farligt och brandsläckaren var tung. Några gömde sig bakom huset när rökdykning skulle övas. Det var för läskigt. Allt skedde med en brandman som hjälp och vi var klädda i deras overaller så risken att något skulle kunna hända var obefintlig.

Det var bra att veta vilka man inte kunde lita på om det brann på jobbet och det provades snart på mitt extrajobb i servicehuset. Brandlarmet gick. Jag sprang genast dit, två trappor upp. Alla fyra vårdbiträden, två kände jag från brandutbildningen, stod i korridoren och tittade på röken som sipprade genom dörrspringan. Ingen försökte gå in och rädda den gamla damen, men de hade tryckt på larmet. Hur gjorde man nu? Känn om dörren är för varm. Inte. Gå in lågt. Väl inne upptäckte jag att röken kom från köket. Det var en kastrull som rök. En kolsvart bit av skinka stod på botten av kastrullen. Damen hade gömt sig i sovrummet bakom sängen. Det var inte värre än så och klarades av med vädring och en extra kopp kaffe åt damen i matsalen.

Så går det när dementa bor med eget kök och vill gärna laga mat fast de inte längre klarar av det, muttrade jag. Maten slängdes. Och brandkåren betalades. Falsklarm kostar skattepengar.

Har du brandvarnare? Här läggs inte mossa i advents ljusstake för det började brinna en gång. En låga spred sig i den blöta mossan. Det tog bara en sekund så mossan var övertänt och ljusen smalt. Inte ens brandvarnaren hann börja pipa.

Bor du i Södertörn? Vår brandkår riktar sig mer på jämlikhet, kvotering och integration än utbildad personal trots att de har fått betala skadestånd till en ratad utbildad brandman. Speciellt män med utbildning gillar de inte. Så tänd inte eld i huset nu … oavsett vart du bor. Och så klart eldar vi inte upp skolor, bilar… Vi är ökända i världen med skolbränder. Vad kan det bero på? Hatar barnen så sin skola att de eldar upp de efteråt eller är det bara rent djävulskap? Ett slags krig mot samhälle? Brist på fritidsgårdar säger vissa, men vi som växte upp  innan fritidsgårdarna var ens uppfunna eldade inte upp några skolor trots missnöje. Det är inte där felet ligger. Förakt mot samhället är närmare sanningen. Ett slags miniatyrmellanöstern – om man får säga så utan rasiststämpel.