Så här på Nobeltider tänker nog många varför vissa är så smarta och vi andra bara medelmåttiga om ens det. Vad har de för hjärnor? Den som är lärare eller har varit det skulle säga att somliga är faktiskt intelligentare än andra men det anses nog förtryckande i vår PK värld. Även våra minnen är olika. Jag minns och lyfter upp annat än mina barn från deras barndom och min mor kom ihåg saker jag helst velat glömma och annat jag glömt fast det var värt att bevara. Inte bara vår förmåga att lösa svåra uppgifter är olika utan hur vi tolkar det som har hänt.
Hur vi ser på det som har hänt? Som en positiv dröm? Vi är ofta mer positiva än det var i verkligheten, vi tolkar uppåt. Vad skulle hända om vi såg mer realistiskt på det förflutna?
– Kanske skulle vi vara deprimerade. Det finns studier som visar att deprimerade personer har en mer realistisk syn på det som har inträffat än andra.
Detta säger hjärnforskaren Pontus Wasling, som är specialiserad på minnets minsta beståndsdelar, synapserna. De är nervcellernas kopplingsstationer och en förutsättning för att allt vi upplever bearbetas och kopplas till tidigare upplevelser. Ja, han fick inget Nobelpris, men har gett ut en bok: ”Minnet fram och tillbaka”.
Vi alla har ju massor av ”dåliga” minnen som sitter lik klister. En del använder år i terapi för att försöka bli av med minnena. Det kan vara övergrepp, orättvisor och tunga förluster, må dåligt på något sätt, feltolkningar eller krigsminnen vilka är vanliga igen, som vi inte blir av med hur än vi pratar om det eller undertrycker minnena. Vad än jag vill göra med mina minnen, sitter de kvar. De roliga och mera flyktiga händelserna försvinner fortare.
Vi har också vanan att försköna våra minnen. Skolbetygen var bättre, barnen snällare och semestern härligare när vi plockar fram våra minnen. Tänk bara på skrytet på Facebook. Hur mycket är riktigt sant? Om vi inte gjorde så vore livet ju fattigare, eller? Varför skulle jag komma ihåg något dumt av mina barn? De är ju de bästa som hänt mig. Att vara helt realistisk i livet vore förödande. Om livet är utan toppar, lyckokänslor, segrar och utan mening kan vi inte orka leva om vi inte dövar ner oss med droger, lagliga eller olagliga. Mina patienter hade alla oerhört tunga minnen. Det var inte lätt att vända depressionen till mer normal nivå utan droger. Inte heller var det enkelt att rubba deras tro att de var alldeles kapabla att klara av moderskap utan kunskap, stöd och resurser. Det är svårt att erkänna sin oförmåga och be hjälp, det tar tid att lita på någon när det inte finns tillit till världen.
Hjärnan skulle nog behöva glömma snabbt vissa saker men andra kräver repetering. Idag skippar många skolbarn det som upplevs tjatigt: repetera. Det är så vi lär oss och gör en grund till ”jag vet att” som sedan leder till mera praktisk kunskap ”jag vet hur”. Utan det ena blir det inget av det andra. Många tror att Internet löser våra kunskapsproblem. Det är bara att söka. När jag tog ECDL kortet fick vi lära oss att söka. Jag tog ett ämne som var mig bekant och de första sidorna hade garanterat fel information. När jag gick i skolan, i den gamla pluggskolan, sa läraren att gånger tabell var grundläggande för matematik. Vi skulle kunna det till den grad att om hon väckte oss mitt i natten skulle vi ge rätt svar till 7 x 8 eller vad än hon frågade. Då räckte den rika flickan i klassen upp handen och sa att hans far hade köpt en räknesnurra till henne så hon kunde räkna om det behövdes. Idag ropar hela klassen IPad och Google!
Det räcker inte med Internet för att utveckla minnet men det kan vara till hjälp att lära sig mer. Men det kan räcka med en enda händelse för att plåga oss resten av livet om vi inte lär oss acceptans. Människan är anpassningsbar även om vrede över missat liv ibland angriper en. Sinnesrobönen är bra på att repetera ibland.
Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.”
Reinhold Niebuhr 1926
Bild: det moderna barnet lär sig hur man borstar tänderna med hjälp av katten på Internet.