Tack och adjö Padjelanta.

Jag valde att gå Padjelantaleden i år eftersom årets vandring skulle bli ett slags nostalgivandring genom områden jag hade tidigare vandrat i och bli min sista på de svenska fjällen. Jag har alltid rekommenderat speciellt den övre Padjelantaleden för dem som skall göra sin första längre vandring. Åt den ena sidan av leden ser du de stora sjöarna Virihaure och Vastenjaure. Bakom sjöarna syns de höga snöiga norska fjällen. Åt andra hållet finns Sarektoppar. Om man vandrar även den nedre delen från Staloluokta till Kvikkjokk kommer man till den fjällnära urskogen med steniga forsar, många växter och en helig offerplats från tiden samerna inte än var kristna.

Den övre delen var tämligen förändrad. Inte naturens skönhet utan bebyggelsen och  trafiken. De gamla stuglägena hade blivit semesterbyar. Helikoptertrafiken kom och gick oavbrutet. Även motorcykel spår talade om att ”civilisationen” hade tagit över.

På ett ställe i närheten av Ájajávrre häckade en Kungsörn och på ett annat ställe någon kilometer därifrån en Fjälluggla. På stranden fanns också en fjällrävslya. Längre bort huserade en vråkfamilj. Nej, nu ljuger jag. Det var vandringen år 2001 jag beskrev. Nu fanns några stugor nära örnens gamla häckningsplats. Inga spår av rävarna. Då, 2001 hade jag och min sambo suttit en halv dag och betraktat örnungarnas första flygförsök. Dagen före hade vi nästan krockat med Fjällugglan. Nu väcktes undran över bygglovsbevillning i Nationalparken.

Att Padjelanta inte lämplig för funktionshindrade eller de som inte orkar gå stämmer inte riktigt längre. Flygtrafiken fixar det och slättmarken utanför Staloluokta kan ge nästan vem som helst en chans att sätta sina fötter i Nationalparken. Under  en kort paus och en portion nudlar vid  Virihaures strand kom 4 helikopterflygningar att landa och lyfta. Mest  var det fiskare och medelålders damer som klev ur de  helikoptrarna,  med mobilen i högsta hugg. Var fjällen var årets semestermål i ställer varmare breddgrader?

Var och en blir lycklig på sitt sätt. Jag gick snabbt vidare men ljudet av helikoptrar följe oss vandrare hela leden ändå till slutet. Så var det från Abisko längs Kungsleden också. Visst, även förr kunde man ta en helikopter till ledändorna och vissa platser men då gick det en,  två om dagen, kanske ett beställningsflyg ovan det. Nu brummade helikoptrarna till sena kvällen.

Just tystnad är en av de fantastiska upplevelser man kan ha i ödemarken. Det var onekligen förlorat.

Sträckan efter Hukejaure till Sitasjaure var nästan en plåga. Till stugbyn vid Guojajávri ledde fyrhjulingsspår från Sitasjaure, många gånger spångade och trafiken av de och motorcyklar var livlig. Vandringsleden syntes ibland. Ofta tävlade man om leden med trafiken. Från Sitasjaure gäller det bilväg till Ritsem. Dumt val. Jag valde den eftersom jag ville gå längs Cuhcavággi och Ritsem blir då ett naturligt val när man vill gå till Padjelanta..

Gick Cuhcavággi 1995 på Nordkalotturen och såg ingenting på grund av regn och dimma. Så jag ville gå om. Början var så vackert. Så det är värt att vika av från Kungsleden och gå in i dalen, tälta där och vända.

Nu saknade jag USA och PCT, dess tomma platser, tystnad,  oändliga berg och skogar utan en helikopter, knappt folk, inga fyrhjulingar och  semesterhus.

Padjelantaleden är förgången tid för mig. Vi ses aldrig igen. Så, adjö svenska fjällen. Jag är så färdig med er. Tack för bra sällskap under nästan halva livet.  Men, nu är det slut. Lappland som Europas sista vildmark? Glöm det. Ja, det beror på hur man definierar vildmark. Tillgänglighet mot bara fötter? Jag missunnar ingen att få besöka fjällen men något speciellt som betecknar vildmark och skyddade naturområden har gått förlorat.

Sluta vandra? Det är nog inte tänkbart. Jag letar efter andra leder. Mitt problem är utöver ork och ålder att på många länder är det inte ok att tälta. Jag och stugor passar illa ihop. Det är också en ekonomisk fråga. Tält tjänar in sitt pris redan efter 4 – 6 nätter.

Jag funderade över den täta stugbebyggelsen på de gamla renvaktarställen. Jag tror att samer har flyttat fram sina positioner. De odlar aktivare sin särart och tillhörighet till folk som har generationer bakom sig på fjällmarker med rennäring. De bygger, tar mark i besittning, är hemma i sina gamla renbetesmarker. De kanske har mer samhörighet mellan sig som folkslag än vi svenskar som gladeligen ger utrymme för främmande folk från andra kulturer orsakande kollisionskurs med våra än levande värderingar?

Kan hända att om hundra år är samerna det rest som kvarstår av gamla Sverige?

En rättegång av stor betydelse både för samer och oss andra i Sverige bosatta är målet om det är samebyn eller Staten som har rätt att styra jakt och fiske i samebyns område. I dagarna börjar HD rättegången om Girjas sameby i Norrbotten som har stämt Staten och kräver att få ensamrätt att bestämma över jakt och fiske inom sitt område i fjällen, och sälja jakt- och fiskekort där i stället Länsstyrelsen. Det är en långvarig träta som gav samer rätt i lägre instans men domen i Hovrätt var svår att tyda. Girjas anser att man har rätten till jakt och fiske med stöd av bland annat urminnes hävd, men Staten kontrar med att begreppet urminnes hävd inte kan gälla ett så stort område som nu är aktuellt, ungefär lika stort som Gotland.

Samer är ursprungsfolk eller urfolk i Sverige som beslutades enligt regeringens proposition 1976/77:80, där det sades att ”Samerna utgör en ursprunglig befolkning, som i Sverige är lika gammal som eller äldre än landets majoritetsbefolkning”. Sverige har dock inte ratificerat ILO-konventionen om ursprungsfolks rättigheter som skulle innebära att Sverige måste ge samerna större inflytande över mark och vatten i de områden som de traditionellt har nyttjat. MP och S sa nej.

Obs. Jag har ingen åsikt i frågan, bara upprepar fakta. Men om HD skulle besluta till förmån för Girjas sameby blir det ett minst sagt intressant utveckling i norra Sverige. Den logiska följden av ett sådant dom är – antar jag – att andra samebyar skulle kräva samma rättigheter.

Svårt att läsa Fjällkartans namn?

FN s resolution år 1972 beslutade att minoritetsspråkens ortografi ska finnas på allmänna kartor över deras områden, oavsett var de ligger i världen. 1988 beslutade Lantmäteriet ändring av ortnamnens stavning. De nya stavningar som samerna i Skandinavien hade enats om användas nu på Fjällkartorna.

Bilder från 1995, 2001 och 2019.

4 svar på ”Tack och adjö Padjelanta.

  1. Into my heart on air that kills
    From yon far country blows:
    What are those blue remembered hills,
    What spires, what farms are those?

    That is the land of lost content,
    I see it shining plain,
    The happy highways where I went
    And cannot come again.

    – Housman, A Shropshire Lad.

  2. Ja, den är inte munter, men är den dikt som passar bäst i vissa ögonblick.

    Brukar få munta upp mig med en bit från Longfellows ”The Village Blacksmith”:
    ”Something attempted, something done,
    Has earned a night’s repose. ”

    • Är dålig på diktläsning fast jag skrev dikter (inga kvar) som yngre. Skall nog börja läsa igen, inte att försöka skriva. Jag var inte bra på det. Att läsa massor av fakta för jobbet och Universitet i flera år förstörde annan läsning.

Kommentarer inaktiverade.