Söker vi efter det vi känner igen och kan hantera?

Mitt första arbete som socionom var på en rådgivningsbyrå för missbrukare. Det var ett obestämt vikariat efter en terapeut som hade fått cancer. Jag valde det arbetet eftersom personalen var trevlig och såg mig genast som en tillgång. Jag hade sökt fem arbeten, fått de alla, men bostadsbristen i Stockholm gjorde det omöjligt för mig att ta mitt förstahandsval. Så det blev en mindre stad för några år.

Jag hade skilt mig och ville inte för mitt liv sitta arbetslös på en liten landsortshåla. Flyttlasset gick.

Terapeuten som hade fått cancer kom tillbaka efter fyra månader. Vi arbetade ett tag tillsammans tills han var åter insatt i alla ärenden. Rådgivningsbyrån ville ha mig kvar men det fanns inte medel till det. Jag fick dock genast arbete på Socialbyrån.

Terapeuten, en medelålders man, berättade en otrolig historia. Han hade varit på en fest för gamla elever i en skola. Han blev ivrigt uppvaktad av en kvinna som var nybliven änka. Inte bara det, hon var en änka efter tre män, i tre äktenskap. Den första hade dött efter några år av sjukdom som han inte visste något om när paret gifte sig. De två andra levde bara få år. Förmodligen hade de redan cancer när hon hade träffat dem och när de hade gift sig men männen visste inte om det.

Hon blev blixtförälskad i terapeuten, bedyrade att ödet hade fört dem samman. Terapeuten avfärdade det hela, han var lyckligt gift. Hon lämnade sitt nummer ifall han ångrade sig och ville få kontakt.

Tre dagar senare föll terapeuten ihop på gatan. Han kunde inte andas, inte prata. På sjukhuset  opererades han omedelbart av snabbväxande cancer som nu hade drabbat luftstrupen. Han överlevde och blev bra men rösten förändrades betydligt. Han hade inte haft en aning om sin sjukdom, ingenting larmade.

Han var något skakad över änkan han hade träffat.

Hade kvinnan uppvaktat honom eftersom han var sjuk? Kände hon av det? Såg hon tecken som inte mannen var medveten om? Om hon kände igen det valde hon åter en man som var sjuk eftersom det var bekant för henne, något hon kunde handskas med?

Dras vi omedvetet till det vi kan klara, det vi redan har erfarenhet av? Som kvinnor vilka alltid dras till otrogna skitstövlar? Som män vilka väljer ”huskors” efter varandra som gör deras liv miserabelt? Kvinnor vilka återvänder till den misshandlande mannen? ”Sol och vårare” offren, flera gånger? Flickor som föredrar de tuffa grabbarna vilka behandlar dem illa? De som fastnar i ett skitjobb igen och klagar på arbetsgivaren? Lyxfällandeltagare? Mer… Alla de som på något sätt förminskar sig själva och lever bakom ett mentalt staket och trycker ner sina drömmar.

Väljare som åter väljer ett parti som inte förtjänar varken förtroende eller makt och inte ger dem ett dugg, bara oro för landets tillstånd? Ja, det var överkurs.

Är vårt behov av trygghet, det välbekanta och inbillad kontroll det som tar beslut för våra val i livet? Borde vi inte våga mer?

4 reaktion på “Söker vi efter det vi känner igen och kan hantera?

  1. Usch, jag känner igen mig. Igen och igen gick jag på samma blåsning, men med åren lärde jag mig att det förmodligen handlade om mitt eget behov av bekräftelse. Så det handlar nog inte bara om ett sökande efter kontroll utan också om en känsla av att vara behövd.

    Nu för tiden är jag nästan extremt misstänksam mot människor som känns för trevliga .. det är kanske inte bättre det? ;-)

  2. Hej.

    Hjärnan är ju en slags sannolikhetsgenerator: synapserna och neuronerna skickar antingen en signal (vidare) eller gör det inte. Om tillräckligt många når fram, lyfter vi armen. (Extremt förenklat – det är betydligt mer komplex men så ser grunden för vårt tänkande och vad vi är ut.)

    Denna process skapar med tiden spår, både för hur vi gör vissa saker rent fysiskt men också för hur vi fattar beslut (dvs tolkar omvärlden och [re]agerar på den).

    På så vis byggs en kunskaps/erfarenhetsbas upp, vilken styr sannolikheten i viss riktning. Troligen är det helt enkelt en evolutionär fördel att kunna fatta beslut snabbt, om än ogenomtänkt och instinktivt – men i vårt moderna (och då får man sätta gränsen för modern runt Hammurabi eller några tusen år tidigare) samhälle kan det vara en nackdel.

    Detta betyder inte att vad vi gör är förutbestämt, endast att en viss predisposition föreligger, både hos individen men även i form av genetiskt arv. Barn till kriminella blir oftare kriminella, barn till mobboffer oftare själva offer, och mobbarens barn blir oftare förövare, osv. Inte självklart eller absolut, men i högre grad än ren 1/0-slump.

    I Sverige är sådant här en smula kontroversiellt, med vår statsreligion om tabula rasa och social ingenjörskonst i socialdemokratins Myrdalska fascistiska anda. Så inte i resten av världen, där neuropsykologi är ett självklart forskningsfält när mänskliga beteenden studeras.

    Så jo, visst är det så att det finns en faktor som får oss att välja samma om och om igen även om resultatet är suboptimalt – för vår hjärna är det viktigare att den vet vad som händer, än att den rör sig i okända vatten, och det kan då medföra just att en person går från en destruktiv relation till nästa, utan att förstå varför – och då inga terapeuter eller psykologer i Sverige tenderar att ha modet att säga ifrån: ”Sluta fatta korkade beslut! Det är ju du som sätter dig i sk*ten om och om igen!”(vilket kan behöva omformuleras, men andemeningen får inte gå förlorad – oavsett varför ditt liv är som det är, är det du som skall fixa det). Tyvärr är vi ju alla dresserade att reflexmässigt tänka att ’dom måste fixa detta för dom som har problem’, talspråk och allt, där ’dom’ skall förstås som Staten i någon inkarnation.

    De jag känner som lyckats lämna missbruk, vare sig alkohol, sex eller t o m heroin, har alla gjort det av egen kraft – efter att ha fattat att det var de själva som fattade korkade beslut.

    Detsamma gäller definitivt hur man röstar – ända tills man frågar sig: ”Vad blir det egentligen för skillnad?” Väl den frågan ställs av hjärnan, till den själv, kan det börja hända grejer.

    Vänta tills en avsevärd procent svenskar börja fråga: ”Varför har vi inte demokrati, istället för partivälde?”

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare
    PS Jag vill alltså återigen påpeka att det jag skrivit överst om hjärnan är förenklat till politikernivå. DS

    • Förenklat till politikernivå! Det var bra. Min handledare i Universitet sa att man skall alltid skriva så att vem som helst på gatan kan förstå det. I annat fall vore det ju meningslöst.

Kommentarer inaktiverade.