Det kvinnliga befälet och anfall mot Sylarna – om trakasserier i det militära.

I vågen av metoo kampanjerna kom jag tänka på en obehaglig och men dock lite skrattretande upplevelse. En kvinna och ca 15 män är personerna i den historien, plus vi, min son och jag. Det hände rätt många år sedan men skulle vara toppaktuell just nu när anklagelserna från kvinnliga militärer haglar mot män.

Sonen och jag var på en fjällvandring. Det var i månadsskiftet september / oktober. Ja, vi var sent ute men ibland faller inte två personers tider ihop. Vi hade planer att göra Syltraversen men hastigt ymnigt  snöfall så där en halv meter under natten grusade det. Vi gick dock tappert till Syltoppen och gjorde en kortare kamvandring. Sonen är bergsklättrare så jag litade på att det skulle gå bra. Kämpigt värre i snön. På natten snöade det mer. Det var tungt att gå tillbaka till Storulvån och sedan till tåget. Eftersom stigen inte syntes gick vi enligt vintermarkering. Man sjönk ibland till knäna. Det blev en ordentlig träningsrunda.

Att trampa i djupsnön är bra motion. Prova!

Vi stannade i ett vindskydd för att laga mat. Stugan var full av soldater ca 15 män samt ett kvinnligt befäl.

Vi såg direkt att de inte var utrustade för vädret på något sätt. De hade svårigheter med sina spritkök kylan medan vi fick maten att koka på ett nafs. Någon undrade tyst vad vi hade  för kök. Det kvinnliga befälet skrek år soldaterna att skynda på. Hon skrek, det var ingen uppmaning. Hon skrek nedsättande kommentarer. Slöa…mesar… mera. Hon angrep deras  manlighet grovt.

Var det den jargongen man har i det militära?

Vi frågade killarna vad de skulle göra.
Bestiga Syltoppen, svarade de.

Vi undrade om de hade lov att göra det. Toppen låg i Norge. Kunde det uppfattas som en fientlig handling med en massa svenska soldater som gick över gränsen till toppen?

Ridå. Det kvinnliga befälet blev alldeles förstummat. Sedan började hon ryta igen att hon skulle hitta på annat så… när de väl kom fram.

Soldaterna tackade oss tyst. De var tydligen inga bergsexperter.

Jag har ingen aning om det skulle vara förbjudet eller olämpligt att bestiga Syltoppen av svensk militär. Däremot var Syltoppen i tjock lössnö inte lämpligt för folk utan erfarenhet och utrustning. Knappt för dem. Nu snöade det åter i stora tjocka flingor och temperaturen sjönk.

Vi hade nog inte sagt något angående Norge om kvinnan inte hade varit så olämplig som befäl. Man skriker inte åt någon på det sättet. Inte alls. Som befäl är man ett gott exempel och skapar förtroende, inte att alla ser spyfärdiga ut av undertryck ilska.

Hon var någon vi idag skulle hänga ut på metoo. Även kvinnor kan. De är inte alltid offer, utan översittare. Mobbare. Jag har känt några obehagliga kvinnliga chefer i mitt liv men har inte råkat ut för en manlig sådan. Slumpen?

Gruppen började gå. Vi såg att hon försökte leda männen rakt ut i stället att följa våra spår på vinterled. Snart hamnar väl hela gänget i ett vattendrag, antog vi. Vi ropade, men hon brydde sig inte om det. Lycka till, tänkte vi lite spydigt men tyckte synd om soldaterna. OK, soldater skall väl kämpa men inte på grund av dumhet och usel planering.

Vi vandrare vidare i snömodden. Det var trots snön en härlig vandring.

Om de aktuella kränkningarna inom militären, från Cornucopia:

Kränkningar i olika former har historiskt varit ett mycket vanligt inslag i den sk värnpliktsutbildningen och kulturen har ärvts vidare och upphörde inte med värnpliktsutbildningens avskaffande. Kvinnor är inte undantagna från dessa kränkningar, som snarare får en sexuell natur.

1 730 kvinnor har skrivit under ett upprop, publicerat bakom en låst betalvägg hos Dagens Nyheter, så allmänheten inte kan läsa uppropet, om dessa kränkningar och övergrepp inom Försvaret.

http://cornucopia.cornubot.se/2017/11/overbefalhavare-micael-byden-ryter.html

6 reaktion på “Det kvinnliga befälet och anfall mot Sylarna – om trakasserier i det militära.

  1. Hej.

    Det min fru kan berätta om kvinnor som chefer inom skola och barnomsorg är inte vackert.

    Smutskastning, tissel och tassel bakom ryggen, och ständigt dessa antydningar:

    ”Ja, hon är ju duktig trots allt, ja nej jag skall inte säga något när hon inte är här…”

    Och mer i den stilen.

    Mer subtilt än en mans övertramp kanske, men nog så förödande.

    Nu skall jag inte säga att det är kvinnligt att alltid välja översittarens och mobbarens sida men när det gäller konflikter inom skolan så verkar det vara en del av förklaringen till den flathet vi sett i många år. Om jag säger att nio av tio kvinnor som chefer och kollegor hellre pratar än gör, för att de tycker att prata är att göra, så är jag nära sanningen.

    Jag undrar jag om inte många kvinnor är väldigt rädda för konflikter där det finns ett underförstått konkret hot, hur osannolikt det än är? Jag har t ex en gång sett en rektor, i övrigt en duglig kvinna (men främst chef), vika ner sig för en skränande mobb av araber – anhöriga till en elev – när dessa med förtäckta hot om ‘rasismskandal’ krävde höjda betyg för en elev (som var funktionell analfabet och så inavlad att den snarare hade fenor än fingrar, men det är ett sidospår). Då jag och en äldre kollega ansåg att vi skulle polisanmäla det hela tvärvägrade hon; ”Tänk på skolans ryktet, och eleven blir stigmatiserad orättvist, och vi måste ta hänsyn till olika förutsättningar, och…” Rationaliseringarna haglade, allt för att den som tycker illa om en arab tycker illa om alla invandrare och är därför rasist.

    Å andra sidan har jag också haft en kvinna till chef som i en snarlik situation (zigenare den gången) sade: ”EN av er stannar här inne, resten går ut, eller jag ringer på polis!”. Detta var så länge sedan att polis dels hade kommit omedelbums, dels när även zigenare hade viss respekt för polis (och påföljande anmälan till Fk och Soc.).

    Kanske det hänger på om man är en ledare eller en härskare, helt enkelt?

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

    • Ledare eller härskare eller totalt olämplig att vara något alls?
      Min fd chef var en usel härskare, lismande, ögontjänare, okunnig i allt annat än just sin bit. Man visste aldrig vilket skit hon snackade om en.
      Har en vän som i situationen ”toppbetyg eller döden” fick inte heller hjälp varken från skolan eller polisen utan det skulle tystas ner och visst kunde grabben få bra betyg fast han inget kunde och sysslade med annat än skolan. Hon slutade och flyttade, inte precis med glädje. Måste jag säga vilka var inblandade? Nej, antar jag.

      • Hej.

        Jag fick lära mig att skillnaden på en ledare och en härskare är att ledaren själv kan, vill och förmår (helst) göra det den ger andra order om; primus inter pares, helt enkelt, medan härskaren befaller oavsett egen kunskap, insikt, visdom eller förmåga.

        En ledare väljer och attraherar människor med liknande egenskaper; en härskare människor som lyder och berömmer.

        Jämför Erlanders anteckningar om sina kollegor. Han hade många tvivel om flera av dem, rent personligt, men han valde dem på deras (förmodade) kompetens. Löfven och Fridolin, och deras tillhörande hov?

        Min mor har haft en chef liknande den du beskriver inom vården – en kvinna halva hennes ålder som kom direkt från vårdhögskola och chefsutbildning, och som rekryterades till avdelningschef; ”Det gick åt helvete” som Lars Ekborg sa.

        Anledningen att den yngre kvinnan valdes istället för någon från avdelningen befordrades var att de var professionella – yrkesheder, integritet och kompetens före vårdpolitikers och sjukhuschefers prydno och stolleprov till skrivbordsprodukter.

        Jag har länge varit av den uppfattningen att man måste göra sina hundår, inte en sinekur, innan man ens skall få söka chefstjänster. Politiker kräks närmast av tanken har jag märkt, men så är de närmast motstånd och isolatorer snarare än ledare.

        Kamratliga hälsningar,
        Rikard, fd lärare

        • Politiker borde göra tio år (minst) i vanligt arbete innan de ens får ställa upp. Utbildning vore också bra, inte bara fackmeriter och ungdomsförbund .

Kommentarer inaktiverade.