Hur väljer vi vad vi vill bli? Finns det fria val eller är våra möjligheter redan inpräntade i vår arvsmassa? Är det våra föräldrar präglar oss med sina ord och sitt liv tyngre än allt det andra vi får med oss under barndomen? Ärver vi våra liv? Går händelserna om så som ingenting vore förändrad? Ibland undrar jag detta när liknande situationer uppstår generation efter annan.

Är valen förutbestämda?

Varför blev jag vad jag blev trots uselt utgångsläge? Påverkades jag av min mor, far, människorna omkring mig som talade om hur livet skulle levas? Jag var avsedd att ta hand om andra och glömma egna behov, sa mina föräldrar. Hur fria var mina val? Inte särskilt, när jag tänker efter. Men jag valde, bra och galet, oftast utan att kalkylera hur det kunde bli sedan. Jag är skyldig mitt liv, kan inte skylla på någon annan.

Hur väl känner vi oss själva för att kunna göra de val som gynnar oss mest, ger största glädjen och nyttan för våra närmaste och samhället?

Hur väljer man att bli en terrorist och mörda andra obekanta på gatan? Hur blir man så hatisk mot världen och människorna? Går det att förklara med psykologi, Gud, ens föräldrar, påverkan av olika slag eller är det bara ett fritt val?

Never underestimate the rebel with a cause, skrev Dzhokhar Tsarnaev, Bostonbombaren på Twitter. Hans val blev katastrofala. Hur kom han till den slutsatsen? Hur insåg han att meningen med livet var att utföra jihad i Boston, en stad som gett honom en studieplats, stipendiet, chans i livet, inte sämre än de flesta har i världen?

Det återstår många frågor och svar men inga kan ge livet åter till dem som dog i jihad i Boston.