How? Why? To what end? frågade Cameron i sitt omtalade tal om EU och Europa,  ett tal som lär sparas för historien när någon skriver om EU s och Europas historia på modern tid. Det var ett lysande tal, han har talskrivare av rang. Många har åsikter om talet. (Se länk nedan och läs det.)

How? Why? To what end? Camerons fråga är en bra allmän frågeställning vi borde ställa ofta, om inte ständigt i livets vägval. Politiker tycks sällan göra det helhjärtat, kanske hur men inte varför och alltför sällan analyseras det möjliga resultatet. Deras frågor och svar räcker till nästa val. Ofta är det gammalt skåpmat som dammas upp, eller vaga löften de inte ens tänkt att hålla eller slåss för. Icke förankrade förändringar och förslag får snabbt  Internet att svämma över med ilskna rop.  Det brukar kosta väljarflykt. Revolution är svårt att göra, både i det lilla livet och i större skala.  Vi är trygghetsnarkomaner när ungdomens iver har stillats.

Varför ställer vi så sällan frågan varför? Är det frågan som är svår eller svaren som oroar? Varför ser livet ut som det gör? Hur blev det så här? Ibland är det solklart. Ibland är svaren otydliga och man måste tänka hårt över sina livsval och vägar. Att inte tänka till brukar medföra kostnader och ånger senare.

To what end?  Det enda vi vet säkert om livet, är slutet. Vi är alla dödliga. Men vägen dit tar ett tag. Det finns oändligt med val att göra. Varje val har sitt slut, medförande ett nytt val eller avslut på riktigt. Att avsluta det vi inte längre kan förändra är svårt ibland. Att städa upp både vindskontoret och sinnet är hälsosamt och lyfter av barlast.

Så här vid födelsedagen far tankarna. Ett nytt obrukat år ligger framför mig – eller inte.  Det enda vi vet är att vi ingenting vet säkert, det gör dagarna dyrbara. Någonstans vid 40 börjar det tippa över, fast då tänker vi inte så. Då befinner vi oss på toppen av livets kurva. Omkring 70 är det inget att hymla med längre. Frågan hur blir väldigt aktuell. Hur ser resten av min tid ut här på jorden? Det finns inte så många stora planer kvar, och de som man hade och aldrig blev till är bäst att förlåta. När jag sitter här på min soffa med min sambo vars minne är försvunnen,  ser livet ganska innehållslöst ut men när jag börjar räkna och sätta på pränt var har hänt under livets gång – och kanske hinner hända – är det ganska fullproppat i händelseboken. På gott och ont. Innehåll både att bevara och även att glömma fortast möjligt.

http://www.number10.gov.uk/news/david-cameron-eu-speech/