Socioekonomiska förutsättningar eller ditt val i livet?

Enligt Statsministern  är segregation och socioekonomiska förutsättningar huvudorsaken till den framväxande gängkriminaliteten och våldet i Sverige. Tidigare har han skyllt på ”finknarkarna”. Skolan och polisen är också skyldiga till att inte förebygga och förändra situationen. Bristande integration nämns också men snarare som om det vore svenskarnas brist.

Varför blev inte jag kriminell? Inte min bror och mina systrar, inte mina föräldrar och inga i släkten vad jag vet? Jag och mina syskon hade usla socioekonomiska förutsättningar. Vi saknade ibland mat för dagen. Gröt eller potatis var en normal middag. Jag gick med trasiga skor på vintern.

Jag började arbeta med tidningsutbärning på natten vid tolv år fyllda för att kunna gå i realskolan. Jag hade inte råd med skolmaten för det kostade. Jag hade några klasskamrater som inte heller kunde köpa sig en tallrik soppa. Ibland fick vi av de betalande när det blev över eller maten var något de inte gillade. Jag hade ju lön av tidningsutbärning men lönen räckte inte till allt, skolan hade avgift, böcker var inte gratis och som äldsta barnet i familjen kunde jag inte ärva kläder.

Varför gick jag inte ut och bara stal en jacka eller hotade något barn på gatan med kniv och fick då kläder och  kanske en skolväska? Det valet föresvävade mig aldrig.

Vi bodde i en usel hyreslänga med löss som kom tillsammans med karelska flyktingar. Vi delade toalett med andra. Vi hade vedspis. Senare flyttade vi till stans  lite modernare hus för fattiga barnfamiljer. Ren segregering för steg inkomsten över viss nivå  till fick man vackert flytta. När jag slutade skolan och började arbeta på dagtid, inte bara med tidningsutbärning på natten, tjänade min familj för mycket.

Jag fick flytta till tomma intet. Det gick inte att hitta något annat boende för familjen. Jag var tvungen att flytta ut. Mina föräldrar sparade men de hade inte än pengarna till eget boende, det tog några år till.

Varför började jag inte med kriminalitet utan skaffade trist arbete som piga med ett rum hos den fina, rika familjen? Jag började spara för flytt till Sverige om arbets – och bostadssituationen inte förbättrade sig.

Min släkt var strävsam. Jag blev den första som skaffade akademisk utbildning och alla yngre i släkten började sedan studera utöver grundskolan. Att få ett yrke och försörja sig var målet. Kanske ska jag säga att alla utom mig är också kristna, mer eller mindre aktivt. De följer i alla fall Guds bud. Ingen använder droger. Ingen finns i polisregistret. Ingen klagar över socioekonomiska faktorer  för livets svårigheter. Ingen av männen skulle någonsin behandla en kvinna illa och de tar sin del av hushållsarbete även om kvinnorna är usla med att laga bilen eller  fixa andra trasiga saker i hemmet. Barnen har regler och sköter skolan. Så även nästa generation fast nu är de och ekonomin medelklass.

Jag kan säga att alla är vad man kallar ordentligt folk trots en usel fattig start. Jag medger att världen har mycket mer att sukta över, önska sig och vara avundsjuk på än under min ungdom. Det finns dock alltid de som har och de som inte har. Försök att göra alla lika, göra en perfekt fördelning har alltid blivit en ren katastrof.

Världen fungerar inte så.

Så, jag flyttade till Sverige på grund av arbetslöshet och äventyrslust. Jag blev en invandrare. Det tog tid innan jag kunde köpa eget boende men jag tog mig alltid till arbetet oavsett vilken tillfällig bostad jag hade lyckats ordna. Man fick inget gratis som finsk, varken boende, pengar eller språkundervisning. Man var garanterat segregerad. Men på den tiden var arbetstillfällen flera även för den som inte hade gångbar yrkesutbildning och svenska som modersmål. Det är helt annorlunda idag. Att inbilla sig hitta arbete för närapå analfabeter eller icke svenskkunniga är bara naivitet om inte värre. I så fall får man betala det.

Alla mina finska bekanta var så kallade ordentliga personer. Vi var tacksamma över att ha fått arbete även om svenskar inte precis betraktade oss som sina likar. Vi finnar höll ihop ganska länge för det var svårt att bli integrerad med svenskar. Men vi hade samma grund – kristendom och arbetsvilja – att stå på så vi avvek inte särskilt. Så klart finns det kriminella finnar, men jag råkar inte vara bekant med dem. Jag har valt mitt livs grundvalar och det är inte brott.

Med tiden blev jag ensam mor med taskig ekonomi för en lön räcker illa för flera personer. Att vara ensam mor sägs vara en risk för barnen. Det beror på vad man jämför med. Mina barn valde inte kriminalitet utan arbete och studier.  De avstod från många saker som de rikare barnen fick men att bli knarkförsäljare var inte deras livsplan. Man kan inte skylla på fattigdom, Statsministern. Inte heller sina föräldrar alla gånger. Det borde du veta. En dag måste man göra egna val.

Vad arvet och personens ursprung, den grupp man tillhör, de regler man är fostrad med, de överlevnadsstrategiers man har lärt sig från omgivningen sedan födseln har med saken att göra kan inte uttalas för det är nästan förbjudet. Här skyller vi på miljön. Man är som blankt blad.

Kanske låter jag som jag skröt men titta dig omkring. Min släkt är inte unik alls. Det kryllar av sådana släkter i Sverige. Människor som kom från socioekonomiskt svaga områden, som var fattiga, vars möjligheter i livet var begränsade, vars barn  skulle få det bättre om man ansträngde sig.  De arbetar, betalar skatt, gör livet bättre för många, tar hand om de sina. Nu skylls deras fattiga omständigheter som skuld till Statens tillstånd och den kriminalitet som härjar, av självaste Statsministern.

Skolan är inte duktig nog, inte Polisen, inte arbetsgivare som vägrar anställa folk utan utbildning och svenska språket. Landets förberedelser för våldsvåg var också bristfälliga. Vad sjutton menar Statsministern med det? Var han medveten om framtiden? Varför undvek inte Regeringen det då?

Socioekonomiska förutsättningar eller ditt val i livet?

Statsministern har legaliserat kriminalitet för människor ur så kallade svaga socioekonomiska omständigheter.  Skäms han inte? Märkligt att inte flera svenskar som kommer från lika förhållanden är förbannade. Vi är alldeles för hövliga när överheten pratar.

Om Statsministern har så usel uppfattning om vad som sker i Sverige skall han söka sig ett annat arbete. Eftersom han är bara 62 borde han arbeta än 6 – 8 år till som Regeringen har anbefallt att vi andra borde göra. Jag föreslår att han kan gå ut och städa våra stränder och rensa vandringsleder, enkelt arbete. Dessutom är vistelse i naturen nyttigt och kanske rensar hans arma huvud.

Och, säg inte ordet integration en gång till. Vi vill inte integreras mer, vi vill bara slippa.

Uppdatering 23/11 Finansminister Magdalena Andersson (S) delar den förklaring till kriminaliteten i samhället som statsminister Stefan Löfven gav i SVT:s Agenda.

– Med stor segregation och stor ekonomisk utsatthet, där finns en grogrund för kriminalitet där ungdomar lättare riskerar att dras med i de kriminella gängen, säger hon i intervjun. Hon betonar dock att det inte kan förklara det stora antalet skjutningar.

25/11 inställer sig andra S personer till hyllningskören.

Advokaten och tidigare S-ministern Tomas Bodström säger till Expressen att intervjun var en succé.

– Det bästa Löfven har sagt om kriminalpolitiken. Han pratade om de verkliga orsakerna i stället för att efterlikna Moderaternas och SD:s förenklade bild om höga straff.

Det är märkligt att vi fattiga och garanterat segregerade inte började med grav kriminalitet allihopa utan de flesta av oss gick till arbete från ung ålder. Vi trodde på framtiden. Vi trodde att Regeringen var på vår sida. Icke så mer.

OBS. Huset i bilden är bara ett förfallet hus från landsbygden.

11 svar på ”Socioekonomiska förutsättningar eller ditt val i livet?

  1. Tack, dina ord borde sägas dagligen. Men å andra sidan vet normalbegåvade människor att det förhåller sig så här.
    Lars Gustafsson uppmanade på 1990-talet gangsters som skyllde på usel barndom att istället säga sanningen: ”Vi slår ner gamla gubbar och kärringar för det är lätta pengar att ta”.

  2. Ja, jag är beredd att tacka dig och de dina och ditt fosterland den 30/11!
    Liksom alla andra dagar…
    Gäller givetvis även hustrun från Finland ( även om jag anser att F och S är samma land. Fast inte som Sverige ser ut i dagsläget, givetvis!)
    Personligen ångrar jag djupt att jag skött mig. Samhällets tack inte värt besväret.
    Skulle aldrig ha offrat mitt liv på Sverige
    Men – faktiskt åt en svensk åt gången. Där fungerade det ju!
    Allt var väl inte åt helvete.

  3. Hej.

    Jag kan inte minnas att jag, eller någon av mina dåtida kamrater, på allvar skyllde på kapitalet, eller staten, eller samhället för att vi satt på Trappan, eller i parker eller under broar. Inte på mer vis än vi skällde på samhället för Bolagets öppettider, och ålderskontroller och att man kunde bli portad. Eller på snuten som körde väck en ibland, och kunde gå väldigt hårdhänt fram – sånt som det blev rubriker om i Göteborg när media-klassens snorgärsar skulle leka kravall och polisen (för sista gången) gjorde som de alltid hade gjort med sådant var det ingen som brydde sig om eller visade minsta sympati för bråkmakarna. Som när ett halvdussin typer ”ockuperade” den gamla fallfärdiga kåken längst ner på Folkungagatan, alldeles nere vid Londonviadukten och Saltsjöbanan. Hyenorna hade julafton i pressen, och yrade om ”tyska proffsockupanter” och ”BZ-ligan”, och vi som kände de där inne, vi bara garvade och spelade med. Det var sex eller sju vänstertyper av det flummiga slaget, med en trasig gammal gasmask från ÖB att dela på, och snuten blev så till sig att de tjålade en hjullastare i hamnen för att lyfta kravallsnutarna i skopan – deras skyddsombud förbjöd dem att använda kåkens trappor… De brände av över tvåhundra tårgasskott.

    Ämnet? Jo, så här var det och är det: man lär sig vad man skall svara när man pratar med kuratorer och soc-tanter och annat sånt folk. Farsan söp och morsan slogs och ibland byttes de av. Man vill ju bara passa in, liksom. Man hakar på polarna, dåligt sällskap, ba. Man vill va me. Man blir utfryst om man bangar. Man har problem, mardrömmar, komplex, gör illa sig själv, har självmordstankar; de var och är bara att vräka på tills man ser vad som fastnar.

    För typerna man snackar med, i sina banlonpolos med stickad slipover till de vindruvs lila-bruna manchesterbyxorna VILL att det där snacket skall vara sant. Därför funkar det.

    De e samhellets fel att man boffar, super sig bäng på folkisar, eller tuggar piller eller knaprar sillysar, eller drar en feting. Pråmmiss!

    Jorå, så är det. Och varför skulle en enda person inom Soc, BUP, Krim, eller nån annan grupp som har sina jobb för att serva kriminella blandmissbrukare ifrågasätta hela teoribygget? Det vore som att tro att påvekyrkan av år 1500 skulle avskaffa sig själv.

    Så här va: om jag får barre, eller kvart i alla fall, stålar och busskort och en TV och radio och stereo (och numera mobiltelefon, dator, uppkoppling, med mera) gratis så länge jag inte funkar – varför skulle jag börja funka? ”Skaru ta honom ti menskobyn? Då bliran ju menska ju!” skulle man kunna säga.

    Alla fasta kostnader betalda, plus lite extraknäck via div. soc och af-program (fanns ju mer sånt förr), plus kunna jobba svart på fritiden, plus kunna festa när man känner för det – en evig ungdom och tonårstid. Varför byta det mot ett sketet kneg 40h/vecka och kanske inte ha mycket mer i plånkan efteråt ändå?

    Det är så dj*vla lätt att rättfärdiga sig själv när man ser Stureplansglidarna med ankstjärt och backslick som verkar födda på en räkmacka – dom har ju allt utan att lyfta ett finger, så vaf*n ska jag jobba arselet av mig för att baron Knoll von Tott av Snevstaholm ska bli ännu rikare?

    Skillnaden på våra närodlade drägg, som jag, och importen är att ”ytisarna” har en annan gemenskap än ’det svenska samhället’; de har ett alternativ som aldrig fanns för femtiotalets A-lagare, sextiotalets tjackisar och haschtomtar, eller sjuttiotalets grynare och åttiotalets ”jag käkar vadsomhelst bara jag tar mig fram” som Pascalidous ex Micke Alonzo sjöng i bandet ”Stockholms negrer”.

    Och därför är soc-köret ännu mer dödfött – när såg man senast en kostnads/effekt-kalkyl för svensk socialpolitik? Det hade varit riktigt spännande att se hur många miljoner per år vi kostar, vi som är födda på tvären, och hur bra eller dålig effekt insatserna faktiskt har.

    Nu har vi haft ingen sån politik alls (historisk tid) följt av välgörenhet (upplysning, industrialism och premodern tid) följt av social ingenjörskonst med olika värdegrund (allt från kristen under artonhundratalet till socialistisk, fascistisk och humanistisk under olika delar av nittonhundratalet) – men vilken har fungerat bäst?

    Det du, det är det dj*vlar i min låda ingen som är intresserad av att ens antyda att man kanske borde reda i.

    Själv krävdes att allt rasade samtidigt. Helt plötsligt, samma sommar då flera kamrater dött, uppenbarade sig tre vägar: kåken och LVM-karusellen tills man trillar av pinn och landar i landstingets kista av papp, eller stora klivet, eller lägga av och bli Svensson.

    Att det är ett val, det har jag aldrig betvivlat sedan dess, och när förståsigpåare lägger huvudet på sned och talar till en som om man är idiot och kväker liksom frireligiöst ”Jamen, alla är ju faktiskt inte som du, det kanske är så för dig men inte för andra” (så vill jag bara vråla och klappa till men så gör man inte) så säger jag, om jag orkar bry mig: ”Jo, det är lika för alla. Alla väljer, fast man kanske inte gillar vad man har att välja på.” Och då blir deras blick liksom glasartad och klibbig som en Tulo med fickludd på, och så ligger huvudet p sned ännu mer och de dj*vlarna ger sig inte! De tjatar för att man skall gå med på att nej, det var inte av eget val och egen kraft man styrde upp sitt liv på den smala vägen – nej, det bara måste ha varit samhällets insatser.

    F*n heller att det var.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

  4. Jag tror att du och dina polare är också historia. Eländet fostrar annorlunda idag. Den väntar på skolgården med gratisprover för att ta ett ex.

    Jag vågar påstå att mina ”insatser” hjälpte, speciellt de alla uteblivna då jag var ovänlig och hård som en vägg och fixade ingenting men gav patienten verktyg att mäta sina framgångar. Jag kan förstå att lösningsfokuserad terapi blev aldrig populär i Sverige för det fungerade snabbt och effektivt med noll gullegull. Däremot var man tvungen att fixa vissa saker för myndighetsdjungeln kan vara omöjlig för icke invalda i gänget.
    Jag träffade en gång ett par med 36 olika handläggare, men de knarkade lika bra för det. Tog ”mig” alltså dem tre besök och sedan var heroinet väck. De 36 var inte glada.

    Jag tycker du bör skaffa egen blogg. Du har redan en läsekrets vet jag. Många tycker så, det vet jag också. Så…

    • Hej.

      Jo, jag säger inte att det aldrig hjälper. Jag säger att det inte verkar finnas vare sig översyn, systematik eller just k/e-beräkningar, utan en massa slentrian och att man helt enkelt tror att man gör rätt, för att alla säger till varandra att det som görs är rätt.

      Det systemet vi haft och har kanske är det minst dåliga, med högst procent hjälpta och lägst procent återfall, men var är evidensen? Visst, jag är färgad av skolan, där man köper in vad tusan som helst i ren desperation eftersom de åtgärder som faktiskt fungerar varken finns eller får tillgripas (relegering, ungdomsfängelse, arbets-skoleanstalt med mera); istället blir ART och ’lågaffektivt bemötande’ och alla möjliga snurrigheter utan minsta spår av just evidens.

      Jag tror impulsen och kårandan att hjälpa är så stark att den trumfar det faktum att vissa inte kan bli hjälpta av det som erbjuds. Jag använder ibland figuren att man erbjuder simlektioner åt en drunknande; tekniskt sett korrekt men just där och då helt fel.

      Egen blogg? Har funderat på det och resonerat så här: folk som läser bloggar har ett visst antal minuter per dag att göra det. Att starta en till innebär att tiden per blogg krymper; jag tänker att jag hörs och syns mer i etablerade kanaler, och att om någon inte vill ha mig där så är det bara att säga till.

      Det är lite som att annonsera i en tidning istället för att starta en egen, tänker jag.

      Kamratliga hälsningar,
      Rikard, fd lärare

      • Det här är mitt tämligen ointressanta och sällan lästa varumärke iniskogen, är också min domän. Jag skriver vad jag vill även om lusten är lite haltande. Oavsett hur många minuter jag offras per vecka ser jag det mer roligt att ha eget så att säga. Jag kollade häromdagen en intressant blogglista, den typen jag tror vi båda läser, men över hälften var avslutade. Så utrymmet finns.
        Ditt val. Dina ord i etern Rikard.

  5. Tack.

    Har själv haft det väldigt lätt. Känner igen det du skriver – både inställning och umbäranden – från vad äldre släktingar har berättat.

    Det finns ett tredje alternativ också, biologi. När vi förstår att kombinera det med rätt hjälp och rätt egen ansvar, kommer det snart att bli slut på problem att lösa.

    • Biologi? Nu var du modig.
      Har själv funderat över biologi, arvet, när jag har sett hur livet blir för barn så lik sina föräldrars oavsett om de inte lever med dem. Jag ser det förstås i släkten med. Vi är inga tomma blad.

      • Om det är tillåtet att brista ut i aforismer:
        Det är till barns förtrytelse och föräldrars glädje, att barn kommer att likna sina föräldrar.

        Biologin är naturligtvis vare sig någon tvångströja eller silversked i sig. Med rätt mat, utbildning, uppväxtmiljö, … kommer man bra långt. Motsatsen ser de som vågar i medicin- och psykologiböcker.

Kommentarer inaktiverade.