När får man en plats på ett äldreboende/demensboende? Svaret är väl enkelt? När man inte till fullo klarar den vanliga vardagen som består av vanliga göromål som att handla, laga mat, duscha eller dammsuga. När man har svårt att komma ihåg vem var vem och kanske vem var jag själv. När natt blir dag och frukosten är glömd. När mediciner är ens vardag men man kommer inte ihåg hur de tas. När man själv känner att nu vill jag flytta till ett tryggare alternativ än det egna hemmet. Eller de anhöriga har sett att hemtjänst inte räcker.
Så var det ett bra tag sedan men sedan kom politikerna på att ”hemma bäst i alla lägen” (läs: nu spar vi pengar) och nu är den gamle mer eller mindre död innan hon hamnar i något boende. Väl där kan omvårdnaden vara bristfällig, om inte usel. Men döden kommer snabbt när en ålderdomssvag person flyttar in så de hinner kanske inte ta skada alltför mycket.
För – många äldre dör snabbt när de, äntligen, får plats på ett äldreboende. En femtedel dör inom en månad i Stockholms boenden enligt TV nyheter. När jag arbetade extra i ett äldreboende tiotal år sedan var tiden tre månader. Kom det in någon riktigt svag gammal åldring visste personalen att hon inte klarade av flytten. Sen flytt in – när krafterna var redan slut – gjorde situationen bara sämre. De gamla blev virriga, hittade inte i rummet eller utanför, slutade äta, låg och stirrade i taket och då kom döden.
Man kan inte flytta när minnet börjar svikta och orken är slut. Man kan inte längre anpassa sig till en främmande miljö. Skall man flytta till ett boende/servicehus måste det ske när huvudet än är någorlunda pigg och man flyttar själv, inte bara flyttas.
De som bor i äldre/demensboenden är oftast i behov av hjälp för det mesta i vardagen. Men som regel är det för lite personal för att riktigt hinna med uppgifterna. Hur ofta duschar du själv? Vi skulle göra det en gång i veckan fast de flesta var i behov av blöjor och i ett servicehus jag vet var det varannan vecka. (Jag vet också att personalen fuskade och duschade ändå.) Att få hjälp med att äta är tidskrävande. Ingen har tid att sitta alltför länge och mata en enda person när flera andra behöver hjälp. Att magra, svälta helt enkelt, är inte ovanligt. Det är en konst att få mat i en person som inte längre är riktigt hungrig. Dessutom är maten i många boenden och inom hemleveranserna inget kommunpolitikerna själva skulle vilja äta.
Det finns inte tid för aktiviteter annat än något i grupp. Men många gamla är för det mesta nöjda med att inte längre aktiveras så mycket. Ens värld har krympt och vi andra måste acceptera det. ”Vi är inga sällskapsdamer”, sa ett vårdbiträde, ”det borde vara anhörigas uppgift”. Men många får sällan besök eller besökaren har inte heller ork att engagera sig. De boenden som är 85 – 90 kan ha barn vilka är redan själva pensionärer.
Det är kanske vår egen dröm om evigt ungt aktivt liv vi vill applicera på den 93 åriga dementa damen som helst sover eller tittar på samma tidning om igen? Som ropar efter mat med full tallrik framför sig. Som spjärnar mot när hon måste ut till färdtjänstbussen för att åka till en årlig kontroll av något som inte har någon betydelse för henne längre. Vi själva är rädda att hamna i samma sits. Åldringsvården har länge sedan passerat drömmen om gulliga gummor som stickar strumpor och piprökande gubbar vilka berättar om gamla tider eller läser på spaning efter den tid som flytt. Det skrämmer när vi ser vår egen skröpliga framtid i ett äldreboende.
Behandlingen av äldre mäter samhällets moral. (Det finns andra mätpunkter men nu handlar det om våra gamla som behöver hjälp.) Bra vård innebär intresserad, utbildad personal som har valt arbetet och inte bara tvingats dit från arbetslöshet och inga betyg och – törs jag säga – dålig svenska som minskar arbetsmöjligheterna. Personalen måste vara så pass många att inte bara de gamla utan även vårdgivare själva blir mänskligt behandlade. Att två personer skall servera middag, mata några, diska, servera kvällsmacka och dricka samt lägga 16 hjälpbehövande personer och sedan städa de allmänna utrymmena på 4 timmar är en orimlig ekvation, men det gick. Fråga mig inte hur, ni vill inte veta. Jag hoppade av och hittade ett annat extraknäck där vi var 1,5 personer på 8 boenden och även då var det en kamp med tiden.
Vårdkvalité? Det heter budget nu mera. Sedan finns det bra boenden också, men de kommer sällan till tals. Alla kommuner har inte heller valfrihet och ute på mindre orter och glesbygden finns inget att välja på. Är usel äldrevård ett storstadsfenomen? Kanske är påverkansmöjligheterna större på landsbygden där alla känner alla och den som bedriver usel vård får snart känna av bygdens sociala kontroll.
Är vi rädda för att bli gamla? Kanske inte för att bli gamla utan för att behöva hamna inom vården. Den som har erfarenhet av äldreboenden ser inte framemot att behöva en plats. Som ung var jag volontär i ett mönsteräldreboende. Ingen skulle tro mig om jag berättade nu hur det var. Det är svunnen tid.