Detta galleri innehåller 3 foton.
Det finns områden i naturen jag vill besöka åter. Jag har glada, vackra, kanske romantiska minnen från dem. Jag undrar hur de ser ut nu, allting växer ju och förändras. Ett av de ställen såg utåt som något man bara … Fortsätt läsa
Jag önskar er alla frisk, bra, glad Påsk oavsett om ni sitter ensamma eller med familjen. Knaprar på påskgodis, mat och dricka eller struntar helt i helgen som faktiskt känns lite lik rea i år. Husets barn tigger inte godis. Inga Påskkort från utomlands bara E post. Jag skickade inga heller, ville inte trängas i postkön. Ensamma middagar. När man inte träffar de man vill träffa på Påsken känns livet trist, tomt, så tomt.
Någon kanske kommer ihåg Påskens budskap. Om döden och livet. Syndaförlåtelsen och uppståndelsen. Nu om någonsin är det väldigt aktuellt. Sjukdom är dock sjukdom, ingen straff eller undergång. Efteråt kan vi diskutera vad gjorde vi för fel, vad kunde vi inte hjälpa.
Vädret kan man inte klaga på. Våren är här. Vår som alltid känns hoppningsfull. Värmen, blommorna, spirande blad, fågelsång, vinden som blåser i håret utan mössa. Mycket folk ute, som om ingen är isolerad, sjuk eller undviker smitta. Viruset som ändå finns någonstans hela tiden – i statistiken och i vår verklighet. Samt i de oändliga presskonferenser vilka egentligen inte säger någonting.
Jag hoppas så mina bloggvänner att ni är friska och har det bra. Nu och sedan.
Happy Easter! ¡Felices Pascuas!
Glad Påsk! Hyvää Pääsiäistä!
Joyeuses Pâques! Frohe Ostern!
Feliz Páscoa! Христос воскрес!
Buona Pasqua!
Jag växte upp i ett strängt religiöst hem där synd, straff och syndaförlåtelse hade en central roll. Gud skulle straffa mig om jag inte var lydig mina föräldrar. Genom straff och förlåtelse skulle jag bli en frälst god anständig person. Mina föräldrar trodde ärligt på detta. Jag tyckte ofta straffen var orättvisa. Med tiden lärde jag mig fejka min ånger och bön för förlåtelse. Jag var en duktig skådespelare med alltid den största rollen i skolans pjäser. Så… Jag tror att min mor såg genom det. När jag blev tonåring och självförsörjande vid tolv vände situationen sig. Jag blev jämlik, vuxen.
Jag hade nu insett livets hårdhet och fattigdom, kunskapsbrist och kamp för dagligt bröd. Jag förlät mina föräldrar. Många andra barn hade det likadant. Jag trodde inte på Gud längre men höll mina åsikter inom mig.
Jag tror att etik och moral lärs till barnen väldigt tidigt. Man väljer mellan det goda och det onda, det krävande och det lättsamma. Jag är inte så säker på att ekonomin, det föräldrarna har och ger till barnen har någon avgörande betydelse. Om så, vore ju alla fattiga kriminella. Jag och mina syskon, mina barn hade blivit det. Världen och vad vi äger och har är dock helt annorlunda nu än i min barndom. Det finns mer att sukta efter. Normerna är inte likadana nu.
Finns förlåtelse idag? Straff är borttagen genom lag. Även för de kriminella gäller någon typ av vård eller bara imaginär smäll på fingrarna. Man får inte längre slå barn, som rätt är. Men ibland har det blivit absurt när lärarna inte kan tillrättavisa barn och föräldrar motsäger inte barnens uteliv i knarkhörnan på torget. Den fria fostran är ingen fostra alls. Det blir svårt att orientera sig i livet utan en grund om rätt och fel. Flera unga hamnar helt snett i jakten på pengar och ”respekt”.
Säkert är dock att Gud har ersatts av mammon och det är inget stabilitet i det.
Idag, när döden är så närvarande, kan det finnas flera som undrar över himmel och helvete. Skuldkänslan kan övermanna oss. Den stora om jag hade gjort så, är närvarande. Tiden kan inte backas tillbaka. Förr bad man syndaförlåtelse genom en präst. Han kunde ge absolution om vi bad och ångrade oss. Hur gör man idag? Kanske inte alls?
Jag minns en av de ”stora” kriminella, nu liggande i sjukhus på låst psykiatrisk avdelning. Han hade drabbats av elakartad snabbväxande cancer. På grund av snar död och behov av viss behandling slapp han fängelset sin sista tid. Jag satt som vakt för honom, extrajobb på samma sjukhus där jag arbetade som kurator och terapeut. Jag tror inte att han planerade ta sitt liv, han skulle ju dö snart, men som kriminell ansåg man att han skulle bevakas.
Han hade börjat med snatteri och slutade med ett mord. Så många brott …hela livet var som tagen ur en dålig kriminalfilm, inte från verklighet. Följaktligen hade han inga som brydde sig om honom. Kvinnorna försvann när pengarna sinade eller fängelseporten slog igen. Den som var kvar i livet var en syster men hon hade sagt upp bekantskapen länge sedan. Den enda personen som än hade kontakt med honom var en annan kriminell kumpan på en sluten psykiatrisk klinik. Ni vet, dömd till vård i stället fängelse på livstid. De fick ringa till varandra en gång i veckan, avlyssnad samtal, tio minuter. Jag tror inte att de avlyssnade på den kliniken där kompisen vårdades. I annat fall hade de avbrutit samtalet. Jag fick bara avbryta om min patient sa något olämpligt.
Jag tog flera extra pass, enkelt jobb där man bara satt eller gick efter patienten.
Efter någon dag började patienten prata till mig. Han frågade om jag kunde hjälpa honom. Han hade ångest över sitt liv. Ville han ha en präst? Nej. Han trodde inte på Gud men våndan över spillt liv var rejäl. Han ville göra något. Han frågade mig vad han skulle göra. Det var alltför många människor han hade sårat och skadat. Vad skulle jag säga? Jag föreslog att han skulle be ursäkt och skriva ner det, förutsatt ångern var ärlig.
Jag arbetade i normalfall med missbruksterapi och att skriva brev till sig själv eller någon man hade sårat var en av metoderna. Man behövde inte skicka brevet till den andre om man inte tordes, bara klargöra sig själv situationen och sina göranden.
Den dagen ringde patienten med mig sitt veckosamtal till sin kumpan. När mannen i andra ändan började prata om planering för nästa kupp och hur han lurade den psykiatriska vården så han blev utsläppt la min patient bara ner luren, avbröt samtalet och ringde inte honom mer. Light bulb moment? Han bad om papper och penna, sedan vissa telefonkataloger för att hitta de människor han sårat. Han skrev brev till alla han kunde hitta.
Något brev kom tillbaka med adressat okänd. Han fick några ilskna brev tillbaka där brevskrivaren önskade honom till helvetet. Han var dock inte ledsen. Han väntade snarare att någon kom in genom dörren och sköt honom. Efter en vecka fick han ett besök. Det var hans syster. De hade inte träffats sedan hans andra fängelserunda. Nu höll de om varandra och grät ihop.
Sedan bad de mig att vara som stöd när stunden var inne.
Jag satt en lapp på tavlan i personalrummet. Ring mig när XX är döende oavsett tid. Jag lovade att komma till avdelningen då. Han började tappa andan på Juldagen och dog på morgonen Annandag jul och ingen ringde mig, eller systern. Det var ju helg, du skulle väl inte komma då, sa någon.
Hans kumpan släpptes något efter, han var färdigvårdad och på så sätt hade suttit av sin tid. Dock hamnade han bakom galler tämligen omgående. Hans plan gick inte så lyckosamt. Kanske borde de ha hållit rutinerna vid telefonsamtal, att lyssna på samtalen. Men vissa fångar blir någon slags ”kändisar” även för personalen, oavsett vad de har på sitt samvete.
Det uppstår olika bindningar mellan vårdare och kriminella, som även för mig och den i cancer döende mördaren. Ibland är det inte till fördel för någon. Men någon gång hinner livet i kapp.
Vi tror att folk förändras men alla gör inte det. Kriminalitet blir ett yrke, status och liv. Mord är bara ett steg uppåt på den kriminella karriären. Som en ung man sa utan ånger: Man visar sin förmåga. Han sköt ihjäl en person. Om ett tag är också den mannen ute med sin åldersrabatt. Kanske hinner livet ikapp, kanske inte. Risken finns att han betraktas som hjälte, högt på kriminaltrappan, som de yngre än sysselsatta med narkotikautdelning och springpojkjobb ser upp till. Samhället avslöjar sin hjälplöshet inför de nya kriminella. Det är också en farsot som sprider sig och är svår att stoppa.
Men tillbaka till död, så världsaktuell fråga idag. Har du någon du borde förlåta innan det är för sent?
Det ser ut som en världsbrand eller undergång men det är det inte. Världen kommer inte att gå under den här gången heller men nog ser det ut att livet och ekonomins grundvalar har förändrats. Folk dör med sorg som följ. Den arbetslösa skaran växer varje minut. Semesterplaner i soptunnan. Rädsla. Tänk bara, Las Vegas stänger och den senaste James Bond filmen har lagt sin premiär till slutet av året i stället i april. Olika sportevenemang är inställda. Melodifestivalen inställd. Det är kris.
Vi hade behövt James Bond. Någon måste rädda världen.
Samtidigt som Regeringen anser att vi bör arbeta till 70 år för att landets ekonomi och försörjningsbörda skall gå ihop har de stämplat oss friska 70 plussare till virusfara. Ena sidan skall vi helst aldrig gå i pension utan fortsätta att bidra än till graven och andra sidan ska vi inte existera. Är det inte bättre att stänga alla arbeten, det är ju där folk träffas? Sjukvården kommer att kollapsa ändå av sig själv när den tappra personalen faller ihop eller är också smittade.
De som styr och media har hittat en syndabock. Det är jag. Det är mina friska aktiva grannar. Vi är 70+. Det börjar likna en ren hatpropaganda mot oss. Ledare efter ledare i massmedia hackar på oss och anser att vi utsätter Sverige i livsfara. Regeringen vädjar att vi inte ska gå ut. Tänk om vi blir i behov att belasta vården som alldeles tydligt är inte längre avsett för de äldre än 69 max.
Socialminister Lena Hallengren vädjar nu om att vi gamla ska hålla oss inne. Statsminister Stefan Löfven bönfaller Sveriges äldre att stänga dörren. Nu mera så kända Tegnell förstås, men det är ok, han är en expert. DN:s Erik Helmerson riktar sig i en ledare direkt till 40-talisterna och uppmanar dem att inte ”kokettera” med sitt lättsinne inför viruset – eftersom det är för deras skulle vi gör uppoffringar. Kokettera? Bara för vår skull? Vilket skitsnack. Även Veckorevyns 30 åriga chefredaktör I är kritisk till många äldres agerande och säger att många vägrar inse att de tillhör en riskgrupp. Hon säger med sin visdom att:
Vill man ha det på sitt samvete för att man vägrar att under en begränsad tid undvika affären, folksamlingar och att träffa sina vänner? Visst, kör på bara. Men tro inte att det beteendet på något sätt är normalt eller rimligt. Det enda det kan kallas för är direkt respektlöst. (från Expressen)
Så, bara vi gamla är de respektlösa virusspridarna? De samvetslösa`? Är detta gnäll på 40 talister avsedd att ta udden från det faktum att sjukvården saknar skyddsutrustning för sin personal? Sjukvårdens personal riskerar ju att smittas på sitt arbete. Inte de tio isolerade pensionärer som dricker kaffe hos någon.
Vi har väldigt många Coronaexperter i landet idag. Jag misstänker att de flesta av dem inte har ens min ynka utbildning på 5 universitetspoäng i smittosamma sjukdomar. Skryt, ja, men jag skulle aldrig ge råd för allmänheten och skälla ut folk.
Vi skall hålla oss hemma. Vi ska inte handla mat. Vi skall inte träffa våra anhöriga så vi kan smitta varandra och på så sätt kanske vi hamnar i den fallande sjukvården och fraktas i en ambulans som inte ens har handsprit. Någon annan – igen denna magiska någon annan – skall handla mat för oss. Efter två veckor utan affärsbesök börjar jag sakna fräscha grönsaker och frukt. Vem i Regeringen eller vilken Kommunpolitiker går och shoppar för mig? Någon ledarskribent? Veckorevyn kanske? Tegnell själv? Ge mig numret! För avsikten är väl inte att vi ska dö stilla hemma, eller? Jag börjar tro att det är det.
Man ber till och med våra barnbarn att prata oss till rätta. Säg det till de gäng ungdomar, killar, vilka drar på gatorna genast när gymnasieskolan stängde. Det var lite obehagligt att passera dessa med sina huvor när jag gick till skogen. Det brukar vara knarkhandel bakom närliggande gymnasiet. Ja, jag höll avstånd på minst två meter. Vem säger att inte killarna var smittade?
Syftet med denna isolering är att skydda oss så vi inte hamnar inom sjukvården som har uppenbara problem redan. Resultatet av isoleringen kan bli en stor skara djupt deprimerade avmagrade personer som kommer att behöva sjukvård eller ett piller för att avsluta sina dagar med. Den välgärning man gjorde i början med syftet att skydda folk tar livet av dem. Vore det inte bättre och billigare att vi blir smittade och dör? Fast då bör döden ske hemma utan intensivvård. Åldersgräns för sjukvård 70?
Jag tvivlar starkt att Staten känner någon riktig omsorg om oss 40 – talister. Det har vi aldrig förut hört talas om. Vi har snarare räknats som en propp i välfärden. De som inte dör fort nog. Den stora besvärliga gruppen. Många pensionsbetalningar som tär på ekonomin. Eller är sossarna rädda att resten av deras väljarbas dör ut? Det finns många trogna sosseväljare i gruppen 80+.
Vissa till och med gläder sig för min och mina ålderskamraters förväntade död på Twitter. Dör vi så blir det lediga bostäder. Lediga jobb. Tja, de flesta arbetar ju inte längre vid 70+. Kan säga att det var svårt få nytt arbete redan vid femtio. Man var för gammal, man ville ha hyfsad lön. Och vid sextio är man arbetsmässigt död om man inte är en avdankad politiker.
Jag är inte mot att isolera mig och på så sätt slippa bli sjuk och inte behöva belasta sjukvården. Men jag reagerar mot tonen, den föraktfulla tonen mot oss, vi med lång livsvisdom, andra genomgångna epidemier, arbetsliv, uppfostran av det kommande släktet varav vissa nu föraktfullt önskar oss att försvinna, i isolering eller helst död. Bostadsbristlösningen så att säga. Precis som om vi inte hade någon vett i huvudet. Som om vi vore de i skuld.
Att isolera folk har effekt. Så, varför tänkte man inte på det genast? Man borde ha satt varenda semesterskidåkare från Alperna och inkommande från smittområden bakom lås i två veckor för säkerhets skull och vara snabb att stänga gränserna, även för immigranter. Smittan kom inte över en dag, vi visste om det långt innan. Många av dessa alpfarare och solsemestrare var säkert välmående personer, kanske med yrken som man kunde sköta per Internet i karantän. Men så gjorde man inte utan Statsmakterna lät glatt viruset sprida sig, paja sjukvårdens obefintliga beredskap och utnyttjar nu de som tappert försöker göra sitt arbete men inte ens kan erhålla en flaska handsprit.
Att smittan skulle nå även Sverige var ingen överraskning. 11 februari var Corona i full gång, även inom EU. Men stänga gränser är ju så fult.
Är det verkligen vi gamla 70+ som smittar runt? Är det inte de yngre, de som arbetar, de i hemtjänst där den gamla kan ha 5 – 6 olika besök per dag? Är det inte de vilka nyss kom från sportlov, barer, restauranger, nöjen – alla fall inte fattigpensionärerna som inte har råd med utsvävningar? Vi är redan väl så isolerade. Från äldreboenden går man inte ut, det finns inte tid för det. Begäran att hålla oss inne handlar bara om resurserna. Det handlar om att inte använda den redan ansträngda vården.
Jag har isolerat mig redan innan utom promenader och då i skogen. Jag har isolerat mig eftersom jag inte tror att de yngre som är lindrigt sjuka stannar hemma. Jag litar inte på sjukvårdens resurser och vill undvika att hamna där. Min son handlar för mig och ställer kassen tio meter från sig. Eller jag handlar till affärens kylbox och spanar så inga är i närheten. Jag är Regeringens idealgamling, borträknat död, vad får jag för det annat än gnäll på ledarsidor?
Samhället har alltid behov av syndabock. Nu är det jag, du, mina grannar som är friska och har passerat den magiska ålderssiffran 70. De multisjuka gamla belastar ju alltid vården och dör oavsett, det är ingen nyhet. Där hjälper ingen karantän även om det kan förlänga tiden.
Välfärdssamhället är naket. Kejsarens nya kläder i modern tappning är bristen på skyddsutrustning för all personal som kämpar för att hålla vården av de sjuka i gång.
De har min uppriktiga beundran.