Dö av leda? Om livet i isolering.

Jag känner mig igen lite som de sju åren jag tog hand om min dementa sambo.  Jag kunde inte gå ut själv om inte någon var med honom. Han klarade inte av att lämnas ensam. Hemtjänsten avlöste mig i två, i slutet fyra timmar i veckan. Jag kunde sällan åka till stan och se en konstutställning eller besöka museum för tiden avlösningen avlöste mig med räckte inte till. Att träffa vänner försvann. De två första åren åkte vi ibland  till stan tillsammans och även till mina barnbarn, men när han blev för trött och virrig krympte det. Han försökte stuva om en konstutställning, då var de besök slut. När han vägrade lämna min hand vid säkerhetskontroll och gå genom kunde vi inte längre åka iväg till mina barnbarn. Jag försökte hålla envist fast i att vi gick ut varje dag. Med tiden orkade han inte annat än gå runt bakgården och tillbaka. Jag blev inlåst om inte avlösare eller anhöriga släppte ut mig.

 Alla de där hurtfriska råden som sa att man kunde leva som vanligt med demens var bara bluff.

Det var till sist mer än deprimerande. Alla planer jag hade för mitt pensionärsliv som att arbeta deltid för att bättra på ekonomin, göra en lång vandring varje år,  eller att ägna tid för att underlätta för doktordottern med barn, var bortkastade.

Jag var isolerad. Jag hade dock valt det själv i början då sjukvården förutspådde hans död inom max sex månader. Det var ju inte bara demens utan något de aldrig fick bukt på. Infektion kanske? De förutsagda sex månaderna blev nästan sju år.

Det blev ett hårt prov för kärleken. Sedan uppstod nya komplikationer. Till sist orkade jag inte med utan bad om en plats i ett äldreboende fast jag misstrodde deras omhändertagande. Erfarenhet var inte god från de korttidsplatser  han vistades i en, ibland två gånger i året. Han flyttade in och dog nästan omgående. Morfindöden, som är det vanliga i våra äldreboenden, vågar jag påstå. Rejäl lindring ordinerad av en läkare som knappt sett patienten.

Som ni vet åkte jag till USA för att vandra PCT efter hans död. För första gången på sju år kände jag mig fri. Jag hade sörjt när han blev dement och vi förlorade vårt liv tillsammans. Jag orkade inte sörja mer.

Jag får nu flashback från ”demenstiden”. Jag är isolerad på grund av Corona, ett val jag har gjort för att inte bli sjuk. Jag kunde dock inte räkna ut hur länge det blir eller hur det påverkar mig. Idag ville jag inte stiga upp alls. Jag stirrade på dörren som om jag inte kunde öppna den och gå ut, bakvägen förstås så jag inte stöter på folk. Jag har så svårt att vara isolerad. Även om jag inte är en aktiv person i något utanför som organisationer. Även om mina vänner är döda. Men jag hade kontroll över mitt liv ett tag. Att bli stämplad som en risk, fast man känner sig ok, tär. Om jag skulle bli sjuk i Corona vill Vården ogärna ha mig, ålder 70+. Förmodligen vore risken för död uppenbar.

Jag får balansera mellan att dö av tristess eller av smitta. Jag känner mig hjälplös och det är en känsla jag hatar. Det är välstädat i alla fall. Kanske tar jag itu med klädkammaren? Vinden får nog vara, det är alltid någon person som har bosatt sig där trots låsbyte. När Myndigheter hotar att detta kan räcka till året ut försöker jag ignorera det. Den dagen, den sorgen även om det är högst troligt. Läser att Sydkorea som framgångsrikt och välplanerat fick bukt med smittan måste  ha restriktioner igen. Det här kan pågå några år. Jag får nöja mig att vandra utomlands genom böcker och Internet.

Jag instämmer med de som är tveksamma till att vi får fram ett fungerande vaccin. Tänk bara på influensa. Varje år ny variant. Varje år ny vaccin. Men jag är ju ingen expert på det så  kanske ska vi vara optimister?

 … because every time people have tried to make a vaccine – for Sars or Mers – it hasn’t actually protected.

 Vaccines developed previously for other types of coronavirus had failed to protect mucous membranes in the nose where the virus typically enters the body, (William Haseltine).

https://www.theguardian.com/world/2020/may/21/global-report-coronavirus-vaccine-us-scientist-cases-5-million

Agnes Wold läkare och professor i klinisk bakteriologi vid Göteborgs universitet. Hon delar Folkhälsomyndighetens bedömning om att vi 70+ skall hålla oss från folk.

– Det är hundra gånger större risk att dö om du bli infekterad när du är mellan 70 och 74 år jämfört med de som är mellan 0 och 49 år. Sen blir det ännu farligare ju äldre du blir, säger hon.

Så, risken för mig är 100++ gånger? Jag har något mer förtroende för Agnes Wold än Regeringen. Agnes Wold är en expert, Regeringen är en bunt klåpare. De hade räknat att lulla lugnt tills strax före nästa val då nästa löftespaket skall  avslöjas.

Läget 10 mars 2020

Totalt var 94 svenskar bekräftat smittade den 5 mars. Sedan exploderade det i många länder. Det blev säkert då om inte långt tidigare klart att även Sverige fick en smittvåg, även om de som styrde på något märkligt sätt trodde att vi är odödliga och att smittan stannar vid gränsen. I annat fall hade man snabbt börjar anskaffa nödvändig skyddsmaterial och fundera över vart smittan kan få fäste lättast. Även en dumbom begriper att det är äldreboenden där de sköraste människorna bor och där många i personalen har ingen utbildning. Så, man sket i dem. Sedan inom sjukvård, kollektiva transporter och de som sköter samhällsservice genom att vara tillgängliga för fler och det närgånget och handgripligt som polis, ambulanspersonal, färdtjänst och förstås de som glatt reste till länder som redan hade avancerat på smitt nivån. Nej, någon karantän rekommenderade man inte. Munskydd och tester käftar man än om. Det är flera som vet hur det borde vara. De självutnämnda experterna är många.

Idag (28/5) är det 35 727 smittade, troligen många fler eftersom det gamla sättet att arbeta med smittor – hitta, testa, isolera/råd, behandla – är något underdimensionerat, snällt sagt. Antal döda är 4266 varav ca 3775 äldre än 70 år, min åldersgrupp alltså. 49 procent av de döda bodde på ett äldreboende och 25 procent hade hemtjänst.

Det är inga stora siffror egentligen. Ändå är vi sämst i Världen om man räknar antal döda per miljon innevånare. Eller vår statistik är mer sanningsenlig? Kanske båda?

Så jag får finna mig i att tacksamt få en matkasse från sonen och dottern, kanske ta en fika ihop på bakgården långt från varandra. Handlade per Internet en dag och fick maten till en kylbox i affären. Smart. Trots att jag var där vid stängningsdags var det svårt att slippa alla andra som också hade kommit på den briljanta idén och känt sig trygga sent på kvällen. Trängsel vid kylboxar. Men jag kände mig en stund som normal: jag handlade själv – nästan.

Livet har krympt. Det innehåller  nära ingenting alls än att slå ihjäl tiden hemma med Internet, lite musik, kanske en bok och ta en promenad undvikande alla andra gamlingar som också försöker smita ut. Jag ser fler och fler rollatorer ute. Många sitter igen på bänkarna vid torget när solen skiner. De gamla börjar tröttna på regler. Några jag känner igen saknas, de var nära 90.

Det kanske är bättre att leva och ha roligt och dö fort än att isolera sig och leva lite till?

Hur mäter vi livets värde? I år? Innehåll? Framtid? Det vi var lyckliga över?

Jag börjar bli en grinig gamling. Jag glömmer ständigt att jag är närmare 80 än det högst 60 jag helst vill vara i kroppen. Det finns alldeles för många leder jag vill sätta mina fötter på. Hm. Jag åkte ju hem från Sörmlandsleden för det snöade, så kanske borde jag hålla truten? Jag försöker vara uthållig som mina barn uppmuntrar mig till men som sagt, det är inte min paradgren.

Desto mindre man har av livet kvar desto mer bråttom man får.

Politikerlöften till de gamla duggar tätt:

När det här en gång är över ska vi bygga ett starkare samhälle. Ta tag i vårdköer och att allt fler äldre ska ha en god äldreomsorg, sa Löfven 20/5.

Skäms han inte? Trots tidvis borgerligt styre har Socialdemokraterna mer eller mindre ägt det här landet. De bär skulden i första hand. Efter det kan vi skylla på de andra som hade styruppgifter inom vård och beredskap men aldrig gav från sig avgrundsvrålet: Det här är usel planering! Redan när jag arbetade inom sjukvården skedde förändringar  som Ädelreformen 1992 som lämnade gamlingarna i kläm mellan Kommun och sjukvård samt borttagandet av de stora sjukhusförråden som hade till uppgift att vara välfyllda med allt som kunde behövas. Att basa för förrådet var en viktig kärnuppgift.

Vem har samlat ansvar för vård och beredskap? Vad har vi alla berörda Myndigheter till nu? Att bli TV stjärnor? Nu ylar alla om förbättringar och ansvar. Som Socialstyrelsen om bostadslösa och Löfven om äldreomsorg mm. Jag tvivlar på att något radikalt kan ske varken med de problem vi har i landet eller virusepidemier med de nuvarande medspelarna. De måste bytas ut. Men minnet är kort hos människan så risken finns att vi bara får mer av samma vara.

Och, vid kriser byter man inte ut varken Regeringar eller arbete. Man håller hårt i det man har, som ett barn skrikande efter sin förlorade nallebjörn.

Det är bara att härda ut.

Bild överst, Leda och svan av Antonio da Correggio  (1489–1534).

Jag träffade aldrig lyckliga horor.

Nej, jag har aldrig träffat en lycklig hora som ansåg att sälja sex var ett bra yrke. ”Mina” horor var missbrukare. De var långt från lyxprostituerade även om några av de yngre var välklädda och hade inte än blivit vräkta. De flesta var narkomaner, några alkoholister. Alla heroinister fnaskade. Heroin var dyrt. Amfetamin- och blandmissbrukare växlade mellan snatteri, vakt vid inbrott och sexförsäljning.

Flera av kvinnorna hade blivit våldtagna och utnyttjade som barn. Att män använde dem som de ville var liksom så är det, normalt ungefär. Godispengar blev hundralappar, sedan tusenlappar. Droger kom i livet med allt från 8 till 14 års ålder. Droger kostade. Att avstå från prostitution då blev inte enkelt. Så klart blir inte alla våldtagna barn prostituerade. Alla blir inte märkta för livet. Flera finns också i människovårdande yrken. Det var inte ovanligt hos mina patienter att ett barn i en missbrukarfamilj var narkoman och den andra i något vårdyrke.

En och annan ung kvinna hade sugar Daddy som höll ordning på kunderna, tog en stor del av pengarna och försåg kvinnan med droger. Om de protesterade kunde han ju bara kasta ut dem. Det fanns alltid nya kvinnor i behov av droger och bostad. Marknaden är god så att säga. Nästan alla mina patienter var svenskar då men idag är prostitution mer internationell, eller ska jag säga mer EU öppen eller resultat av arbetskraftsinvandring.

Många av mina patienter hade en stadig kundkrets. Nej, få tog mot i en egen lägenhet utan vid portgångar, i bilar, källare och även allmänna toaletter. Några gick till kundens arbete. Ni anar inte hur många arbetsplatser används för den servicen efter stängningstid.  Några kvinnor hade en hund som vakt. Många pojkvänner eller hallickar hade vapen och de stod i närheten i väntan på pengarna.

Så långt jag vet blev ingen sexköpande man anmäld, åtalad och dömd. Kvinnorna visste inte deras riktiga namn, anonymiteten var ömsesidig. Det är bara business, sa en.

Kvinnorna var noga med kondom. HIV var skräcken då. Alla krävde pengarna först. Ibland sjappade de om mannen  var för sen att komma i gång eller verkade farlig på något sätt. Han kunde ju inte klaga.

Bara i ett fall mötte jag en kvinna som hade blivit gravid och hade inte  en aning om vem kunde vara barnafadern. Det kan gott ha hänt i flera fall men det stadiga sällskapet brukade gärna ta på sig faderskapet och  ingen ville ha faderskapstest.  Paret trodde sig få förmåner nu när de väntade barn, som bostad, möbler, barnvagn och pengar. Det var snopet att se hur stor skillnaden var mellan det man hade spenderat i droger och det man kunde få som socialbidrag. Så lite! En månads bidrag kunde kvinnan ju fixa i några timmar. Men ingen hade ett bankkonto med pengar. Tusenlapparna bara rann iväg. Ofta rakt in i armen eller kanske i fotsulor ifall man hade kontakt med Socialtjänsten som ville se ens armar.

Den stadige pojkvännen saknade skrupler när pengarna tröt och körde då kvinnan ut till gatan för några kunder. Oavsett hennes vilja.

Jag träffade kvinnorna när de hade blivit gravida, blivit skickade av en kompis för att få hjälp, kanske abort  eller preventivmedel och  i sällsynta fall kom kvinnan genom Socialförvaltning. Att bli gravid välte livet omkull. Att välja drogfritt liv under graviditeten var inte svårt i de flesta fall. Att sedan komma i någon sorts normalt liv med en baby och arbete var dock mer problematiskt.

Tro inte att Socialtjänsten hurrade: så bra att du vill ha ett liv utan droger nu, vi ska hjälpa dig med allt! Undantag finns då ett bra samarbete gav bra hjälp.

Som sagt, jag mötte aldrig lyckliga horor bara de som ville ur eländet. Vad jag vet tack vare uppföljning av mina patienter finns det en (1) kvinna som gick tillbaka till gatan. Barnet  lämnades i fosterhem. Det var inte möjligt för henne att bryta 25 års liv tillsammans med sin make och hallick. Socialtjänsten var helt kallsinnig för paret. Hon är den enda tiggaren på gatan jag gett en slant till när jag stötte på henne några år senare. Tigga på dan, fnaska på kvällen.

Jag kan inte förstå hur någon man med normalt liv och hjärnan i behåll kunde tänka sig att betala för tiominuters sex till en påtänd oerhört skitig och sliten kvinna. Om något, måste det vara en känsla av eget  överlägsenhet, lust att förnedra sig själv en stund. Eller vad?

Kvinnan var känd hos Socialtjänsten sedan länge. Jag minns vad Socialtjänsten sa när hon kom till sjukhuset: abortera henne. När det inte gick sa de: slösa inte åtgärder på henne, ta bara barnet när det är fött. Vi har papperna klara.

Hon var dock drogfri hela graviditeten. Att komma igen när man aldrig har haft det normala livet med hel skolgång, nyktra anhöriga, arbete, bostad och inga droger är inte enkelt efter 25 år. Det är enklare att gå tillbaka till gatan. Hon dog strax efter jag träffade henne för sista gången, som tiggare på gatan. Jag lyckades inte hjälpa henne.

Jag hade tillstånd från henne att beskriva hennes liv anonymt i föreläsningar. Jag glömmer henne aldrig. Jag glömmer inte henne  sittande på gatan med en mössa framför sig, tiggande, för att sedan ragga upp en kund på någon bakgård. En svensk kvinna, alkoholister som föräldrar, glömd redan när hon skippade skolan. Och sedan träffade hon sin hallick vid 15, snygg spännande man med bil och droger, en man som erbjöd henne uppmärksamhet, saker och prov på något som kunde göra livet mer häftigt.

Min kommentar hos http://www.fristad.eu/

Det är en storm över en man som betalade för sex till en kvinna som sålde just den varan. Om vi bortser från kvinnan och kärnfrågan prostitution just nu och riktar oss bara till mannen undrar ja, varför denna storm. Det har inte varit några hätska ord varken från Regeringen, massmedian (annat än i de ”rasistiska” sajterna) eller kvinnoorganisationer vid alla våldtäkter riktade sig mot i huvudsak svenska kvinnor av invandrarmän. Ofta är straffen ingenting, några månader, en vecka ungdomstjänst, snack hos en socialtant och en kärleksstorm ifall man skulle råka dömas för utvisning. I bästa fall kan skadestånd utdelas till männen för man blev så utsatt av beskyllningarna (Fittjamålet).

Varför är moralen så hög nu hos manliga politiker att de skriker efter fängelse för sexköp? Känner de igen sig? Avbön? Alla kvinnorna i media som skäller? Reagerade de när någon våldtogs och skrev massor med hatartiklar? Inte? Då var det till och med synd om pojkarna.

Eller är det bara skillnad på män och män? Du kan knappt identifiera dig annat än med dina likar. Moralen finns bara i din grupp. Nu är alla affärsmän goda, politiker exemplariska och kvinnorna så trygga bara den skyldige hamnar bakom lås.

Obehagligt var ordet, eller något tyngre.

Bland hyggen och mossor.

Hur var det att vandra på  Sörmlandsleden?

Jag såg framemot att vistas på några platser jag hade upplevt som extra vackra. Nej, det blev inget nostalgi. Redan på den första dagen  var  allt borta. Den makalösa platsen jag beskrev här förut på http://blogg.iniskogen.se/2020/04/25/varplaner-och-nostalgiresor/

var nu en oändlig jordgrop med stora maskiner. Ingenting var kvar. Inga djur. Bara en kråka som kraxade. Biten med ormbunksskog var mer lik en soptipp. Vi var några entusiaster som hade försökt få Kommunen att freda just den platsen som naturskyddsområde men de tyckte att  naturen fick klara sig bäst den ville.

Nu var det totalt raderat som en extraordinär plats. (Se gamla bilder från dessa platser i  det ovan länkade inlägget.)

Jag skyndade mig vidare. Inga bilder. Jag slösade inte några byten för det.

Så fortsatte turen till avslutningen efter 17 dagar då jag huttrade i tältet i liten snöstorm och kallade på ”taxin” det vill säga  sonen att hämta mig. Snö, hagel, regn, kyla – varför fortsätta? Det fanns inga stugor att tillgå för att torka upp. Allt jag passerade var stängt. Solen lät vänta på sig. Men jag planerar att återvända mot kanske sensommar. Nej, Sörmlandsleden är dock ingen  önskeled. Jag har gått det mesta tidigare. Den råkar bara ligga nära. Möjlig att gå till nu när all trafik står. I alla fall dit jag planerade att flyga.

Hur var leden?

Lättgånget utom en bit vid etapp 33 Bråviken.

Alldeles för många hyggen. Ja, skogen är ju en vara men…

Alldeles för få bra tältplatser. Tältade rakt på leden när jag var helt uttröttad och det ösregnade. En gång blev jag erbjuden att nyttja en tom stuga. ”Det finns dusch,” sa kvinnan. Vem kan motstå det?

Alldeles för många ilskna grisar. (Se förra inlägget.)

Många Naturskyddsområden men ibland var det svårt att begripa vad det speciella var på området. Risig skog. Tysta myrmarker. En bit urskog bredvid ett hygge.

Nästan inga andra människor så det var perfekt på dessa virustider. Eller är det?

Å ena sidan ska vi sträva efter flockimmunitet och andra sidan ska vi undvika varandra, hålla avstånd och inte ens resa till anhöriga. Hur ska vi ha det? Skall alla smittas och kanske bli immuna eller ska vi hålla på några år tills flockimmunitet inträder? Och med tiden har viruset muterat för en fräsch ny variant vi inte är immuna för?

Hur ska vi ha det?

Spännande tider. Kanske skogen är ändå den rätta platsen för en gamling som tänkte leva lite till?

PS. Speciell tack för ”taxin” och mathandlaren.

Vandring i Grislandet.

På kvällarna samlades varelserna runt tältet och deras sång var betydligt värre än en förortsoperas falsksång. De storas röst var som kommen från underjorden. Jag ryste. Om de skulle anfalla mig vore jag nog chanslös. Men när jag kravlade mig ur tältet försvann de snabbt. Jag lyckades aldrig ta en bild.

Nästa natt upprepades allt fast jag hade placerat tältet vid en riksväg eller en kulle. De samlade sig kring mig och skrek.  Inga väna nöff nöff. De var inte några söta rosa grisar utan jag tältade i de griniga vilda grisarnas land.

Skogen var uppriven. Mossan låg i klumpar och trädens rötter stod kala. Det var inte vackert för mänskligt öga. Jag vandrare för en naturupplevelse på Sörmlandsleden, men dag efter dag fick jag gå på grisarna uppgrävda land. Jag träffade några människor närmare bebyggelsen och de berättade att grisarna rev upp deras gräsmattor och grönsaksland.

De trängde sig närmare bebyggelser och även längre upp till norr, de än grislösa områdena.

Skjut dem då, tänkte jag. Skjut de elaka grisarna. Eller – är även de en värdefull tillgång i vår natur? Skall vi acceptera förstörelse för att vara snälla och humana? Dela med oss? Inte egoister som skyddar sin egen mark?

Grisarna väckte många frågor. De var som en del av större världsfråga, vad får man skydda, vad inte? Och hur? Jag löste dock inga frågor utan travade vidare med min ryggsäck i Grislandet.

Grisarna hade ett eget spa också medan jag fick nöja mig med de kalla sjöarna.

PS. Vildsvinspopulationen räknas till ca 200 000 djur. Läs mer hos Jägarförbundet.