Sommaren 2019 hade jag inga planer att göra någon lång vandring. Minnen av 2018 och PCT var än nära. Det blev två fjällvandringar, en med ett barnbarn några dagar på Kungsleden från Hemavan och sedan åkte jag till Abisko och gick Kungsleden, till Padjelantaleden och en bit in i Sarek. Jag var nöjd. Då. Men 2020 ville jag längre ut. Det blev inte så. Inte 2021 heller.

Hoppades att covidsituationen skulle släppa men inskränkningar och regler var det samma om inte värre. Flyget var lamslaget. Det ser ut som lite lättnad nu men dock osäkert.

Jag har vandrat fyra leder de senaste två åren, med guideböcker inte med fötter. Jag som i vanliga fall inte förbereder mig genom att läsa ordentligt och planera noggrant före. Jag läser efteråt. Jag vill ha en viss nödvändig praktisk koll men inga detaljer. Det blir som det blir. Dream trail var mitt förstahandsval 2020 men covid satt stopp på det. Appalachian trail då? Inte hela men hälften kunde jag säkert orka. Den var faktiskt kortare än PCT. Men det var kört. Började läsa också om Te Araroa men Nya Zeeland var fullständigt omöjligt att resa till. De stängde landet.

Eller Arizona trail, en lagom 800 mile led och dessutom går den genom Grand Canyon. Vänner som erbjuder husrum i slutet på leden. Kan man önska mer! I höst? För nu i vår är det kört. Förmodligen i höst också. Regler ändras hela tiden. Covid är inte bara elak virus, det är maktens möjlighet att styra livet för folket.

PCT ”gick” jag på Google Earth före starten. Inga problem alls. Det var min förberedelse för leden utöver nedpressad utrustning och flygbiljett. Guiden la jag i packningen och den läste jag på kvällarna i tältet.

Jag avskyr förklaringar och recensioner innan jag har läst boken, sett föreställningen, vandrat leden. Jag vill se först, bilda en uppfattning, läsa sedan. Dumt? Kanske.

Men Sverige då, säger ni. Jag har ägnat många år för vandring i Sverige. Det känns avklarat även om det finns flera bitar som är kvar. Bara det.statliga ledsystemet i Sverige består av cirka 550 mil märkta leder varav jag har vandrat kanske 250 mil.

Covid har gjort min närmiljö till ständig besöksmål igen. Sörmlandsleden, skogen nära och på somrarna stilla promenader vid havet i Umeåtrakten, i hela två år. Jag vill ut!

Det låter kanske som gnäll. Men tiden jobbar inte för mig. Jag är redan en så kallad riskgrupp enligt åldern. Efter 65 sorteras vi ju till de gamla, sköra, sjuka, risk för samhällets resurser helt enkelt. De som fräckt belastar den underdimensionerade vården. 65 är den magiska siffran då vi bara är en kostnad, inte en tillgång om vi inte är rika och kända. Helst vill Samhället sortera ut oss, se bara på den usla äldreomsorgen. Som en kommentator sa på en blogg: vi skulle ha utvandrat länge sedan men kan inte lämna våra föräldrar till äldreomsorgen. Vi får vänta på döden.

Vänta på döden? Det är väl det kvinnor i min ålder börjar göra? Skall jag verkligen ge mig ut i ödemarken flera månader igen?

Nu blir det en promenad i alla fall, de magiska stegen från 4 500 till 10 000 vars antal och nytta varierar beroende på vilken ”expert” uttalar sig. Jag går så långt jag ids.

Bilder överst mt Dolent Schweiz nederst utsikt mot Sarek från Padjelantaleden.