Vissa kommuner tänker öka på integration genom att placera barn till andra skolor än de som föräldrarna väljer. Integration mellan invandrarbarn och barn  med svenska föräldrar haltar. Så barn skall delas ut till skolor som brister i jämlikhet. Det vore ju skamligt om någon skola vore bättre än de andra och kötiden skulle kunna ge plats där. Fy föräldrar som köar sedan BB!

 Alla skall tvingas till den nya världen sedan barnsben.

Jag är lite nyfiken om det även gäller de muslimska skolorna? Skall svenska barn tvingas dit och även vara med och  be? Och de muslimska eleverna till någon skola på kristen grund?

Är du en sådan som älskar förändringarna i Sverige och den multikulturella världen i ord och gärning ska du nog inte läsa vidare. Håll dig i din trygga håla och var lycklig.

Så till historien om missbrukaren som bokstavligen kravlade in från gatan till vår mottagning för riskgraviditeter. Hon var nära 40, en gammal blivande mor alltså, hade redan placerade barn och nu trodde hon sig vara gravid igen. Hennes pojkvän, 45 år eller något, var också en blandmissbrukare. När kvinnan, ska vi kalla henne Eva, spydde på morgonen i diket tog hon ett beslut.

Det fick vara slut med droger. Nu börjar ett nytt liv.

Det är betydligt enklare ur behandlingssynpunkt med gamla missbrukare än nyponrosorna, de som inte än har stora konsekvenser av droger. De som är unga ligger högre upp i behovstrappan i kvartar. De som kan tjäna pengar lätt. Visst knullar du hellre en fräsch 18 år gammal ny heroinist än en 40 årig sliten blandmissbrukare?  De unga är också bra knarkförsäljare. Köparen ser ju inte hur det kommer att gå. Polisen kan också missa de väna flickorna.

Gamla pundare är på botten av hierarkin och många av dem dör där.

Eva  tågade in till sin socialsekreterare som fick omedelbart ångest. Hon skickade henne till vår mottagning för abort. Men missbrukare ser inte abort som en förstahands lösning. Ett barn ger så mycket. Nu när jag är mamma är mitt liv som andras, sa flera av mina patienter. De flesta ville inte ens höra ordet abort men jag sa att enligt min yrkesbeskrivning måste jag ge all information om graviditet, abort var ett. Vissa tyckte synd om mig, så jobbigt, men alla satt kvar. Det hände att patienten beslutade sig för abort  när hon insåg hur stora förändringar hon måste göra. Drömslottet kraschade. Majoriteten valde dock att fortsätta graviditeten eller de kom alldeles för sent för abort. Tron att allt löser sig var ofta stor.

Aktiva missbrukare ska inte ha barn eller djur men det finns inga lagliga medel att hindra varken det ena eller andra. Dock ska jag genast säga att alla mina patienter slutade droga, några få fick återfall långt senare och endast i undantagsfall fick de fler än ett barn. Vår preventivmedelsinformation var ska jag säga oslagbar. Inga aborter efteråt vilket är betydligt bättre resultat än i allmänhet.

Så, Eva skrevs in, fick ett schema med besök på mottagningen tre gånger i veckan samt drogtester, dagliga besök på alkoholmottagning och plats i ett boende för kvinnor. Det sista var inte enkelt. Har du väl hamnat på gatan blir du oftast kvar där. Jag bråkade med socialtjänsten. Jag var van med det. Jag kan förstå att de var trötta på klienter som fanns lik följetong år ut och in.

Eva skötte sig perfekt. Missade inga drogtester. Från den slitna ytan kom fram en drogfri, trevlig och omtänksam kvinna. Hon satte krav på mannen och sparkade ut honom ur sitt liv när han inte följe med till behandling.

Eva fick en lägenhet, ett provboende strax före förlossningen. Hon hade nu 249 drogfria dagar. Barnet mådde bra och Eva var strålande glad. Jag fortsatte kontakten med henne tills hon fick plats på en kurs för kvinnor som har varit borta länge från arbetslivet. Barnet fick daghemsplats nära hemmet. Bostaden låg på en av Stockholms multikulturella förorter.

En risk för återfall kommer om barnet är i daghem men föräldrar har inget arbete. Vad gör man då hela dagarna?

Efter ca en månad ringde hon. Hon var helt desperat.  ”Är jag rasist?” frågade hon. Socialsekreteraren hade uttryckt sig så.

I ett daghem får barnet en kontaktperson. Hennes barn fick en kvinna som var helt beslöjad. Eva kunde inte kommunicera med henne. .Barnet grät.  Flera av personalen och även barn bar sjal. Majoritet av barn hade tydligen inte svenskfödda föräldrar. Språken som hördes var annat än svenska.

Nu är 1,5 år gamla barn i stadiet då de behöver mer stabilitet och trygghet och det är inte så lyckad tid att inskola barnet till daghem just då. Gråten är ett uttryck av ledsnad eftersom barn i den åldern har än få ord. Men att hamna  som i ett främmande land? Förskolan ses ofta som ett stöd både för barn och för föräldrar. Speciellt för de som inte har det så lätt i livet, har problem eller är utan anhöriga, ensamstående mödrar. Man tror till och med att barn kan leva med aktiva missbrukare bara de är i dagis under dagen. Har ni hört något så dumt?

Det gick inte bra med Evas barn i daghem. Barnet skrek, höll modern i benen och det slutade inte fast personalen sa så är alla barn. När det inte blev bättre varken med barnet eller med Evas kontakt med personalen ringde hon sin socialsekreterare och bad om en annan daghemsplats. Hon försökte förklara skälet som att hon och barnet kände sig främmande i ett daghem med nästan bara invandrare.

Då sa socialsekreteraren: är du rasist?

Eva ringde till mig och grät. Att vara rasist är det mest stigmatiserande som kan drabba en svensk, även för f.d. missbrukare. Jag ringde hennes socialsekreterare. Jag gör det kort här. När hon hade orerat ett tag om  det viktiga att integrera sig och att Eva borde vara tacksam eftersom hon var missbrukare, blev jag ilsken. Jag mötte då och då ett slags förakt mot mina patienter. Slösa inte tid på dem! Alltså, Eva borde vara glad för platsen som inte fungerade för henne och barnet eftersom hon inte var en ordentlig person. Jag blev mer grinig. Jag var inte ett dugg professionell. Jag frågade om socialsekreteraren kanske kunde  byta daghemsplats med Eva och låta hennes barn få en plats i ett ”svenskt” daghem och att själv bli i stället mångkulturell. Hon hade berättat i början av vår kontakt att hon hade ett barn och vart hon bodde, på ett väl så fint område, långt från Evas lägenhet.

Det var ett fult angrepp, eller var det?

Integration är faktiskt frivilligt, än så länge. Som ni förstår var vårt samarbete slut.  Men Eva fick en annan daghemsplats och började åter inskolning. Det fungerade, hon kände sig trygg. Eva missade dock kursen. Genom en annan ensam mamma i  förskolan erhöll hon ett arbete i en städfirma. Hon fick så också en väninna med jämngammalt barn. Hon fick så småningom överta hyreskontraktet. Jag kan säga att så rent och ordningsamt hem hade jag sällan sett.

Eva var så lycklig. Det gamla livet var nu helt slut.

Vår kontakt blev långvarig, fast sällan. Jag besökte Eva vid barnets födelsedag, det gick inte att säga nej.  Vi åt tårta och jag hade med mig en present. Hon fick kontakt med sina andra barn. Vi sa adjö vid barnets femårsdag. Eva ringde ändå för att önska God Jul tills jag slutade arbeta.

Barnets far dog.  Leverkollaps. Han valde droger före sitt barn. Att jag jagade honom på Plattan och försökte få honom till avgiftning blev en misslyckad historia för oss båda.

Frågan är: Har våra svenska barn rätt att tillhöra ett språk, ha svensktalande kamrater, seder och ett liv i den kulturen barnens föräldrar och mor/farföräldrar  representerar? Är det viktigt att tillhöra i någonting sådant? Är det betydelsefullt att bevara något av det svenska sättet att leva som har varit så framgångsrikt både ekonomiskt och kulturellt? I Grundlagen sägs att invandrare får välja i vilken mån de vill inga i den svenska kulturen. Kanske bör vi lägga till en punkt att även svenskar har rätt att göra det?

Det multikulturella kan barnen välja senare, frivilligt. Kanske finns inte ens något längre att välja på när dagens barn är vuxna och tar ansvar för sina egna liv? Vi är ett nytt Mellanösternland placerad i norr, med allt vad det innebär?

Men folket har valt och de som inte tilltalas av det får söka sig ut, någon annanstans. Som en muslim sa: flytta om det inte passar.

Obs. Detta är inte en aktuell händelse men nog är det en tidsbild.