Hur tänker de politiker och de inom smittskydd när restriktionerna släpps just nu för 70 +? Råd gå ut igen och lev nu känns mer som trakasserier när jag tänker på smitt siffrorna i juli, augusti och nu. Den första elaka tanken som kom var: har vi gamla inte dött nog än? Fy på mig.

Restriktionerna lindrades inte i somras när smittan gick ner, när solen än sken och gav möjlighet att träffas ute. Att de gamla skulle sitta inlåsta över sommaren tyckte politiker var en god idé. Jag tror och såg att 70+ som inte än bodde i något boende sket i det, dock lite varsamt. De som bodde i något boende kunde gott ha fått  träffa anhöriga ute i juli – augusti när antalet smittade sjönk och även inne med skyddsutrustning, men icke. Skyddsutrustning som munskydd var bara något att käfta över i månadsvis. De gamla fick dö av depression om de inte smittades av personalen eller av någon transport till vård.

Inga anhöriga i boenden så de var inte skyldiga om man nu kan skylla på någon i detta läge. Inte, tycker jag, bara på dålig beredskap och bristfälliga, även inhumana regler om de äldres vård.

Nu, när smittan ökar igen tack vare ungdomar som har börjat sina studier och trängs i klassrummen och i fester samt de som återgår till arbete på arbetsplatser, så släpps även de äldre 70+ ut, till kollektivtrafik, affärer, fik, bara de inte trängs. Men kyla och höstregn gör att vi samlas inne mer nu än på sommaren som gav en möjlighet att träffas ute.

Hur kan man åka pendel och T-bana utan att trängas? De enda bussar som är nästan tomma är de som går till sommarstugeområden. Eller inte trängas på fik och restauranger nu när man inte längre vill sitta ute?

Jag  vet inte hur de äldre nära mig i mitt centrum har följt restriktionerna. Mina två 70+ grannar och jag har isolerat oss. Men jag var ju ute på landet under sommaren i sju veckor hos barn och barnbarn. Ja, barnen som inte skulle smitta eller smittar bara lite hur det nu var hade snällt isolerat sig innan. När jag var hemma igen i augusti såg allt ut som vanligt. Gamlingarna satt på bänkarna i centrum. De gick med matkassar på sina rollatorer. De såg ut att befolka klädreorna. Boulespel pågick som vanligt. Inte höll de två meters avstånd. Ibland när jag gick mot skogen träffade jag någon som vek till sidan och jag till andra sidan men det var ett undantag.

När hösten kom satt folk än på bänkarna men jag ser att vissa jag kände igen har försvunnit. Men i skogen är det alltid tomt. Bara några öst statare som fiskar.

Så, nu när smittan åter stiger släpps vi 70+ ut. Dålig tajming? Restriktioner har dock inte varit lag utan just rekommendation.  Grundlagen hindrar politiker att låsa in oss svenskar. Vi följer råden eller inte. Smittar vi medvetet och med vilja kan  myndigheter agera enligt Smittskyddslagen ifall de vet om det. De flesta av oss 70+ har inte tänkt att dö av Corona utan hänga med lite till. Men att begränsa livet till depression? Då har flertal vägrat. Jag tror att de flesta har försökt balansera livet mellan leda och oro. Nog är 70+ människor förståndiga, kanske mer än de unga som festar?

Jag skiter i Regeringen och Folkhälsomyndigheten och fortsätter att undvika obekanta, kollektivtrafik och affärer. Jag skulle gärna besöka museer och lite annat men det innebär kollektivtrafik. Jag handlar mat tidigt på morgonen. Då är det bara några som jag där och vi smyger runt hyllorna. Jag litar mer på mig än Tegnell och co. Räcker att läsa massmedia som den engelska så är två meter inpräntad i huvudet.

Till helgen blir det grillning hos sonen om vädret tillåter. Det blir en bra promenad på ca 26 kilometer. Och hem en annan runda på lika långt. Buss och Pendel? Nej.

Att hålla sig i form är målet. När det här eländet är över i Världen – om det blir så – skall jag vandra långt. Förhoppningsvis igen i USA. Jag försöker strunta i min ålder. Det är väl bara en siffra?

Översta bilden skärmdump från Folkhälsomyndigheten idag. Nedersta utsikt från PCT mot Three Sisters, Oregon..