En del film denna vecka eftersom jag är förkyld och förmodligen tog i för mycket i Gym så axeln skriker. Inget nytt. Den axeln har varit pajad sedan ungdomen när jag bar ut tidningar på natten. Några dagar i stillhet så är det bra igen.

Jag såg en film om demens, kärlek och död, ”The Vacation of our Lives”. Den beskrev den demente på rätt sätt. Inga försköningar om vi borträknar att mannen, den demente, kör bil. Jag ställde bilen omedelbart när sambon blev sjuk. Själv är jag usel förare, jag kan inte drabba någon med det.

Jag har alltid gillat Ronald Sutherland som spelar den demente mannen John. Han är suverän. Sättet att gå, blicken, talet, minnesluckorna, hans gamla jag som glimtar fram, liv och minnen från länge sedan medan nutiden ramlar bort, inkontinens… Hans frus, Ella, spelad av Helen Mirren, otålighet som poppar upp och ömhet hon möter hans förvirring med. Barn som styr ens liv. De som vet hur man bör göra när man är gammal och – enligt dem – utan förstånd.

Hur ser du på dina gamla anhörigas nya val i livet?

På något sätt är det är plågsamt att se en film som handlar om livet med demens. Minnesbilder, sorg… Jag kände så igen, inte mig utan oss när det än varade.

Filmen  ”The Vacation of our Lives” var en påminnelse, en så igenkännbar påminnelse. Det var som att se en del av mitt eget liv.  Sambos förlorade minne som jag tampades med. Hans rädsla för den obegripliga förändringen. De fåtaliga stunder, kanske bara en minut då han var klar med ord av betydelse för mig.

Så här efteråt när jag inte kan såra honom genom att säga livet var jävligt kan jag erkänna att de två sista åren av sju var mer eller mindre på förlustsidan för mig personligen. Kanske överdriver jag eftersom jag gjorde en vandring på Grönland de åren. Räcker en vandring för att hålla en i liv? Bra fråga. Hur var det för honom kan jag inte veta. Ändå fortsatte jag att ta hand om honom eftersom han mådde så illa av att vara borta i något boende, även om det var bara en vecka eller två. Jag skulle kunna skriva recensioner om åtta ställen och bara ett av dem var med beröm godkänt.

Som någon kommentator skrev: i fängelse har man rättigheter, det har man inte i ett äldreboende.

Så, det var svårt att välja om jag skulle försaka mitt liv eller skuffa ut honom någon annanstans. Jag visste ju inte valets innehåll. Den som är i början av demensresan är väldigt annorlunda än den som befinner sig på slutfasen. Dock är bundenheten ofta detsamma. Du lämnar inte en person som inte kan reda sig själv ensam.

Tro inte att de dementa blir underhållna och omhändertagna på ett boende. Det är bara den primära omsorgen som sker. Mat, medicin, sova, en dusch. När jag arbetade extra i ett demensboende fanns där en man vars fru kom varje dag. Hon insåg att vi som arbetade där hann inte med. Han hade blivit för tung att klara av hemma. Alzheimer gör ofta kroppen otymplig, den följer liksom inte med när man försöker få till stånd en förflyttning eller sådant. Jag försökte ta mig tid för att lugna henne. Hon vågade inte vara borta en dag för hon trodde att ingen hann mata honom. Så sant.

Tro inte att boenden tar sig vanligen an anhöriga, de är ofta bara på vägen och kverulanter som någon sa till mig när jag undrade varför sambon inte hade fått duscha. När min sambo dog fanns det en vikarie som försökte underlätta döden för mig men jag var för förbannad på sättet de hade behandlat honom att det var förgäves.

Jag tänkte på det paret jag mötte i boendet nu när jag såg på filmen. De är döda sen länge. Men de hade ett långt liv tillsammans. Inga barn. Vi var inte välsignade, sa hon. De hade gift sig när hon fyllde 18 efter en sommarförälskelse. Hennes rika föräldrar var mot. Han var inte fin nog. Men de gav efter för hennes tårar.

Jag började med tårar och slutar så med, men mellanrummet har varit ren kärlek, sa hon.

“The Vacation of our Lives” är en film för den som har en dement anhörig och även för den vars dagar är utmätta på grund av cancer och för barn som alltid vet bäst hur deras gamla föräldrar ska ha det. Ingen film man aldrig glömmer, inte den klass som skakar en men  en vacker hyllning till livet, kärleken och döden.