Fyllon som sköt och spritfabriken som exploderade.


Jag var extra orolig för en gammal man som söp och hade inte setts till på en vecka. Han brukade ju finnas på torget, men icke nu. Jag hade förberett ett LVM ifall han inte skulle åka frivilligt till ”torken”. Vi skickade de gamla missbrukarna till en tork över semestertiden. God mat, fiske, drogfrihet gjorde underverk och vi socialarbetare kunde ha själva en semester utan att belasta de som var kvar i arbetet. Ja, på den tiden höll vi reda på gamla alkoholister och hade fullmakt på pension för hyran så ingen söp sig ur lägenheten. Idag är fullmakter kränkande så en del kan ju supa sig till gatan. Ingen skickas väl till en tork över semestern heller?

Jag hade övermåttan av arbete så min arbetskamrat och handläggaren från Länsstyrelsen gick för att knacka på dörren hos honom.

Efter ett tag kom de tillbaka utan gubben.

  • Han sköt mot oss, sa min arbetskamrat. Vi måste få polishjälp.

Jag blev förbannad. Polis? Skjuta mot mina arbetskamrater! Nu går vi tillbaka, sa jag. Jag ryckte upp hans dörr, skrek åt honom: vad i h…

Han stod halvnaken vid sängen i en fylleröra och jaktvapnet låg på golvet.

Processen blev kort. Han fick klä på sig, packa ihop lite saker, ta med fiskeutrustning och hamna i bilen med de två ganska så sura handläggare för direkt transport till torken. Jag skrev färdig LVM men han hade blivit så medgörlig när sjön  syntes vid behandlingshemmet så jag la ner det. Jag besökte honom senare och han hade inget minne av händelsen. Åtal? Nej, men vapnet togs hand av polisen.

Det var den enda skjutningen jag var med om. Ja, jag blev hotad en gång av ett fyllo med vapen, men det var tomt prat. Han var för full för att skjuta.

Några dagar efter smällde det i huset. Det blev något fel på grannens lilla spritfabrik. Ett hål i väggen och krossade fönster samt en plats på fängelse blev resultat.

  • Vi som just skulle börja sälja, klagade han.

Jag tänkte på skillnaden med socialtjänsten idag och då. En stor del av arbetet var att träffa samhällets olycksbarn, de som söp eller var i dålig psykisk skick. Kanske familjeproblem, arbetslöshet eller svårt att få ekonomin gå ihop. Idag är det nya grupper, ofta försörjning av de som knappt platsar i svenskt arbetsliv. Det är hot mot handläggare när lagar, regler och önskemål inte går ihop. På många ställen pratar du med handläggaren genom en lucka. Flyktvägarna är ordnade. Ingen skulle gå hem till ett fyllo för att rädda honom, inte till en som sköt.

Att det smäller är idag vardag. Nära mig skjuts det nästan varje dag. Folk dör, skadas eller bara försvinner från platsen. Ingen vill vittna. Att vara polis, räddningspersonal eller socialarbetare är tungt arbete. Att arbeta med korrigering av den förda politiken är ett nästan omöjligt uppdrag. Att vara en socionom hos socialtjänsten är nog helt annorlunda än på min tid.

Ibland gick min arbetskamrat och jag ut på en promenad på vårt område. Vi tog en fika. Folk kunde komma och hälsa på oss, helt öppet. Områdesstudier kallade vi det. Kanske var 80-talet den gyllene tiden för Socialtjänsten, med ny lag och positiv inställning? Än fanns pengar, än hade vi tid och ibland kunde vi säga adjö till en person eller familj som aldrig mer behövde våra tjänster. När jag slutade 1989 började ekonomin stramas åt och med det socionomers möjligheter att arbeta. Budget eller vård är en svår fråga.

Jag bytte till ett stort sjukhus och som kurator träffade jag ofta de som behövde hjälp från Socialtjänsten. Tiderna hade blivit annorlunda, liksom kallare och garanterat mer budgetfrågor.

  • Kan ni verkligen begära att vi betalar xx kronor för vård till er när Kommunen har andra viktiga åtaganden, sa en chef till familjen jag hjälpte med att ansöka plats i en familjebehandling.

Grupp mot grupp? Jag hotade till sist att anmäla henne så frågan löste sig.

PS. Gubben i bilden är inte den gubben som sköt utan min nu döde sambo i en norsk filminspelning.

Ett svar på ”Fyllon som sköt och spritfabriken som exploderade.

  1. Hej.

    Myndigheters kontor får ej längre ha postlåda eller brevinkast. Inne i tätorten där skatt, Sf, F-kassa m fl sitter tillsammans i ett hus där planlösningen är sådan att entré och vestibul är större än kontorsytan sammanlagt (”det skall vara så, det är bestämt uppifrån”) försöker folk dagligen inkomma med diverse handlingar under lunchen – då där är stängt.

    Att lösa det är för svårt för svenska tjänstemähän.

    En kul liten faktoid jag snappat upp vid samtal med en SIUS på Af: vanliga handläggare skall ha socionomutbildning eller motsvarande akademiska meriter/erfarenhet. SIUS, som uteslutande arbetar med människor med handikapp, psykisk ohälsa o.d. saknar anställningskrav: man går endast på personlig lämplighet hos sökanden.

    Så den som har den mer krävande tjänsten saknar kanske relevant utbildning – jag kan inte annat än misstänka att det beror på klient-gruppens… status.

    Fullmakt för informationsutbyte och sekretsgenombrott är nu standard, trots att inget standardiserat formulär används, eller (mig veterligen) någon rutin finns. Samma myndighet har egna hemgjorda sådana beroende på vilken kommun det handlar om. Ett formulär jag fick titta på var utformat så att personal efter underskrift i efterhand kan kryssa i vad de behöver att klienten gett lov till. Kopia till klienten utfärdas inte.

    En bekant i kontakt med psykiatrin (sömnrubbningar p.g.a. svår stress) blev föreskriven Olanzapin, en kraftig neuroleptika för behandling av schizofreni. Det hittade vi via FASS, inte läkaren som skrivit ut det. Vidare sökningen gav information att det är legio att föreskriva detta vid just sömnstörningar trots att inga kliniska studier gjorts om bruk av preparatet i sådant syfte – varken i Sverige eller USA (USA:s myndigheter är ett under av effektivitet och hjälpsamhet – Sverige framstår utan överdrift som ett u-land i jämförelse).

    Det är också standard med öppna väntrum, både inom vården och hos myndigheter, så att alla i rummet skall kunna höra en föredra sina besvär eller sitt ärende.

    Till och med de gamla husförhören höll bättre på sekretessen.

    En annan sak som är det normala hos våra sociala myndigheter är att man skriver upp sina lösenord och inloggningar på en lapp under tangentbordet inte loggar ut, och lånar inloggningskort fram och tillbaka med varandra. ”Jamen, vi har ju samma sekretess här allihopa?” vilket är ett direkt citat från en handläggare på F-kassan.

    Jag tror du, och andra som du, egentligen skulle behövas för att styra upp det hela – inte bara hur man gör, utan också varför och vad syftet med hela verksamheten egentligen är.

    Jag har fler exempel på lager – responsen från diverse tjänstemähän (eller om det skall vara tjänstehen?) brukar vara: ”Ja, det är ju tråkigt att det blir fel ibland.”

    Ibland? Jag undrar vad den verkliga frekvensen fel i hanteringen är – det räcker med en snabb kik på ett anhörigforum för att inse att det är myndigheter nu på riktigt uppfattar hjälpsökande som störande objekt, eller som omyndiga subjekt; inte människor det är deras plikt att hjälpa och vara behjälpliga.

    Nä, jag tror det gamla gardet behöver lugga dagens skrivbordsryttare rejält.

    Kamratliga hälsningar,
    Rikard, fd lärare

Kommentarer är stängda.