””En flykting är något spännande, tio flyktingar är tråkiga och hundra flyktingar är ett hot.” Jag läser George Prochnik: Stefan Sweig vid världens ände, biografi om en exil. Kan bara rekommendera! Den är så aktuellt fast det handlar om exil av en välbeställd beröm författare under andra världskriget, inte skaror som smugglas och vandrar genom Europa.

Jag såg ett förslag att man skulle hyra in kryssningsfartyg som boende till flyktingar eftersom det är fullt i asylboenden på land. Men, är det inte bättre med flyktingläger på plats? Det påminner dock om ett lagförslag i Österrikes parlament i slutet på 1800 talet som föreslog att man skulle samla alla judar i ett fartyg, köra det till havs och sedan sänka det. Det förslaget avslogs, men på ett sätt pågår det på Medelhavet, men med andra människor som gör det helt av egen vilja. Zweig var jude och lämnade Österrike i tid medan hans böcker brändes på bokbål.

Vi har ju också haft censur just i frågan om böcker när Lilla Hjärtat och Tin Tin samt Pippi åkte på granskning. Vi har inga bokbål än men de kan komma. Att säga negerkung är rasistiskt. Att måla en svart människa skall censureras.

Människor från alla världens hörn är ingenting nytt hos oss. Vi är internationella. Varenda liten by har snart sin egen koloni från Afrika eller Mellanöstern. Vissa kommuner har fler utlandsfödda i ålder under 45 än svenskfödda. Det finns dock områden där få invandrare bor och inga flyktingboenden finns, ofta är det just där invandringens ivrigaste anhängare har sitt reservat.

De ser inte de svartklädda beslöjade kvinnorna, männen i caféer med sina radband, män som sitter hos frisören och kontrollerar de invandrartjejer som klipper ditt hår och följer med blicken när du betalar, kvinnor som rör sig med män som bevakar dem, pojkgängen som pratar ett språk de knappt förstår själv eller flickorna som tar på sig sjalen när de kliver i bussen efter skolan, som för dem till en no-go-zon där man bör vara beslöjad. Dit inga av oss andra, vi, vill åka, inte ens polisen, brandkåren, ambulansen eller lapplisorna.
Lapplisorna kanske kan vara, men de andra?

Polisen på plats i morse ger oss rådet att ansluta till Eslövs medborgargarde. ”Frivilliga kör runt på nätterna och jagar suspekta bilar. Vi får mycket värdefull hjälp av dom. Våra resurser har skickats till flyktingmottagningen i Trelleborg”.

Vissa områden har redan utvandrat ur den svenska ordningen. Det är det mest oroväckande för framtiden. Staten har än kontroll över landet i stort, men väljer att överge fler och fler områden där det kostar för mycket och kräver för många anställda för att upprätthålla ordningen. Områden dit myndighetspersoner som polisen eller brandkåren inte vill åka och få brunnslock i huvudet, däcken sönderskurna, bilarna påskjutna eller brandslangen sönderriven. Dessa områden är no-go-zoner, nu 55 stycken, där lagarna styrs av andra makthavare än svensk polis och svenska rättegångar. Jag har en zon nära mig och det är som att komma till ett annat land. De är reservat, de kallas i folkmun med namn som Byn eller lilla Mogadishu. Där klan-samhället har makten. Där man kanske klipper saker och har en kalle i garderoben bredvid kostymen som är anskaffad genom Smash-and-Grab. Där socialförvaltningen är din bäste vän och värsta skurken, där skolan bara passeras utan annan framtid än bidragsförsörjning. Där en del kämpar för att komma ut och bli annat, välja själv, men det är svårt. Där uppstudsiga kvinnor hastigt faller från balkonger. Där folk lever som de alltid har gjort fast de bor i Sverige, ett land i Norden, inte Mellanöstern. Moskéer byggs och även den svenska kyrkan är osäker om vilken Gud man ska tillbedja.

Detta var det negativa. Det positiva vet jag inget om. Det skrivs inga artiklar om det.

Jag tror att landet är splittrat till vi och dem, till olika regler för olika människor, men politiker och media vill inte erkänna det. De har sin agenda, verkligheten har en annan. Median skriver snyfthistorier om ensamkommande barn vilka i realiteten är vuxna welfare shoppers. Tiggarna får skräpa ner för det är synd om dem och de som styr har mer acceptans för dem än för oss.  Förturer ordnas till de nya i kommunala lägenheter, din kötid har ingen betydelse. IS krigare skall tas hand om med förturer modell Mona när de kommer tillbaka för att vila. Asylsökanden kan lura oss om sin ålder, hemland och flyktväg, inte så märkligt egentligen, man gör vad man kan för rikare liv. Det är synd om dem och vi är ju en humanitär blundande stormakt så vi skall hålla dörren öppen in till varje camping, varje hotell ändå till norra gränsen, varje ruckel, gymnastiksal för ungarna kan väl jumpa ute, sjukhus kan också upplåtas och varje skiten avstängd lokal där råttorna har bitit sönder ledningarna öppnas, så det brinner när strömmen slås på men det är förstås vårt fel.
Om inte de som har fått nog på något sätt eldar upp lokalerna. Vems vrede det är vet vi inte, det är så många idag som anser sig vara i skuggan, både bland vi och dem. Det brinner i bilar, garage, vi ligger i topp med skolbränder. Vi ligger i topp på våldtäkter också.

Vi och dom. Även i Riksdagen är det vi och dom, så det måste vara OK för oss alla att sortera folk. 7klövern mot SD som ingen kan ta ens med en tång när deras paradfråga, invandrare diskuteras. Vad deras väljare anser om besluten, mobbningen och utestängande från makten får vi veta på valdagen. Eller – kanske folket inte bryr sig om något längre. Livet pågår i den lilla sfären.

Ingen har någon som helst idé hur man får slut på terrorn i Mellanöstern/Afrika utan det sker en folkvandring. Det kanske skulle ske oavsett, alla vill leva i västs välstånd. Vissa länder kan inte erbjuda något till sina innevånare. De som kan och har råd att betala smugglare vandrar mot Europa, främst till oss och Tyskland. Vi är de snällaste med bästa villkoren. Det är mest yngre män som flyttar in. Samtidigt har FN inte råd att livnära folket som är kvar på flyktinglägren.

Invandring kullkastar oss. Men – det är en utmaning, sa Statsministern. Utmaning, ansvar är de ord som man pressar i öronen på folk. Ord får nya betydelser som vi känner oss främmande till. Jag vill inte ha invandring i utmaningsklassen, det var Kilimanjaro. Invandring skall ha plan, finansiering, ordning och kontroll.  Statsministern är positiv medan andra är oroliga.

 Förändringar sker ibland så smygande att man inte märker de men sedan kommer en ångvält.

Är det någon som tror på allvar att de nyinflyttade börjar genast älska feminismen, homosexuella, fria val och jämlikhet mellan män och kvinnor och giftermålsålder från 18 samt ha religion som privatsak i skymundan?

Men – vad händer om vårt land kraschar?  Vi löser flyktingarnas problem för stunden genom att fler får flytta till väst, till oss och vi lånar till utgifterna. Ingen kan försörja hur många som helst om man vill ha någon välfärd. Pratet att fixa arbete för alla är bara prat. Arbeten har redan flyttat till länder med flitigare arbetsmoral och låga löner. De rika och välutbildade kommer att emigrera. Vi blir jämlika med de fattigare länderna. Fattigdom väcker oro. Vi har redan ett överskott av unga män som svårligen kan nå villa – Volvo – blond fru stadiet. Det blir bittert. Det blir farligt helt enkelt. Det kan urarta sig när ingenting stämmer av ens drömmar och smugglarnas löften.

Kan vi hamna dit, till ”point of no return”? Eller är jag bara en paranoid gammal kvinna?

Jag ser ut genom mitt fönster och där ute finns bara ett träd och världen är sig lik och gömd, tills löven faller.
Jag kom att tänka på Troja. Och märkligt nog Jonestown. Om det sistnämnda en annan gång.

Stefan Zweig, var född 28/11 1881 i Wien, Österrike-Ungern, död 22/2 1942 i Rio de Janeiro, Brasilien genom självmord. Zweig var en av sin tids mest uppburna författare, tills den politiska situationen drev honom i landsflykt. Efter nazisternas maktövertagande i Tyskland 1933, såg sig Zweig tvungen att 1934 lämna Österrike på grund av sin judiska härkomst. Zweig skrev lyrik, noveller, romaner, dramatik och essäistik.