Once the toothpaste is out of the tube, you won’t be able to get it back in again.

Miljön ligger risigt till. Internationella naturvårdsunionen IUCN har granskat världens 228 naturvärldsarv och resultatet är dystert.  För 29 procent av platserna finns oro för tillståndet. För 8 procent är det kritiskt, vilket innebär att det behövs akuta åtgärder för att rädda området.

Hoten kommer huvudsakligen från avverkning, dammar, invaderande arter, turism och tjuvjakt. Klimatförändringarna kan snart komma att överskugga allt. Några exempel av hotade miljöer är Everglades nationalpark där nedsmutsat vatten är ett hot eller Selous Game Reservat i Tanzania där elefanterna har decimerats och gruvdrift av uran är en av orsakerna.

Vårt världsarv Laponia utsättas för också förändringar även om området inte är hotad.  Under de år jag har vandrat i där har skräpet ökat. De tuffa vandrarna orkar bära in öl och soppa men inte ut tomma burkar. Miljön omkring renvaktarstugorna kan vara rent av bedrövligt. Glaciärerna smälter – oavsett vad förnekarna av global uppvärmning säger – bildande stora gruslandskap med geggiga vattenfåror. Snöskotrar och fyrhjulingar lämnar stora sår i landskapet även där de inte skall åka. Så klart är det ingenting att jämföra med raserat urskog i Amazonas för biff och knarkodling, men varje naturområde har sin del i det stora hela, vår jords överlevnad.

Miljön är ömtålig. Förstörs den har vi inte så långt kvar själva.

Krig då? Är inte kriget den största orsaken till förstörelse av olika miljöer, så som boendemiljö, kulturmiljö och natur?

Det pågår destruktion av Mellanösterns kulturlämningar genom kriget i Syrien/Irak. Att förstöra civilisation är en del av radikala muslimers krigföring.  Minns ni talibanerna i Afghanistan som sprängde buddhastatyer för de var avbilder av fiktiv person? Konst, kultur, historia och fornlämningar skall inte förekomma i det talibanska riket inte heller inom terrororganisation Daesh. Det skall vara ett tomt hål bakåt.

Kulturlandskapet och fornlämningarna i Bamiyandalen var ett världsarv som var förknippat med de två gigantiska stående Buddhastatyerna från 500-talet som fanns utskurna ur en klippvägg, men förstördes år 2001 av talibanerna genom sprängning. Idag har de radikala islamisterna demolerat andra världsarv som stora moskén Samarra i Irak och forntida staden Bosra i Syrien, för att ta några exempel. Citadellet i Aleppo i Syrien är förstört, som överlevt sedan Alexander den stores tid, men inte nu. Likaså stora moskén i Aleppo från 715 är förstörd. Många såg också sprängningen av Jonas grav  som sändes lik underhållning. Platsen hade betydelse både för kristna och muslimer sedan 800talet, men det hade ingen betydelse för terrorister.

När och om förstörelse, krig och terrorn är över finns det ingenting kvar av det liv människorna hade innan. Miljön är tomt av goda minnen, värdefulla platser, hopp, framtid, känslan av hembygd … Kontakten med det förgångna och nuet är bara ett stort sår som inte kommer att läkas. Vad leder det till? Mera av samma vara?

Bilder: överst från Serengeti, nästa Akka i Laponia, nederst buddhan i Bamiyan före och efter sprängningen  från Wikipedia. Skräpet från en orkeslös vandrare.

Murar som faller och byggs

Låt oss spela Pink Floyds album The Wall för att fira Berlinmurens fall idag. Vissa grät när den muren föll. Det ideala livet i kommunismens hägn krackelerade till sorg för många kommunister som inte själv hade behövt bo bakom muren. Hur kunde folk ge upp den bästa av världar? Men de tappra röstar än på dem, även i Sverige, men här har namnet på partiet bytts ut för att inte påminna om kommunismens brott alltför mycket. Eller, är Stalin & co redan förlåtet?

När faller de andra murarna? Eller, har en nation rätt att freda sig för dem som tränger sig olagligt  in i landet över en mur eller fiktiv gräns? Är muren mellan Mexiko och USA rättvis? Dock strömmar folk över ändå, barn och vuxna, vilka tror sig finna bättre utkomst i USA, 11 miljoner illegala är en uppskattad siffra och sista året har skett en anstormning av ensamkommande barn. Israels mur mot palestinierna på Västbanken och i Gaza är uppförd på ockuperad mark och i strid mot folkrätten men den står och Israel rättar sig inte efter någon folkrätt. Spaniens och EU:s inhägnade enklaver i Ceuta och Melilla i Marocko har byggts för att utestänga människor som önskar söka asyl eller uppehälle i Europa. Liknande barriärer byggs lite överallt, det flyr få till rika Saudiarabien till exempel. Världens längsta militära mur är 2720 km lång som Marocko har byggt för att skärma av Västsahara.

Murar som stänger in eller hindrar ut.

Däröver kommer de fiktiva murarna, de som skärmar av människor i olika länder och inom landet från varandra. Det är lagar, språk, religion, pengar, klädedräkt, utbildning, sjukdomar och politiska eller privata uppfattningar som att vi bör se till eget folk först innan vi tar på oss rollen som världens humanitära stormakt och samvete, eller det radikala: öppna gränserna bara, inga murar, resten fixar sig alltid. Antingen eller… det är svårt att vara lagom i svenska lagomlandet.

Jag är en aning trött på att vara del i islams krig utan önskar att de slöt fred genast. För vi blir en del av krigen, när flyktingar från krigsområden ges asyl. Vi underlättar faktiskt kriget med vårt omhändertagande. Likaså hjälper vi länder att rent av skita i sin befolkning. Men – i verkligheten är det bara en liten rännil av nöden i världen vi släpper in även om vi procentuellt tar mot en stor del av asylsökanden inom EU.

Eländet i världen finns på vår port, i vårt välorganiserade land där skatten sörjer till och med museibesök. Jag har just kommit hem från Norrland, från en stad där tiggare satt i varje gathörn trots att vintern hade kommit och deras bostäder bestod av kåkstad byggt av pappkartonger. Det är armod om något, men folk som passerade dem var synligt irriterade. Hur i helskotta kunde dessa människor ta sig ändå till Norrland för att tigga! Politikerna var paralyserade trots att vi har lagar som reglerar hur och om man får vistas i landet. De visste inte vad man kunde göra utan att bli rasister, de vågade inte ens fixa en buss som kunde frakta tiggarna hem. Det var inte heller budgeterat extra åtgärder, som hjälp till andra länder, och nu i slutet på året var kassan tom och kommunen redan skuldsatt. Så där satt tiggarna och skakade i kylan.

Så, skall vi öppna våra hjärtan och plånböcker även för tiggarna, inte bara för asylsökanden? I så fall till vilken grad och hur? Alltså hur? Är det någon politiker som planerar bostadsbyggen, sjukvård, skolor, vatten och avlopp, elnät mm för att kunna öka befolkningen med kanske några hundra tusen per år? Då är de unga vuxna som redan bor här, som gärna vill flytta till eget från sitt barndomshem och själv försörja sig, än oräknade. Jag kan inte hitta någon storskalig planering som vore möjlig att förverkliga de närmaste 4 åren, inte ens på dubbla tiden. En Jönköping eller Lund, Gävle eller Umeå behövs per år. Med vilka pengar? Om vi tar mot människor vilka vill bosätta sig här, arbeta och få våra förmåner måste det finnas en möjlighet för dem att just bosätta sig och börja betala skatt. Annas blir det systemkollaps.

Vi har nog avskaffat våra murar på gränsen och kommer att få öppna våra plånböcker tills det är tomt. Det räcker inte med några hundralappar i månaden som stöd för en hjälpande organisation eller någon insamlingsgala för världens barn. Så länge islamister krigar mot varandra och fattigdom finns i världen får vi in flyktingar – och andra lyckosökare – som passerar våra fiktiva rivna murar. Det behövs en världsregering att försöka lösa frågan om flyktingar och krig. FN? Skojar du? De har fullt upp att hålla vackra tal, kritisera Sverige om jämlikhet eller annat galet och pyssla med sina stora egna förmåner. EU? Fullt upptagna att tjafsa om sin flyttkarusell. Det är kört, eller?

Bild överst: Mina barn står vid checkpoint Charlie 1977.

Bild nederst: den enda tiggaren vi råkade på i Rom juli -13.