Hemmafruar – ekonomins sabotörer?

Hemmafruarna sabbar ekonomin. Speciellt de som är utbildade och gullar med barnen hemma i stället att arbeta orsakar de negativa nedgångarna. Jag var ett av dem –  alldeles frivilligt – men det var så länge sedan att de ekonomiska effekterna lär ha dött ut om man borträknar min egen pension. Än väljer en del kvinnor att vårda någon hemma i stället att vårda någon ute i arbetslivet. Några år sedan gjorde jag åter det valet när gubben blev sjuk. Så jag är en jämlikhetssabotör.

Jämlikhetsaposteln och feministkämpen, EU ministern Birgitta Ohlsson har räknat ut att med absolut jämlikhet ökar ekonomin i EU med 12 %.

Men det finns en tillväxtfråga som har tigits ihjäl bland världens maktelit alldeles för länge: att öka kvinnors deltagande på arbetsmarknaden. OECD har beräknat att EU:s BNP kan öka med hela tolv procent om förutsättningarna förbättrades för kvinnors yrkesarbetande. Om kvinnor arbetade exakt lika mycket som män visar forskning på att den positiva effekten kan bli än större. Säger Birgitta Ohlsson

Hon fortsätter:

Det har länge varnats för begåvningsflykt, ”brain drain”. Men ett ännu större problem är ”brain in vain” – att kvinnor skaffar sig högre utbildning utan att kompetensen tas till vara.

Birgitta Ohlsson oroar sig över de hemmafruar som undanhåller sin utbildning från arbetslivet och gömmer sig hemma med sina barn, över dem som vårdar sjuka/dementa anhöriga i stället att arbeta heltid. Även frihandelsavtal är bara en droppe i det stora ekonomihavet om man jämför med den fantastiska utvecklingen som just mammor kan åstadkomma genom att lämna ungarna i daghem och bli något, styrelseproffs kanske. Jämlikhet mellan män och kvinnor i antalet arbetade timmar är det som räddar ekonomin, trollar fram jobben och då visar BNP: n rara siffror. Så, arbeta, så du kan shoppa de nya skorna och senaste mobilen för att inte glömma större pension ifall systemet eller du inte har kollapsat till dess. Det är arbetslinjen som gäller i livet inte kakbak hemma.

Ordet eller tanken om barn finns inte i Ohlssons värld. Var det inte hon som sa när hon födde barn att det finns andra som kan ta hand om barnet för hon ska jobba, ungefär som att leja någon blomvakt eller köpa en RUT tjänst. Men nu ska vi inte vara elaka mot Ohlsson för var och en har rätt till att ordna sitt liv som man önskar, än så länge. När Ohlsson säger att om välutbildade kvinnor tar hand om sina barn är det en förlust pratar hon om sig själv men det innebär inte att andra måste göra hennes val. Vad är det för fel om välutbildade tar hand om sina barn? Menar hon att det vore ok om de outbildade gör det? Staten äger inte min intelligens, förmåga eller utbildning – även om Staten inte tog betalt när jag utbildade mig utan lånade ut pengar vilka de fick tillbaka med ränta. Jag kan inte se utbildning som ett problem, oavsett hur man använder det, hemma till barnens väl, inom vården, som minister… utbildning har ett eget värde.

Det finns än länder inom EU där kvinnor är ofta hemma med sina mindre barn och det sticker ministern i ögonen. I värsta fall får föräldern även betalt i vårdnadsbidrag, dock i den nivån att det kräver en inkomst till i familjen. Det är inte eoner sedan många kvinnor var hemma i även i Sverige, i alla fall till skolans början. Jag var ett av dem. Var våra barn födda på – 60 – 70 talet, vilka växte utan daghem, missgynnade, dummare, mera problematiska än dagens barn som har haft arbetande mödrar och varit i daghem?

Är inte Ohlsson en Alva Myrdal i modern tappning? Ohlssons värld handlar om de vuxna. Bara ett lönearbete har ett värde, det kan vi visa med statistik. De mänskliga värdena är svåra att göra till siffror.

Jag tycker inte det är märkligt om kvinnor tar större ansvar för de späda barnen. Jag vill påstå att graviditet, barnafödsel och amning har betydelse både för kroppen och för psyket, det är inget man fixar jämlikt. Det är naturligt att kvinnor får en större del av tiden med föräldrapenning, de föder ju barn.  Resten däremot kan vi dela på ett bra sätt. Vad är bra sätt måste dock varje familj lösa själv. Jag är absolut för människornas lika värde men jämlika i mening lika kan vi aldrig bli. Vi har olika preferenser och förmågor oavsett vad makthavarna önskar.

Är det inte dags att börja förlita oss på att även kvinnor kan välja sitt liv? Finns det några lagar/regelmässiga skrankor som särskiljer människor från att arbeta måste de förstås bort. Barn ingår inte i den kategorin.

 

 

Att resa är att dö en smula…

Att resa är att dö en smula, sa en vän till mig. Han hade lämnat sitt hemland, alldeles frivilligt, fastnade i Sverige, blev aldrig riktigt lycklig, tvekade och varje resa han tog till sitt gamla hemland var en bit av ”att dö en smula”.

Är det så? Finns det smärta i att återvända till hemlandet och förstå – igen – att man inte hör hemma där heller? Är det så att vi tappar en bit av oss vid varje resa tillbaka till den platsen vi redan fysiskt lämnat? Är vi psykiskt alltid där? Vad är ett hemland?

Jag tänkte att vi borde växa vid varje resa. Erfarenheter, tankar, upplevelser och jämförelser fyller oss. Det är så naturligt för oss att resa på semester, i arbete, bara för att vi kan, så det är svårt att tänka sig motsatsen idag. Men det finns.  Alla kan inte resa av ekonomiska skäl, det finns viktigare saker, som mat för dagen att ordna. Vissa sätter hela sin ekonomi och sitt liv i spel för att flytta till någonstans där det finns ett – kanske – bättre liv. Andra bor i ett land som begränsar människans frihet i ord, handling, förflyttning och tanke. Kuba är ett av dessa länder.
Jag hade en vän som reste till Kuba, hemlängtan blev för stor, önskan att träffa sin enda levande anhörig fick henne att köpa en biljett och göra resan dit. Jag vet inte vad som hände. Hon hördes aldrig av. Hon kanske valde att stanna? Hon kanske dog en smula?

Så, om Kuba, landet där familjen Castro styr. Jag läste på en av mina favoritbloggar http://generacionyen.wordpress.com/ om kubanernas första möjlighet att ta sig utomlands lagligt med utresevisum – utan att ta sig ut riskfyllt illegalt med någon båt så som många kubaner har gjort. Visst kunde en del resa, de som var regeringens gullegrisar eller betrodda personer. Köerna för att få utresevisum har varit långa sedan förra årets början då restriktionerna släppte. Ja, en del får inte resa nu heller, de man inte vill avvara som läkare, forskare, toppidrottsmän och militärer.

In the first ten months of 2013 some 184,787 people travelled outside the Island. Many of them for the first time. Although the official statements try to deny that people flee the country, more than half of all travellers hadn’t returned as of the end of November. Nor do we need the numbers. It’s enough for each of us to just look around to quantify the absences. http://generacionyen.wordpress.com/

Nu börjar det kommunistiska fästet Kuba krackelera, tvingad av ekonomin. Man kan till och med köpa en bil utan väntetid och papper. Sedan 5 år tillbaka får man äga en mobil eller dator men tro inte att surfandet är så enkelt som här. De som tidigare har flytt förser anhöriga med medel. Utbudet av varor i Kuba, även i Havanna, är begränsat. Bloggen jag nämnt ovan har berättat om köer för vanliga varor som bröd och mjölk. ”Ta därför med dig det du kommer att behöva under din vistelse hemifrån. Räkna inte med att kunna köpa någonting på plats”, råder ambassaden i Kuba dem som tänker resa dit.

När jag läser om Kuba eller andra länder där någon slags kommunism/socialism styr blir jag alltid lika förvånad när opinionssiffrorna i Sverige kommer. Vi har en icke försumbar del av röstberättigade vilka ser det systemet som önskvärt. De skräms inte av exemplet Kuba. De oroar sig inte över de ökade insatserna mot yttrandefrihet i Kina. De suckade när muren föll i Berlin och var förvånade när Sovjetunionen styckades. De kan inte riktigt avsky Lenin, Stalin, Mao eller andra stora ledare vilka kallade sig kommunister, plågade sitt folk och där sådant som röstsedel fanns bara i en godkänt variant och valet ibland hamnade på över 100%.

Tror de verkligen på socialismens seger – än? Förskräcker inte spåren?

Det var inte den rätta sortens socialism, sa en vänsterpartist. Vi däremot korrigerar…

Korrigerar? Vilka korrigeringar som behövs ser vi i Kuba och det ser inte ut att vara mer socialism utan mer frihet. Med frihet följer kapitalism, vinstintresse och mera varor och alla de negativa konsekvenserna när vi inte längre är rädda för överheten och Pappa Staten inte talar om exakt vad vi får tänka och göra.

Finns det ingen tredje väg?

Bild från Wikimedia Commons, fotograf Mark Scott Johnson from Sydney, Australia

 

På spaning efter något att klanka på eller den farliga rasismen

Godisgranskarna har slagit till igen! Ett drygt tiotal konsumenter ansåg att Haribos ”Skipper mix” med lakritsgodis innehöll bitar med rasistiska motiv. Företaget skämdes direkt och skall ta bort de förhatliga bitarna. Dock finns påsar kvar i affärerna med de rasistiska bitarna.

”Skipper mix” är en påse lakrits där bitarna ska föreställa saker som skepparen ”Skipper” samlat på sig under sina resor på de sju haven. Bland annat finns bitar som ska föreställa afrikanska masker och de väckte ilska hos tiotal personer. Medians makt är stor. Akta er, här kommer grov ammunition om viktiga världsförbättrande saker!

Fast jag är pensionär med ganska mycket tid skulle jag inte hinna peta i lakritsbitar eller annan godis och väcka talan om opassande former. Vissa kan och vill. Det tycks finnas några personer vilka ser som sin uppgift att göra Sverige perfekt, utan felaktiga tankar, bilder, former, färger, produktion och inget som skulle kunna väcka anstöt får förekomma. Speciellt hudfärgen är viktigt, ve om man skulle kunna anser att någon ä svart – på riktigt. Godis, förpackningar, kataloger … allt granskas och företagen hukar sig direkt. Tanken om PK – renhet är god, eller är det bara irriterande, rent av löjligt? Är det inte något religiöst i detta?

När börjar PK – gänget angripa riktiga problem? Ser jag dem som läxhjälp för invandrare med bristfällig svenska, i nattjouren för att dela ut något varmt till uteliggare eller på besök i demensboenden för att ta ut någon som inte har andats uteluft det senaste året?  Kanske städa upp klottret, där finns många icke PK teckningar och ord att rensa? Eller något riktigt radikalt, ordna utbildning för de nyanlända männen om kvinnors rättigheter i Sverige? Om tio personer kan ändra en godisfabriks produktion, tänk vad de kunde göra för världen? Någon? Nä, det är bättre att tugga på rätta karameller.

Rasist och rasism är ord och företeelser vilka lider av inflation. Ungefär som ordet spara. Ordens  betydelse har raserats just tack vare felaktig användning och meningslösa aktioner.

Dessa PK granskare är harmlösa. Är de det? Är det bara tecken i tiden? Nu ratar vi bara karameller, inte så farligt, men visst har PK folket även granskat det fria ordet, alltså  böcker, plockat bort de  från hyllorna eller förlaget har tvingats rensa ut något med ett svart barn eller annan utlänning i? Kan det leda till mer? Där man bränner böcker kommer man till slut bränna människor, var det Heinrich Heine som sa det. Så tänk rätt så PK polisen inte tuktar dig – men vilken tanke är den rätta?
Jag har kvar den afrikanska trämasken från Zimbabwe och antar att den inte är rasistisk eftersom det var en afrikan som både tillverkade och sålde den. Många lever på produktionen av dessa föremål.  Eller levde tillverkaren under arvet från kolonialt förtryck och föreställde sig som vi ser honom: en svart afrikan i magisk festmask?

Bäst att sluta grubbla, damma av masken och ge den en bättre plats, ge gubben en ordentlig frukost, han ser blek och hängig ut. Han kan få lite godis till kaffet, men förstås av rätt sort.

 

 

Om integration och islamparanoia.

Jag hade en arbetskamrat som var muslim – nästan en vän eftersom han informerade mig om att jag stod än på listan över dem som hade varit kritiska till islam och försvarat Salman Rushdie och på grund av det var villebråd. Han var högt utbildad och mycket modern, bosatt i Sverige sedan tjugotal år. Barnen fick  julklappar och såg på Kalle Anka och frun arbetade fast inte utan slöja. Han bad råd om presenter till frun men han kunde inte bjuda in mig till sin stora bemärkelsedag, det gick inte att bjuda in en kvinna.

Det var en petitess – eller inte?

Länge sedan när jag arbetade som socialsekreterare fick jag en manlig klient som ville ha mer pengar. Efteråt anmälde han mig för sexuella trakasserier. Jag var helt oförstående. Tillsammans med min chef gick vi genom besöket. Då kom vi på det. Jag hade tagit honom i hand som alla andra klienter. Jag hade besudlat honom. Men min chef sa kallt till honom att nu var han i Sverige och att det hade varit skymf av mig om jag inte hälsat på honom. Vi hörde inget mer från honom. Idag hade han fått skadestånd.

Det var en petitess – eller inte? Det pågår värre saker.

Det pågår många krig i islams namn. Sudan till exempel slutade med att landet delades ungefär i muslimsk och kristen del, men freden var kortvarig, kanske inte islams fel denna gång.  Centralafrikanska republiken är kaos, Afghanistan känns som ett förlorat land ur alla synpunkter, Irak är en sorgens följetong där Al Qaida närmar sig nästan huvudstaden, i Syrien pågår ett långt inbördeskrig mellan olika grupper, mer… Kan människor leva i fred med varandra? Kan olika religioner existera tillsammans? Det ser ut som om de muslimska länderna kan inte leva i fred om de har något olika inriktningar av islam i landet. Den rätta tron skall vinna oavsett hur många som dör i strävan efter något vi andra inte längre förstår, våra korståg avslutades före 1300. Vi går inte i krig för religionen längre. Eller handlar allt bara om simpel makt och olja eller andra tillgångar?

Kristna är  en förföljd grupp. De tio länderna där det är värst att leva som kristen är alla, utom Nord Korea, muslimska länder. Vi har själva frigjort oss från kyrkans och kristendomens makt. Religionen är en privatsak, dock något stödd av Staten och att vi betalar begravningsavgift. Men islam kräver av sina anhängare samma lydnad som en gång i tiden den kristna kyrkan gjorde av sina undersåtar, om inte mer.

Eller – är de många krigen islams svanesång? Har de en utveckling som de kristna? Vi har ju också stridit för den rätta tron och förföljt de som tänkte annorlunda. Har ni läst om häxprocesser? Inte eoner sedan blev min mor och far utskällda av prästen som kom på hembesök när de inte döpte min syster fort nog. Så vi har haft kyrkans makt över oss alldeles nyligen.

Vi i Sverige är humana till och med undersökningar visar att vi är toleranta även om man får en annan bild i slaskpressen, där är vi rasister allihopa utom PK folket förstås. Vi välkomnar alla som söker plats, skydd och försörjning, vi utesluter knappt någon och vi litar på att människor talar sanning om sina omständigheter. De nya söker sig till släktingar eller klumpas ihop på en flyktinganläggning. Vägen att bli integrerad till det vi kallar svenskt liv kan vara lång.  Många av nykomlingarna fortsätter sitt liv nästan som om de vore hemma i sina gamla hemländer. Antalet kvinnor med täckta ansikten har ökat. Jag ser dem nu varje dag i vårt centrum fast det inte finns någon flyktingboende i närheten. Några av invandrarnas söner reser tillbaka och deltar i krig de nyss flydde ifrån. Döttrar kan behandlas enligt gamla uppfattningar. Trots våra försök till integration – vad det nu innebär – lever många samma liv de nyss lämnat bakom sig.

Det går inte att integrera en religiös föreställning. Den har ett eget liv.

Man bär alltid sitt bagage med sig. Dess innehåll ändras inte av flytten. Det är inte lätt att kasta allt bakom sig bara för att man får ett kort med PUT i handen. Kanske med tiden och med nya generationer? Vi pratar så mycket om integrering men vad innebär det egentligen. Ut med det gamla ändå till grunden? Inte, integration innebär delaktighet i samhället, inte att kasta bort allt av sitt gamla liv och normer. Men det räknade vi inte riktigt med. Vi räknade inte med muslimska förorter, beslöjade kvinnor och religiösa förtecken.

Så – lever vi också i krigets hus? Krigets hus Dar al-Harb är en uråldrig term från islamisk teologi, det beskriver länder som inte än är under islam (olika tolkningar om innebörden finns, slå upp det). Befinner Europa sig i ett Krigets hus? Vissa anser det. Hur är det med Sverige? Vissa ser det så.  En del bygger hela sin politiska karriär på den frågan. Hur blir det med tiden? Peter Hammond beskriver att när muslimer blir över 5 % av befolkningen utövar de relativt mer inflytande än deras antal skulle berättiga. Det införs halal-mat, halal-hyllor i snabbköpen, skilda tider för män och kvinnor i simhallar, särskilda bönerum för skilda kön, för att ta några exempel. Bil- och skolbränder börjar så smått, hedersmord är vanligt.

Är det så – för vi är väl på 5% nu?  Det finns ju andra länders mat på hyllorna men inte har jag hört någon klaga över brasilianska biffar, bananer, tacos, pasta eller finskt surbröd, ännu mindre tyska kyrkan eller engelska skolan. Men det andra …

Är samhällsförändringarna islams fel? Kan vi skylla negativa trender på dem? Är det inte skönt att ha någon grupp att skylla på? Känns det inte igen på något sätt?

Eller inte? Har vi skäl till att vara oroliga? Är de som oroar sig för islams utbredning i världen paranoida? Har min personliga erfarenhet av att leva i religiöst förtryck som ung och hur svårt det är att komma ur det gett mig mer misstro eller kanske mer erfarenhet?

Kan Sverige bli ett unikt samhälle där olika religiösa inriktningar kommer att leva fredligt ihop, respektera varandra och följa landets lagar oavsett hur de avviker från religiösa uppfattningar? Blir det som med min släkt där alla var laestadianer, väl så rigida men den nya generationen har en mildare inställning till religionen? Det har luckrats upp och ingen skulle bryta mot de världsliga lagarna.  Kan de som flyttar in i vårt land välja Sverige, inte för bidrag, arbete, förmåner, utsikter, utan för att vi är ett land som lyckats leva länge i fred, låtit religionen stanna i den privata sfären och inte låter en diffus Gud styra samhället, har yttrandefrihet, lagstadgad jämlikhets strävan mellan könen och har valt att ha högt socialt skydd för vår befolkning bekostad av praxis att alla arbetar och betalar skatt till en gemensam kassa?

Jag ser dock ingen analys om hur växande islam påverkar Sverige och inga jämförelser med hur det har blivit i andra länder. Borde vi ha det?

Men vilka skall sköta integreringen i Sverige? Barnen i skola och daghem? De gamla med utlandsfödd hemtjänst/vårdpersonal? Kvotering och prioritering? Så hur ska invandrarna integreras? Borde inte politikerna ta några familjer var och hjälpa dem i början? Kanske de kändisar som skriver pamfletter och pratar högt och positivt om den nya multikulturella världen vill göra en praktisk insats? Inte? De bor inte ens i närheten av de bostadsområden som hyser de nya bosättarna. Är det viljan som fattas när munnen går?

Någon kallade positiv särbehandling för ”välviljans rasism”, det ligger någonting i det. Bara ordet särbehandling signalerar att något är diskriminerande och fel.

Vi har aldrig trott dem som försökt hävda att det finns någon motsättning mellan islam och demokrati, eller för den delen mellan demokrati och någon annan religiös övertygelse. Så säger Carl Bildt och han borde veta. Eller är det också bara en utsaga av någon som inte har en närgången uppfattning om bristande integration, bor inte på ett område där svenskar är klar minoritet och främst av allt är han inte en muslimsk kvinna eller lever i ett land där islam är rättesnöret, eller har sitt barn i en klass där ett enda barn har svenska som hemspråk för att ta ett närliggande exempel om den nya världen vi formar vårt land till.

Ska jag oroa mig för mina barnbarns framtid eller har jag drabbats av islamorsakad paranoia? Kan ordet rasist appliceras på det jag nyss har skrivit?