Det finns så många saker jag borde ha gjort, men tiden passerade så snabbt att tanken inte hann med. Många planer och drömmar blev ogjorda, nedlades, fanns inte tid till eller råd med. När man blir äldre tickar tiden snabbare. Det är till och med bevisat att äldre har en snabbare tidsuppfattning än de yngre. Det stämmer nog. De senaste åren har bara försvunnit. Jag måste tänka efter innan tiden klarnar upp. Det är inte så mycket som händer i mitt liv, men ändå är det mycket, men nu genom andra som barn och barnbarn. Det är andras liv som fyller scenen. Gott så.
Semestrarna är också förbi. Jag reste oftast till fjällen på semestern för det gav ro och ett slags trygghet fast området var väglöst och öde. Varför återvände jag? Var det så att jag hade hittat mitt landskap? Tomheten i omgivningen läkte den stressiga vardagen, enkelheten i tillvaron från en tältplats till en annan sopade bort kraven, behovet att vara empatisk och ständigt tålamodig. Det var bara jag och naturen, sträckan och ansträngningen. Jag tycker om att gå, om ensamheten, känslan att inga andra hade trampat på samma stig fast det sistnämnda var ofta bara en inbillning. Efter några nätter i tält drömde jag inte längre om patienter. Naturen helade mig.
Jag saknar allt detta nu när jag inte har kommit iväg i år annat än några dagar med ett av barnbarnen. Jag valde att låta bli när vården av min gubbe var så usel i avlastningsboende. Jag kunde inte lämna honom dit igen. Samvetet var tyngre än längtan ut. Vi som bor med eller vårdar en anhörig är bundna till kommunens välvilja, vårdens utförande och snälla anhöriga för att kunna göra något bara för oss själva. Äldrevården har låg prioritet, det märks redan i möblerna när man kommer in, TVn som står på och en stressad person som tar hand om alltför många vilket innebär att de gamla tas inte hand om ens på den elementära nivån. Om sjukhusvården för gamla var en mardröm, är åldringsvården just fattigvård, fast riskkapitalisternas broschyrer berättar om ett givande liv med kultur och valfrihet.
Samhällets moral mäts i hur vi tar hand om dem som inte kan hävda sig, som barn och gamla. I flera kommuner försöker man skyffla undan de gamla för att bereda plats för de nya som kommer över gränsen. Det ser ut som moralen hos beslutsfattarna krymper när de försöker forma sin nya sköna värld. De gamla behandlas som paket utan adress. Det är inte alldeles ovanligt att äldre personer tar livet av sig när tillvaron blir för tungt. Alldeles nyss tog en gammal kvinna sitt liv efter lång kamp med äldreomsorgen. Det blev en ättestupa i stället äldreboende. Samtidigt med kraven att vi skall heltidsarbeta upp mot 70 år fallerar omsorgen av de gamla genom kommunens åtagande. Det går inte ihop.
Alla blir gamla och 7 % av de över 65 är dementa eller har Alzheimer. Det skrämmer. Det är många drömmar om skön ålderdom som går i krasch. Trots ständig uppfostran av oss från Socialstyrelsen till kostproffsen och information om vad vi skall äta, hur vi bör motionera och på vilket sätt hölls hjärnan i gång blir en del dementa, som min gubbe. Han som levt det exemplariska livet med bara ekologisk mat, utearbete, vänner, rik fritid, inga laster och inget ärftligt blev sjuk i infektion och tappade minnet. Livet är inte förutsägbart och rättvist.
Skjuter du upp saker som bör göras och har drömmar som väntar på förverkligande – någon gång? Det är fel planering. Detta: gör inte idag det du kan göra i morgon, nästa vecka, nästa år, är galet för morgonen kanske inte kommer eller är helt annorlunda.
