”Hur många riktigt minnesvärda stunder har du upplevt” frågar Antoine sin fru Cécile i filmen ”Deux jours à tuer” (Ödesdigra dagar). Han är döende och undanhåller det för familjen. I stället säger han äntligen vad han vill om sitt liv, arbete och sina så kallade vänner. Han vill kanske hjälpa dem att glömma honom och inte sörja?

Vad är minnesvärda stunder? Vilken händelse vill vi komma ihåg, kommer ihåg och är värt att bevara i minnet? Tänk smalt och glöm de där nya skorna, första utlandsresan eller studentflaket runt stan. Inte 50 årsfest eller en häftig present räknas. Det måste finnas något mer i livet. Finns det inget mer, något som berörde  in i kroppen och sinnet så vi skakade invärtes och kan frammanas som en bild på näthinnan med samma rysning som då, är frågan Antoine ställde berättigad även för dig.

Bröllop brukar de flesta räkna som sin minnesvärda stund. De flesta kvinnor – kanske även många män – skulle räkna sin förlossning dit, kanske inte själva förlossningen som kan vara en tung upplevelse utan den där stunden då barnet las på ens armar. Någon yrkesframgång kan höra dit. Belöning av någon art, slutet på åratals arbete som gav resultat. En stund då livet liksom klarnade upp och man visste precis hur man skulle göra. Naturupplevelse som tog andan ur en.

Jag tänker på vad som vore mina minnesvärda stunder. Vissa vet jag solklart, de har fastnat i minnet som en film och kan spelas om vid lust eller behov när allt annat känns mörkt. Det finns personliga saker man inte delar med andra men även någon yrkesframgång, bokutgivning, naturupplevelse och händelser kopplade ihop med mina barn och barnbarn.

Men de andra händelserna, vilka man egentligen inte vill minnas, men som stannar kvar i minnet oombedda? De mörka, ångestfyllda sakerna man helst vill glömma, men de försvinner inte utan är en del av ens jag – vill man eller inte.

Jag tänkte på de tre kvinnor i Cleveland vilka levt i fångenskap och har blivit behandlade på det mest grymma sättet man inte ens kan föreställa sig. Hur blir deras minnen? Kan de få speciella stunder av lycka utan att det förmörkas av det fasa de upplevt? Det finns andra vars liv har varit mer en plåga än lycka än vårt eget. Är vi tacksamma för vårt liv, lyckliga minnen och vänlighet vi mött? Tar vi vara på dem som står oss nära?