Alma var ute igen, denna gång klädd i tofflor och nattlinne. Hon kom hem med centrumvakterna skakande av kyla och personalen suckade igen. Men att låsa dörrarna var otillåtet. Alma var fenomenal på att rymma och hon tyckte det var roligt. Men hon visste inte längre sitt eget namn. Lösningen blev kodlås och koden var synlig dock lite i på sidan om. Alma kunde inte fatta att koden var hennes väg ut. Problem löst. Men ingen hann gå ut med henne annat än i undantagsfall. Detta var ett tag sedan. Idag finns det nog inga demensboenden utan kodlås?

Värre var det med Ulla. Hon ville gå men hennes ben bar inte. Hon steg upp från rullstolen och ramlade. Vi bad om ett bälte. Nej, det var kränkande.  Hon kunde ramla så där tio gånger om dan och hade brutit både ben och lårbenshalsen. Hon var också benskör. Men sätta fast henne var olagligt och inhumant. Nät chefen gick brukade jag ställa henne i ett hörn med en hög tidningar att bläddra. Hon tyckte om att vända blad. Men det var ju olagligt, inte tidningarna de var gamla damtidningar, utan orörligheten. Men jag var ju bara extrajobbare som inte höll regler.

Nästa fall får bli Britta, 97 år. Hon var en rar ettrig dam men hon kunde inte gå längre än en meter själv så hon behövde både rollator och rullstol. På dan gick det bra för hon sov den mesta tiden men på nätterna skulle hon upp ur sängen stup i kvarten. Så klart ramlade hon. Momenten att komma upp och ta tag på rollatorn eller larma var för svåra. Hon bröt lårbenshalsen x 2.  Vi satt madrasser omkring sängen så hon i alla fall ramlade mjukare för att sätta upp sänggrinden fick man ju inte även om anhöriga bad om det. Sömnmedel fick hon inte utskrivet av boendets läkare fast anhöriga tyckte det för hon kunde ju bli beroende.

Och sist Pelle som också älskade att gå ut. Bäst att ta med en man så inte PK människorna klagar. Män är dock en minoritet i demensvården. Män dör snabbare. Pelle lyckades lösa koden genom att sitta med en penna och skriva på sin arm när någon gick ut. Han smet ständigt ut i sin favoritklädsel. Han kunde gå långt men hittade aldrig tillbaka. Han kom inte ihåg vart han bodde. Polisen letade efter honom flera gånger. Många hade säkert sett Pelle men inte brytt sig om att reagera. Skulle du gå till en gammal man i sandaler, skjorta och shorts mitt i vinter och fråga hur det var? Men att bygga boenden på markplan med ett avskärmat område med staket runt där man kan gå tryggt var bara att drömma om. Många demensboenden är höghus vilket är helt förkastligt. Att personalen skulle kunna gå hela dagarna ute med någon är faktiskt inte rimligt.

Nu diskuteras åter hur man får hindra de dementa att skada sig och detaljstyra vad man kan göra:

Den enskildes rättssäkerhet skyddas genom att utredningen måste visa att andra åtgärder har prövats och visat sig otillräckliga. I lagförslaget finns en uppräkning av skyddsåtgärder, det vill säga inga andra åtgärder är tillåtna att vidta mot personens uttryckta eller på annat sätt visade vilja. Målet med lagen är att minimera användningen av tvång och begränsningar, skapa större rättssäkerhet och uppnå en bättre och värdigare demensvård. Lagförslaget kräver att kommunen genomför en utredning i varje enskilt fall, så att beslut om skyddsåtgärder inte fattas godtyckligt. Beslutsordningen ska tillgodose rättssäkerheten inklusive en rätt att överklaga.

Visst, det låter så bra. Kommunen som inte känner den demente utreder. Den demente överklagar att hon  …  Och personalen är superutbildad i lagen och… Jag undrar dock: har ni som bestämmer varit ute i verkligheten? Arbeta minst en månad på ett demensboende. Då klarnar tankarna lite.  Orden överklaga och personens egen vilja blir säkert tydligare. Och bristen på personal – och kanske även kunskaper – blir också begriplig snabbt.

Var jag lite spydig? Efter erfarenhet från 8 demensboenden – som extraknäckare eller anhörig – tror jag att det behövs mer än en lag. Det behövs en annan syn på vårt åldrande. I en värld där de unga och vackra värdesätts och en 35 åring är för gammal är värdet på den demente 90 åringen noll om inte på minussidan. Att ändra det är betydligt svårare än lagstiftning.