Fjärde juli

Utvalda

And the star-spangled banner in triumph shall wave
O’er the land of the free and the home of the brave.

Idag hedrar jag USA på Nationaldagen, landet som har stått på Europas sida mot nazismen. Som har de flesta Nobelpristagare. Som är ett land med fantastisk natur. Människorna jag har mött var vänliga, hjälpsamma, öppna och de behandlade mig som en hjälte fast jag inte var det.
Jag hade en kärleksaffär med USA vilket är svårt att tro för det vi läser om det landet är mord och vänsterns gnäll över allting.
Jag har sett den andra, goda sidan, träffat de god guys och det vackra landet.

Jag är glad över min vandring på Pacific Crest Trail 2018, än idag.

Bilder: övers öken vid Hikertown, mile 515 dag 42, nederst utsikt mot Mt Rainier från tältet, mile 2285 dag 141.

Midsommar är bäst i naturen någonstans.

Utvalda

Vad gör ni i Midsommar? Ledig? Eller i arbete? Ute i det gröna? Midsommar har aldrig varit någon stor festdag för mig men lite extra mat brukar det bli, beroende på vart och med vilka jag är med. Det har varit åtskilliga gånger tältning någonstans och då är det torrfoder eller nudlar kanske lite whisky och torkad frukt.
Vissa stunder har stannat i minnet. Bilden överst en midsommarnatt på en ö 20 år sedan.

I år blir det Midsommar och försenad födelsedagsfirande med närmaste närboende familjen. Nej, vi tänker nog inte följa de nya hälsoråden om 350 gram kött max i veckan och noll alkohol utan grillen är på och skumpan är på kylning. Men vi är ute och en bit från storstaden.


2018 firade jag inget Midsommar alls men det var minnesvärt. Jag vandrade Pacific Crest Trail. Det var min dag 52 på leden och jag passerade 700 mile markering. Jag närmade mig Kennedy Meadows, en ”hållplats” för PCT vandrare med affär, dusch, tvättmöjlighet och postservice. Dagen hade varit varm +35C och leden gav föga skugga. Jag badade i den kalla Kern River, det var skönt och jag ville inte stiga upp. Men det började skymma och jag hade planerat att nå Kennedy Meadows den dagen, så bad var slut och leden ropade.
Det var än ökenlandskap men bergen skymtade i periferin.

När jag kom till Kennedy Meadows affär applåderade alla åt mig på verandan. Det var en sed, alla som orkade dit fick en applåd. Jag köpte en dricka, hälsade på några bekanta. Jag insåg att de tuffa grabbarna inte heller hade gått fort i värmen utan i min takt. Jag letade sedan efter en tältplats. Mörkret föll. När jag skrev några rader i min kalender insåg jag att det var midsommarafton i Sverige.


Dagen efter åkte några av oss till en restaurang som serverade superfin frukost och sörjde för transport tur och retur. Jag sedan gick till sportaffären – en välförsedd sport shop ute i nästan ödemark – och köpte en bear box och lite andra saker. Bear box var nu obligatorisk. Jag hade också skickat ett paket till Kennedy Meadows med skor och annat nödvändigt.
Jag hade gått i öken med löparskor, helt perfekt. De var nu slut och Sierra krävde grövre sulor.

Jag stannade två nätter. Sedan var vilan över och leden gick mot berg och björnmark.
En helt underbar Midsommar. Eller bara en dag på leden.

Ha en bra Midsommar!

Vilse i skogen och vilse i livet.

Utvalda

Förra året missade jag en vägmarkering och hamnade fel på Sörmlandsleden. Så i år var jag extra noggrann på samma sträcka. När jag närmade mig platsen där jag troligen hade förlorat leden stirrade jag på varenda röda märke och såg korsningen jag hade missat. Hurra! Gick vidare, kom till en korsning på tre stigar och inga markeringar. Gick cirka 100 meter på var och en men noll röda märken. Försökte lista ut rätt genom den lilla kartboken över Sörmlandsleden men icke. Tog stigen mot söder, jag skulle ju åt det hållet. Försökte sedan med mobilen. Det finns ju en app för kartor. Mobilen var död. Försökte igen om ett tag och mobilen rådde mig hur jag snabbast åkte till Gotland. Gotland?

Kan man gå vilse i Sörmlandsskogen? Tydligen.
Igen tre möjligheter i en korsning.
Tog den vägen som såg mest använd ut. Såg några hus skymta längre bort. Hus innebär en väg till en större väg. Hundarna skällde och en kvinna kom fram till staketet. Hon erbjöd genast skjuts till vägen och nästa sträcka.

Du är inte den första som har gått fel här. Jag brukar köra dem till nästa etapps början, skrattade hon. Det finns ett område i skogen där mobilen inte fungerar säger folk som har irrat bort sig. Det sker varje sommar.
Nu kände jag mig mindre dum.

Senare tog jag en omväg som blev en riktig senväg men tid hade jag ju gott om.

När man går på ett område i flera år syns förändringarna. Jag har gått på Sörmlandsleden sedan 1990 någonting. I början dagsturer med min sambo men de senaste covidåren har jag gått hela leden och en del av etapperna flera gånger. Sträckan Koppartorp – Nävekvarn var kvar även om jag har varit på vissa platser där tidigare. Nu kom jag till leden längs havsstranden. Ja, nära i alla fall, den går i skogen och nära stranden. Bland fallna träd, upp och ner på stenar och väl så många döda havsfåglar. Tältplats vid havet. Tystnad. Nästan. Vågorna slog slött mot stranden och fåglarna hade sina skrik och även sång.

Det är en sorglig utveckling i de sörmländska skogarna. Område efter område drabbas av granbarkborre. Svalstaskogens naturreservat som jag passerade var än opåverkad några år sedan. Nu hade träden fallit. Ett exempel av naturreservat som inte längre har mycket kvar att skydda. Flera andra ställen med fallna döda träd fanns på sträckan.

Säg bara inte klimatet även om det är klimatet också. Den forskning som nu görs på Grönland har visat sig både rejält varmare klimat, djur och rent tropisk natur än idag tusentals år sedan. Klimatet varierar med olika perioder visar historien. Den grönländska forskningen kastar omkull alla beräkningar gjorda med datorprogram.

De grönländska mätningarna är från verkligheten, inte från datorprogram.

Men miljön omkring oss borde vi ta bättre hand om. Vi saknar smart planering. Vi saknar erkännanden av realiteter: översvämningar, stormar, temperatur som sker oavsett vad vi drar in och satsningar på det vi kan förändra. Hur mycket har kriget i Ukraina drabbat miljön och gett framtida skador kan ingen än säga. Inte kommer Ryssland att rensa något. All tid i Världen som används för att slå ihjäl varandra och förstöra det som byggts kunde räcka tusen gånger om att ta hand om miljön och oss själva bättre. Knappt någon är oskyldig. Vi använder för mycket av allting till saker vi kan avstå ifrån och ha en bra livskvalité ändå.

Om människan hade varit ett smartare djur vore mycket annorlunda. Många är vilse i livet. Gäller speciellt makthavare.

Nu säger jag adjö till Sörmlandsleden. Och fästingarna. Trots att jag följer alla råd och försöker ha koll har jag några fästingbett igen varav ett ser illa ut.


Jag vill också utnämna etapp 37:1 och 37:2, gruvrundan
, som den mest sevärda tack vare den gamla gruvnäringen och lämningar efter det arbete våra förfäder gjorde för att utveckla Sverige och göra folkets liv bättre. Sträckan är som att gå i förfäders spår. Det finns andra små naturpärlor och gruvområden men dessa sträckor gjorde starkast intryck,


Om grönländsk forskning och mer om Sörmlandsled.

https://www.nature.com/articles/s41586-022-05453-y

Grönland – ett annorlunda land.

En ask tändstickor och vandring längs gruvor och kolarkojor.

Gjorda och ogjorda vandringar

Utvalda

Fem år sedan påbörjade jag min långa vandring på Pacific Crest Trail. Jag var otränad, det hade inte funnits tillräckligt med möjligheter för träning när jag tog hand om min sjuka sambo som behövde tillsyn dygnet runt. Han flyttade in till ett boende efter sju år hemma och dog inom få dagar. Jag slängde ihop mina grejer i en bag och åkte i väg till USA.
Det var dock en planerad tur som jag hade bestämt mig för långt innan. Du måste ha tillstånd för att vandra PCT och det fick jag i januari. Jag gick leden på Google maps och den såg inte så illa ut. Tips, det är inte en bra träningsmetod eller någon säker studie, men kul.

Nordkalottleden ca 800 km var den längsta vandringen jag hade gjort innan. Det var 1995 och väckte då uppmärksamhet. Flera tidningsartiklar och intervjuer. Ensam kvinna och så långt! Ni ser hur tiderna har förändrats i och med Internet.
Jag har sedan korsat Island från norr till söder, bestigit Kilimanjaro och gjort tre Tour du Mt Blanc, vandrat på Grönland samt svenskt fjäll men inga långvandringar. Nu var sträckan 4000 kilometer eller i alla fall något av det jag tänkte försöka mig på.
Noll uppmärksamhet, PCT är som en vanlig promenad på dessa Internettider. Om du vill bli känd måste du slita på någon Internetmedia och inte ens då är det säkert att du får några gilla eller igen pengarna, som jag fick 1995.

Min vän i Illinois som är nu 30 år har gjort Triple Crown. Inte blev hon någon stor kändis för det även om hon hör till en exklusiv skara på ca 525 personer. Triple Crown är alla tre långlederna i USA, var och en gjort i ett streck, PCT, AT och CDT.

https://therovingarrow.wixsite.com/followtheblaze

Att vandra är en okomplicerad hobby, om du borträknar svåra vad och långa sträckor utan möjlighet att handla mat. Att vandra är att gå och bära en ryggsäck. Slå tält och plocka ihop allt igen. Gå, äta, lägga tält. Det kan finnas stugor eller andra övernattningsmöjligheter men för mig är vandring boende i tält nästan alltid. Samma varje dag. Ibland matinköp. Gå oavsett väder. Det är blött då och då. Du blir skitig. Att vandra är inget avancerat men leden kan vara av olika svårighetsgrader. PCT är nog inget man ska börja med. Att vada i djupt vatten kan kosta livet och vad finns det gott om där. Och längden – inte kul att avbryta alltför snabbt.

Sedan är man en grupp – person eller ensamvarg. Det varnas alltid: gå inte ensam. Jag hade Garmin, den var min kompanjon. Jag är en ensamvarg, gick ensam och tältade ensam de flesta nätterna utan andra inom synhåll. Jag och naturen. In to the Wild som dessutom är min favoritfilm.
Träffade en massa andra trevliga vandrare. Några har jag kontakt med än idag. PCT organisationen skickar än info om vad som händer på leden.
Allt var absolut magiskt även om jag tyckte att vissa dagar var skit. Regn. Stenskravel. Inga bra tältplatser. Trött. Maten sinade. Men det var snabbt övergående.

Det blev mitt livs vandring, Kilimanjaro trängs också på första plats. Planerade att resa tillbaka till USA och vandra någon av de andra långa lederna AP eller CDT, kanske Arizona, men det stoppades av covid. Vandringar de senaste åren har varit fjällturer och Sörmlandsleden runt.

Jag bor nära ett skogsområde så jag är ute ofta. Skogarna nära mig börjar ha kaos som kännetecken utanför lederna. Fallna träd. Granbarkborre. Uppgrävt av vildsvin. Jag sörjer med skogen som attackeras och ser skraltig ut.
De förlorade turerna suger. När vänner i USA skriver kom så vandrar vi ihop en bit är jag villig att packa.


Men har du en gång upplevt något magiskt och lyckat är det inte säkert att det går att upprepa igen utan blir bara en flopp. Undrar: hur långt skulle jag orka idag?

Bild överst three fingered Jack, Oregon, mitten: öken Island, nederst skog Södermanland.