I nöd och lust och uppehållstillstånd.

IMG_5053

En äldre bekant berättade hur hon gifte sig bara för att få uppehållstillstånd i Sverige. Hon var flykting i ett annat land och ville till Sverige eftersom det var bättre här. Sedan blev det snabb skilsmässa.  Män som villigt gifter sig av sådana skäl kan ha svårt att hitta en fru. Sprit och kvinnomisshandel är inga meriter på äktenskapsmarknad. Den som är i nöd är mer villig att blunda för nackdelar. Kanske lyser lyckan – denna gång.

Detta var länge sedan då många från det kommunistiska paradiset i öst ville hellre till det kapitalistiska helvetet i väst. Dock har många giftermål än samma orsak: något bättre.

Jag hade en patient som var gravid. Ja, nästan alla mina patienter var ju gravida, det var därför de kom.  Eftersom hon kom ensam frågade jag om barnafadern. Det var lite komplicerat, sa hon. Barnafadern var inte den hon var gift med. Skulle hon skilja sig innan födseln? Det gick inte. Hon visste inte vart han var.

Hon hade gift sig med en man som hotades av utvisning. Deras vägar skildes snart och de hade inte träffats på flera år. Men hon var gift med honom vilket innebar att han var barnafadern om inte den andre bestred det och… Vad sa den rätta barnafadern? Han tyckte inte det var så noga.

Vi diskuterade eventuell skilsmässa, möjlighet till abort fast det låg inte på tapeten, ansvar för barnet och framtid med en man som sa det var inte så noga med faderskapet.

Allt lät krångligt. Hon ville skilja sig.

En advokat kontaktades. Det visade sig att mannen var trots giftermål utvisad. Vart var han? Ingen aning.

Att skilja sig från en människa som inte finns var besvärligt. Man kan skilja sig genom ombud i så fall och det tar sex månader. Skilsmässan skulle bli klar en viss dag. Kvällen innan kom hon till förlossningen med värkar.

Då sa jag till henne: Det blir ingen förlossning i kväll. Du föder efter klockan tolv för då är du skild.  I och för sig var det inget hot för bedömning av värkarbetet sa en förlossning vid tidigast klockan ett – två. Jag stannade kvar på sjukhuset för barnafadern dök inte upp.

Hon förlöstes sex minuter över tolv som skild kvinna.

Hon var inte den enda som hade gift sig för uppehållstillstånd. Det blev katastrofalt när mannen inte alls var den skydd sökande flyktingen som kvinnan räddade utan någon som skulle ut ur landet efter avtjänad straff eller som höll sig gömd på grund av det. Någon som ville ha en förmån. Man levde sina liv isär, kanske försvann han, men vid graviditet med någon annan blev maken ju barnafadern. Och han bestred inte det. Ett barn, anknytning i Sverige, ingen utvisning. Allt är inte kärlek fast det ser ut så. En del är kall beräkning.

Godhet kostar, kanske inte nu men senare. Det kommer alltid en tid då räkningen trillar in av ett felsteg.

En gång friade en man till mig på ett mindre romantisk ställe: tvättstugan. Jag kände inte honom.

Jag var i tvättstugan och tilltalades av en utländsk man. Detta var ganska länge sedan då vem som helst kunde komma in i tvättstugan. Nu kommer man inte in annat än på sin bokade tid. Inga tvättstugefrierier av okända är möjliga längre. Han frågade på knagglig engelska om jag var gift. Jag tyckte att det var en konstig fråga men antog att hans religion hindrade honom att prata med gifta kvinnor. Jag var inte gift. Ville han ha hjälp med tvätt bokning?

Nej, han ville bli gift. Han var utvisningshotad men ett giftermål kunde rädda honom. Han erbjöd mig 50 000 kronor kontant för besväret. Han skulle ställa lite saker i min lägenhet och sedan skulle vi besöka polisen och myndigheter tillsammans och se förälskade ut. Vi behövde bara hitta en historia om vår kärlek. Han hade sådana på lager, inga problem. Sedan kunde vi skilja oss när han hade fått svensk medborgarskap eller i alla fall permanent uppehållstillstånd.

När jag inte svarade bredde han på att vi kunde ha en bröllopsfest, det vill kvinnor ha, en riktig…

Jag blev förbannad, avbröt och drev med honom.

50 000? Så billig är jag inte. Jag vill ha två miljoner, sa jag.

Han såg grubblande ut. Han kunde skrapa ihop 100 000 kronor. Och om han hittade arbete kunde han avbetala lite mer. Han var en optimist. Vad gör man inte för ett uppehållstillstånd?

Då talade jag för honom att det var bäst han försvann och inte kom till tvättstugan mer. Jag kunde tänka mig att prata med polisen.

Han gick snabbt ut och muttrade fula ord. De kunde han på svenska.

Jag funderade. Går dessa uppehållstillstånd sökande män på medelålders kvinnor även i tvättstugan? Ser vi så ensamma och medkännande ut? Dumma kanske? En arbetskamrat från psykiatrin sa att några kvinnor han mötte på mottagningen hade gift sig just av snällhet för att hindra en utvisning.  De trasslade till livet när giftermålet kraschade så fort uppehållstillståndet kom. Kärleken räckte kortvarigt till.

Är det bara fusk med giftermål över medborgargränser? Så klart inte. Men visst undrar jag hur en svensk kvinna offrar sin personliga frihet för något så flyktigt som en räddningsaktion för en person man vet väldigt lite om.

Skillnaden i tankesätt kan vara mycket olika bara mellan en finsk och en svensk, sydeuropé och svensk, hur blir det då mellan en muslimsk somalier till ex och svensk kvinna, vana att styra sitt liv ,vilka genomför en uppehållstillståndsäktenskap?

Kanske ligger det just där? Styra sitt liv eller ge någon annan person ansvaret över hur man skall leva av pur snällhet? Vara god?

Sedan kollapsar hälften av svenska äktenskap hur väl man än hade tänkt till. Av sambor skiljer sig ännu fler. Att leva tillsammans är en prövning, oavsett kärlek. Kanske just kärlek är den svagaste ingrediensen i ett förhållande?