Varför kommer inte Påskharen – om religiöst förtryck.

Min dotter studerade i USA och  bodde under tiden hos en religiös familj. När Påsken kom frågade deras små barn: ” Varför kommer inte påskharen till oss?” Jag antar att de var oroliga över sitt eget varande. Har vi varit elaka? Är det därför påskharen kommer till andra barn med godis, men inte till oss? Föräldrarna ansåg inte att Påskharen var en lämplig tradition. Ett kortvarigt trauma för barnen men flera sådana är som en brännmärkning. Du är utanför. Du straffas.

Eller: i vår egen enklav följer vi våra regler. Håll dig borta från det övriga samhället.

Att leva under strikt religiös fostran när samhället i övrigt lever annorlunda är ett slags schizofren tillstånd. Verkligheten ute är förbjudet, i alla fall rejält krympt, men man måste existera där. Det som lärs ut hemma och i någon religiös lokal är den enda rätta. Det finns inga nyanser.  Livet kolliderar ständigt. Jag tar ett exempel. I mitt strikt religiösa barndomshem var söndagen och förstås hela Påsken helgad till Kristus vilket innebar att jag bara fick hålla mig stilla, inte vara ute, även läxor utöver kristendom uppfattades som olämpligt. Jag skulle läsa Bibeln, gå i kyrkan och bönemöten. Mina skolkamrater var ute eller roade sig med något.

Jag mötte dock inget fördömande när jag  som myndig tog avstånd från religion. Ingen kastade ut mig från balkongen fast jag hade en pojkvän som inte gick i kyrkan. Religion var kärleksfull och förlåtande, men reglerad. Min mor bad för mig. Mina syskon anpassade sig och deras barn bröt sedan ut, men bara lagom. Än slutar de mejlen med ”prisa Jesus” och ”halleluja”.

Det var på den tiden då kristendom var grunden i samhället. Idag är religion närapå avskaffad för oss svenskar. Kyrkans medlemmar minskar som aldrig förr, delvis beroende på att kyrkan är oklar med sin tro. Samhället motverkar kristendom i skolan, men ger smått efter för islams regler.  Islams påverkan  är synlig med beslöjade kvinnor och flickor, även i skolan.

Nu kommer Påsken och dessa beslöjade småflickor är ju bara som påskkärringar, ingen fara alls.

Vad blir man när uppfostran gör en till avvikare? Inga julklappar, ingen Påskhare, inga fel sorts pojkvänner, inte att ens låta håret fladdra i vinden. I islamsk bön är kvinnan inte värdig att be bredvid sin make, far eller bror utan religionen trycker kvinnan bakom en skärm. Det kanske låter oskyldigt? Kvinnor behöver ju inte ligga på marken och be. Förtryck kläs ofta i termer om omsorg och skydd.

Att vara troende kan vara underbart. Man har någonting att hämta stöd och tröst av vid svåra stunder och glädje vid de goda. De fejkreligiösa går gärna till kyrkan vid högtider och tänder ljus vid sorg.  En del politiker gjorde nyss detta efter terrorattacken. Men att leva under religiös förtryck är förfärligt. Det ser vi i TV och läser i världens tidningar varje dag. I länder som Syrien, Pakistan, Afghanistan, Saudiarabien, Nigeria … flera, pågår det islamiska tyranniet varje dag. I alla fall skyller man på tron, Koranen, den valda islamuppfattningen som enda rätta. Det är inte lätt för oss att se det goda i en sådan samhällsordning.

Islam är ett samhällssystem som styr varje sak i ditt liv om du vill följa det rätt. Ibland är det fråga om liv eller död.

I dagarna har vi drabbats av terrorattack. Koranen förmanar i 5:51 ”bli inte vänner med judar och kristna” samt 2:191 ”döda dem varhelst ni finner dem”. Jag hoppas det är rätt återgivet, det är åratals sedan jag läste Koranen. Dess tolkning är dock en daglig nyhet. Vi har åter fått smaka det i form av terror, nu på Drottninggatan.

I förhör har Rakhmat Akilov, eller vad han nu heter, sagt att han är nöjd med det han gjort, kört över folk på gatan. Vidare har han förklarat att han har uppnått det han skulle uppnå. Han hade kört på de otrogna. Otrogna. Känn på det ordet. Låter som ett giftermål där vi bedrog vår partner. Han påstå sig ha fått order från IS. Ungefär som att beställa något per Internet i en nät shop.

Nu styr eftertanken Regeringen och politikerna och löften om förbättring är i gång. Men mobbningen av SD pågår. Oro för dem kan vara större än oron för terrorister. Även V är en stund på avbytarbänken. Samarbete lyser med sin frånvaro på farans stund. Dessa är de politiker vi lämnade landets styre åt. Jag har svårt att få tilltro till dem.

Det är dags att agera. Det handlar mer än om en terrorattack, det handlar om vår framtid i vårt land. Att de som är utvisade på papper skall utvisas och omgående borde vara självklart. Men det handlar om så mycket mer. Vad är det för samhälle vi vill ha? Vårt samhälle har varit framgångsrik och haft sunda regler. Idag känns det inte så.

Vi har gett lillfingret och förlorade handen. Vi avskaffar sakta det som har fungerat, det demokratiska samhället med friheter inskrivna i lagen, jämlikhet mellan män och kvinnor och likvärdig skolgång som grund för alla medborgare. Nu låter vi barnen skolas in i den muslimska särskiljande kulturen, även i skolan. Pojkar och flickor behandlas olika. Kvinnors liv är reglerat. Moskéer bygg och där predikar man mot de otrogna. Det bildas samhällen i samhället. Terrorister reser ut och in. Vi är tillåtande. Bara man är givmild nog blir alla snälla är terrorbekämpningens devis.

Det känns som om svenska folkets intressen är  lättviktiga i politikers ögon. Svenska medborgare är ointressanta när politiker vill vara godast i hela världen. Bäst.  Snällast. Följa de som skriker högst.  Medborgerliga rättigheter och demokrati har kastats iväg med ordet multikulturell samhälle, vilket aldrig har fungerat i något land.

Återgå till det normala, säger polisen snällt i TV. Polisen som just nu har ett stort  skäligt förtroende bland folket. Vilket är det normala idag? Kärlek, ropar andra. Vi ska vinna kriget med kärlek. Det är en omöjlighet för fienden vill inte älska oss.

Det räcker inte med kärlek. Det är naivt.

Men, ha en bra Påsk. Ägna dock en stund åt ursprunget, Jesus död på korset och dess innebörd. Jesus lär ha varit en storartad historisk person vars medlemsklubb har överlevt många strider. Kanske även nu?

Läs gärna Ann Heberlein:

Kanske är oförmågan att uppleva vrede och bitterhet också ett uttryck för en civilisation som förflyttat sig så långt ifrån det ursprungligt mänskliga att den förlorat självbevarelsedriften?

https://ledarsidorna.se/2017/04/efter-terrordadet-pa-drottninggatan/

Om Påskharen: https://en.wikipedia.org/wiki/Easter_Bunny

14 februari, en dag för kärlek och terror

Jag ger dagens imaginära ros till dagcentralen som ger mig några timmar ensamtid hemma. Personalen är yrkeskunnig och tålmodig. Visst, avlösningen kommer en två gånger i veckan men då förväntas jag att gå ut. Det är mina träningstider. Kanske åker jag snabbt till stan och handlar något. Att hinna annat är svårt.

Jag behöver också få vara hemma och för mig själv. Utan avbrott.

Jag gick till torget som var full av rosor, tulpaner, buketter i röda färger. Ve den som inte ger sin partner en ros idag. Är Alla Hjärtans dag ytterligare ett måste eller ett tillfälle till att visa sin kärlek och omtanke?

Jag såg några äldre kvinnor att köpa sig en ros. Var det till dem själva? Det finns många ensamma kvinnor eftersom de lever längre än männen.

Så klart finns det ensamma män också men jag tror att det är  vanligare att uppvakta en kvinna med blommor än tvärtemot. Ingen jämlikhet där inte.

När gubben min var än frisk fick jag rosor på Alla Hjärtans dag och en flaska champagne och choklad. Jag lagade en extra god middag. Nu får jag köpa blommor själv. Han har glömt alltihop. Jag är den som tar hand om honom och handlandet. Jag vet inte längre hur han ser på mig. Ibland ger han en kram och  uttrycker varma känslor mot mig och en stund är allt som innan sjukdomen tog hans minne. En stund, en liten dyrbar stund. Att se sin partner sakta försvinna till en sluten värld utan ord är oerhört plågsamt.

Han är än den som öppnar dörrar och drar ut stolen för kvinnor. En hövlighet som demensen inte har tagit. Han är en helt omodern gammal man även utan en blombukett.

Jag struntade i rosor, de påminde bara om tiden som har försvunnit. Jag köpte ett knippe tulpaner.

Jag skrev förra året om den 14. Februari och dess betydelse, en dag som även terrorister älskar.

14 februari, terrorism och röda rosor

 

 

Det nya Stockholmssyndromet?

tidaholmTidaholm

Jag hade en gravid patient vars sambo skulle avtjäna ett straff på några månader. Ja, han var inget undantag, flera av mina patienter, både män och kvinnor, var bekanta med kriminalvården och hade suttit inne några år eller kortade tider. Eftersom jag arbetade med familjer som hade missbruksproblem var också kriminalitet vanligt.

Den här blivande pappan riskerade att få plats i fängelse när deras första barn skulle födas. Oftast fick man ju kort permission i sådana fall men de timmarna gav inte mycket familjeliv och stöd till modern.

Riskerade? Det var kö till fängelser. Samma gällde rättegångar. De kunde komma till stånd ett par år efter brottet. En patient sa i Tingsrätten: ”Säger ni att jag har gjort det kan det vara sant. Jag säger inte mot, men jag minns faktiskt inte. På den tiden var jag missbrukare.” Hade du gjort något enklare brott fick du vänta, både på dom och straffet. Men inställer man sig själv vid fängelseporten är fängelset tvungen att ta mot en.

Detta var ett tag sedan, tiderna och reglerna kan ju ha förändrats. Myndigheterna påstår ju att brotten minskar. Det är bara ökad anmälningsbenägenhet som gör att brotten är fler. Hur blev det nu? Färre eller fler? Polisen hinner inte heller utreda brott, de har så mycket annat att pyssla med, förändringar, armband och personalavgångar. Kanske finns hur mycket plats som helst i våra fängelser idag?

Men då var det fullt och småbrottslingarna höll sig undan.

Jag rådde den blivande fadern att åka till den anstalten han troligen skulle till och be att få komma in. Han gjorde det. De var mäkta förvånade över mannen som knackade på och ville avtjäna sitt straff.

Han satt av sin tid. Under tiden blev han deprimerad över sitt liv. Hur kunde han ha valt så fel? Vart kan en dömd ens hitta arbete? Fyra månader i fängelse och sedan övervakning var ju ingen merit precis. Dessutom hade han inga betyg att visa upp. Skolan hade inte varit hans primära intresse.

”Hur kunde jag välja så fel?” Ylade han i telefon.

Jag kände att han hade allvarlig ånger och besökte honom. Han var i kamp med sig själv och sina val.  När han kom ut fick han praktikplats genom KRAMI. Jag kan säga att det blev lyckat, för flera år senare blev han chef för den firman och nu mera äger han den.  Spiknykter dessutom.

Jag skulle kunna berätta om några till lyckade fängelsevistelser, praktik som gav arbete och behandling mot missbruk som gav drogfritt liv. Men för att det skall lyckas måste personen själv vilja göra en förändring och ångra sina dåliga val. Utan egen vilja kan inget stöd och ingen behandling hjälpa.

Idag har vi nya grupper av kriminella som vi kallar terrorister i dagligt tal. Dessa har inte varit riktigt integrerade i det svenska samhället. Först hade de eller deras föräldrar fått skydd här i Sverige som flyktingar. Sedan valde de att ansluta sig till en terrororganisation.  Det vi bjöd i Sverige var inte gott nog. De har gjort sina brott mot mänskligheten utomlands. I och för sig har vi lagar mot det men de tycks vara svåra att tillämpa. Hur ska dessa terrorister återanpassas och till vad? Hur börjar man om från början? Hur anpassar man religiös arv?  Hur ger man det som föräldrar och skola hade misslyckats med? Hur ”botar” man någon som anser sig vara hjälte när han skär halsen av en fiende eller oskyldig ”otrogen”? När personen tror sig finna fördelar hos sin Gud genom terror? Jag tror det är svårt, om inte omöjligt.

De som pratar om återanpassning genom förmåner har inte ställt sig en enda fråga om styrkan hos radikal islam. De har ingen kunskap om islams heliga bok, Koranen. De vill inte se. De är medberoende som en  alkoholisthustru som gömmer flaskor och städar undan.

Politiker planerar att behandla olika kriminella grupper på skilda sätt beroende på ursprung, religion och syftet med brottet. Om jag är medskyldig till mord hamnar jag i fängelse medan terroristen föreslås gå förbi köer och få belöningar. Bostad, pengar, terapi, körkort, arbete… Borde vi inte låta kriminalvården ta hand om dem? Borde vi inte bli väldigt tydliga i att terrorhandling, som förövare eller medhjälpare, är inget vi accepterar? Någonsin.

Eller gullar vi bara när det handlar om islamister? Är politiker och tjänstemän drabbade av Stockholmssyndromet? Är de rädda? Tror de att om vi bara är snälla nog kommer vi inte att drabbas av terrorhandling? Terrorister kan få fristad och vila upp sig. Då är de väl vänliga mot oss?

Kan inte politiker ens förstå hur suspekta dessa löften känns för en vanlig medborgare som tvingas betala belöningar till kriminella? Bara tanken att terrorister skulle gå före i köer och få förmåner får inte bara mig utan de flesta må illa. En brottsling skall få husrum i fängelse. Det finns rehabilitering där. Det heter ju kriminalvård.

isis

Först hade vi Mona Sahlin, terroristernas vän. Flera efterföljare som Anna Sjöstrand samordnare mot våldsbejakande extremism i Lunds kommun, förklarar för oss att man inte ska straffa någon för att de gjort ett ”felaktigt val”. Vi ska betrakta dessa återvändare som gängmedlemmar. De fick ju hjälp.

– Det kanske finns en sådan kritik, men för mig är det svårt att tänka i de banorna, man får ju samma hjälp som övriga som söker hjälp hos oss. Vi kan ju inte säga att för att du gjorde ett felaktigt val så har du inte rätt att komma tillbaka och leva i vårt samhälle, säger Sjöstrand. http://nyheteridag.se/140-atervandande-is-terrorister-kan-erbjudas-skattefinansierat-korkort-skuldsanering-och-bostad/

Mord, terrorism, felaktigt val? Kanske finns kritik? Är inte detta Stockholmssyndrom? Det visar att de i makten har tappat helt kontakten med verkligheten och vanligt folk.  Dessa medlöpare väljer att ursäkta vissa brott, de som är gjorda av radikala islamister. De väljer deras sida i stället offrens.

Gängmedlemmar samt andra kriminella har ingen ”förbi köer linje”. Några av mina patienter var gängmedlemmar vilket de försökte bryta. Vad tror ni de fick? Ingenting. Socialtjänsten skydde dem som pesten. Några få kommuner hade program för dem. Men med vilja och beslut att göra rätt för sig kommer man långt med.

Ibland måste man knacka på fängelseporten alldeles själv för att Samhället skall ta sitt ansvar.

http://lajkat.aftonbladet.se/11-bilder-pa-hur-livet-ser-ut-i-ett-svenskt-fangelse/

Läs Magda Gad på Twitter!

https://twitter.com/gad_media?ref_src=twsrc%5Etfw

Något om lag som gäller vid krigsbrott:

http://blogg.iniskogen.se/2015/01/16/det-ar-bara-lite-osamja/

Om kösamhället: Att köa för hjälp i Rinkeby-Tensta för att bryta kriminalitet:

http://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/vantelista-pa-kriminella-som-vill-hoppa-av

 

De tysta och regressiv vänster

imagesIvar Arpi skriver i en ledare 8/10-16 på Svd om jihadismen i Sverige. Hur blev det möjligt? Felriktad vrede gav jihadister bas i Sverige, skriver han.

Att påtala hotet från jihadism ledde till anklagelser om islamofobi. Därför höll många tyst, man ville inte få en stämpel.  Hur många av oss har fått påklistrat rasist, islamhatare, islamofob när vi sagt eller skrivit något om terrorism, hederskultur eller problem med invandring? Det är enkelt att kasta ut ordet rasist och tysta folk. Att analysera eller ens erkänna problem är betydligt svårare. Många av oss var Mona, snäll och naiv.

Arpi skriver:

Resultatet är att Sverige ligger långt efter grannländerna i bekämpningen av inhemsk terrorism. Sverige har kunnat användas som bas för terrorverksamhet i andra länder, och som spa för jihadister som behöver vila upp sig lite.

Men trots de senaste årens växande islamistiska terror är det fortfarande en del som fortsätter trycka på snooze-knappen.

Arpi kallar dem den ”regressiva vänstern”.

Betecknande är att man är beredd att kompromissa bort sina egna värderingar – som frihet, jämställdhet och jämlikhet – om dessa på något sätt hamnar i konflikt med värderingar som återfinns hos minoriteter, i synnerhet om de återfinns hos den muslimska minoriteten. Så blir slöjan plötsligt feministisk, så kan separata badtider för män och kvinnor försvaras som något helt rimligt av Jonas Sjöstedt (Svt 10/7), och så kan kvinnor i förorten som påtalar hedersförtryck avfärdas som islamofober och rasister…

Spa för jihadister…

img_4930

Det nya Sverige är ett förändrat samhället. Att foga ihop ett nytt samhälle där både befolkning och normer byts ut har hittills slutat i flera misslyckande eller i alla fall problem. Hur ser du på det nya landet?

Hör du till regressiv vänster? Eller hör du till de tysta?

Blundar du? Törs du säga vad du tycker? Vågar du erkänna att du faktiskt läser ”Fria Tider” eller till och med ”Avpixlat”? Hör du till dem som säger ”så har det alltid varit” när du läser om gruppvåldtäkter fast du vet det är lögn? Har du oro över den stora mängden unga män vi har tagit in fast vi knappt vet vilka de är? Funderar du på någon gång vad det blir av dem? Undrar du över framtiden för dina barn eller är du lugn och litar på att Regeringen löser problemen – ifall sådana finns. Är du orolig för utvecklingen i landet eller är det bara lugnt?

Är du god, bryr dig inte eller tillåter du dig vara frågande, kanske kritisk? Vågar du säga öppet att du inte accepterar utbredning av radikal islam i Sverige? Påträffas rekrytering till terrorism ska vi blunda, ge dem förturer eller ingripa enligt lagstiftning? Vad tycker du?

Är det viktigt med yttrandefrihet eller skall vi låta bara den högljudda vänsterfeminismen ropa i media?

Men – vad jag personligen tycker har ingen betydelse. Däremot är ledaren av Arpi betydelsefull och bör läsas. Jag tror att vi och Regeringen bör tänka till. Vilket land är vi? Spa för jihadister? Humor? Det fastnade i halsen.

Länk http://www.svd.se/felriktad-vrede-gav-jihadister-bas-i-sverige/om/ledare

BBC skriver: How Sweden became an exporter of jihad

http://www.bbc.com/news/magazine-37578919

Ledarsidorna frågar: Hur vill våra riksdagspolitiker försvara vårt demokratiska samhälle?

http://ledarsidorna.se/2016/10/hur-vill-vara-riksdagspolitiker-forsvara-vart-demokratiska-samhalle/

Nästa gång: om hundar och katter och fatwor.