Årets smällar, ut med det gamla in med något annat.

clsh0wzuyaaapog3a33b85000000578-3919428-le_journal_de_montreal_reporting_on_trump_s_victory-m-48_1478719066457

Jag brukar göra en årskrönika men i år kommer den i mindre delar. De är händelser som jag väljer ut från årets flöde. Först ut var förra inläggets mantra ansvar och nu har turen kommit till de som grät.

Jag minns en snutt från TV där yngre personer demonstrerade i London mot Brexit efter att valresultatet var klart. Journalisten frågade några hur de hade röstat. Nej, dessa demonstranter hade inte orkat ta sig till valurnan, men skrika på gatan orkade de. Så, varför klaga när man inte ville delta med sin vilja?

Omröstningen genomfördes 23 juni 2016 och lämna-sidan vann med snåla 51,9 %. Storbritannien är faktiskt på väg ut ur EU. Svensk media grät och bar sorgkläder i statlig TV. Den oberoende TV kanalen som det sägs. Den som vi icke licensskolkare betalar.

Hur kunde detta hända? Hur kunde alla ha så fel? Tja, inte alla men de som nu drog svarta kläder på sig under Midsommar.

Babels torn börjar spricka. Det brukar inträffa med tiden för stora konstgjorda enheter. Stater faller, Imperier krackelerar. Speciellt de som strävar efter makt och är långt bota från vanliga människors verklighet kan se sin guldgruva sina. Folk älskar inte makten, knappt resultaten. Representanter som går där i EU korridorer finns mer för sin egen skull, lönen, förmånerna, makten än för en verklig ansträngning att göra Europa bättre och bevara dess förr så framgångsrika kultur.

Det sistnämnda ser jag föga av.

Stort, dyrt, centralstyrt, bortom de som betalar brukar inte fungera. Om EU inte går omkull just nu haltar i alla fall grunden betänkligt idag. Vissa ledare har haft stor makt som Merkel men andra är mindre involverade eller har mindre att säga till helt enkelt. Vad händer när de nuvarande makthavarna byts ut?

Den andra gången svensk media grät var när Hillary Clinton blev runner up i stället att vinna valet. 9 de november vaknade massmedian till en ny dag som var vedervärdig. Det var chockartat. Tredje statsmakten och de flesta politiker, alla som syns och tilläts att yttra sig hade ju bestämt att Hillary, en kvinna, skulle bli president. Hennes lämplighet föranledde föga diskussion. Det fanns inget tvivel över utgången. Det var motståndaren som hackades i smulor. Men icke. På ett mirakulöst och ganska övertygande sätt vann en annan, en vit man som inte tillhörde i den amerikanska politikeradeln.

Sorgkläderna togs åter fram i TV. Även partiledare bar svart.

Många av oss vanliga människor hade förstått redan under sommaren vart det lutade. Jag läste hans program. Donald Trump skulle vinna. Vi gissade rätt. Han kommer att gå till historien av flera skäl. Man kan säga mycket om honom men han blev vald på grund av egna meriter och bristen på dem. Han hör inte till politikergräddan utan är av annan sort, en medborgare i första hand, en streber också så klart. Andra gången vinst i president tombolan.

Hans team har också personer från annanstans än bara från politikerhyllan. Det blir faktiskt spännande att följa has tid i Vita Huset.

Det blåser en kall vind mot politikeradeln. Även här i Sverige är misstron mot dem ökande. Italien, Holland, på håret Österrike och går vi längre ut i världen finns få ledare som gör sig förtjänta av folkets kärlek. Det rör sig bland folk. Om det är av godo får historien att bedöma.

Massmedians sorgkläder är hängda i garderoben. För stunden.

Svensk massmedia (SVT, dagstidningar, feministbloggar, genustrams och Twittermaffian)  har ett obehagligt sätt att bestämma vad som är rätt och riktigt för folket, även för folket i andra länder. De försöker fostra oss. Tidning som DN vilket var den första jag prenumererade i Sverige för att hålla mig a jour i samhället har blivit en icke läsbar åsiktsropare. Saklighet och neutralitet är ord de inte kan. Visst, en tidning skall ha en åsikt i debatt, ledare, opinionsbildare men när verkligheten vrängs till rätt budskap ”så skall ni tycka idag” då är det som hämtad från Nordkorea. Utan utländsk press och flitiga oberoende bloggare samt alternativmedia vore tillståndet i landet bakom en dimridå med sällan kommande reportage från verkligheten.

Så, sorgkläderna inhängda. När ser vi de näst? När folk vägrar tycka som SVT?

cover-final

Hillary Clinton var first runner up för årets person i Time.

Detta inlägg är del 2 i årskrönikan

Liv, död och terror är dagens ämne.

011Terrorismen har talat igen. Under de senaste 30 dagarna har 1556 personer mist livet och 2168 skadats i terrorattacker/genom självmordsbombare i 29 länder.  De två största attackerna skedde i Nice 14/7, Bastiljdagen, med 84 döda 202 skadade. Den 3 juli dog 308 personer och 246 skadades i Irak, Karrara. De flesta attacker har skett i muslimska länder medan Frankrike är den hårdast drabbade landet inom EU.

Att förlora närstående genom en terrorattack måste vara obeskrivligt ohyggligt. Att någon främmande person tar sig rätten att döda vem som helst, kanske med stöd av en Koran vers:

Qur’an (2:191-193) – ”And kill them wherever you find them, and turn them out from where they have turned you out. And Al-Fitnah [disbelief or unrest] is worse than killing…

Eller efter uppmaning som  ”If you can’t detonate a bomb or fire a shot, manage by yourself… run them over with your car”. (2014, IS spokesman, Mohammed al-Adnani)

Vad är det för ”religion” vars budskap är att döda?

Jag tänkte en stund på döden, de personer jag har förlorat. Min mor, min far, min biologiska mor, min syster, min kärlek, barnets far, min sekreterare, vän, arbetskamrat, väninna, bekanta, grannar… I min ålder börjar det bli många. Men ingen har dött hastigt utan någon förvarning. Det har alltid funnits en  möjlig död bakom hörnet, nu eller snart. Sjukdom, ålder. Annat som påverkar livet.

En gång har vår familj varit minuter från en terrorattack. Vi fick dock kunskap om det först två dagar efter. Känslan det var inte vår tur var nästan kvävande. Varför de, varför inte vi? Vi hade avstått från att åka till ett berömt tempel eftersom barnen var trötta och min make ännu tröttare på tempel, så vi svängde om och hamnade inte i bakhållet där flera dog. Den maoistiska gruppen ansåg sig ha rätt att döda vem som helst.

För de anhöriga är en hastig, oväntad död tungt. Det uppstår så många frågor, inga svar. Det som gör ondast är att inte kunna säga adjö. Inte berätta hur mycket vi älskade personen. Det finns Inte längre tid att rätta till något, be förlåtelse. Inte ha fler ögonblick tillsammans. Ingen framtid. Det finns bara gårdagen kvar. Livet, förväntningarna man hade var bortblåsta i en sekund.

IMG_0030 (2)

Som socialsekreterare tog jag hand om begravningar dit ingen kom. Ingen tömde ut den dödes lägenhet. Ofta fanns det inte mycket av värde kvar. Det var gamla, fattiga människor utan kvarvarande anhöriga. Det kom upp livs historier som speglade tiden bakåt, den tiden som ställde andra krav än nu av samlevnad, äktenskap och vad som var rätt och riktigt. Dotter till en greve, men inte erkänt. Par som inte kunde gifta sig på grund av att äktenskap godtogs inte för epileptiker. Kvinnor vilka levde i magra omständigheter. Den tidens fattigpensionärer. Nu mera rotar de i soptunnor efter pantburkar.

Vem sörjer dem?

En sak är klart. Vi föds och vi dör. Ibland känns livet som en långdragen död. Tar du vara på tiden min vän? Jag vet inte riktigt om jag kan det själv. Livet går så snabbt. Så mycket är kvar och så mycket har redan förlorats.

Att välja liv – något om att leva med en dement person.

16

I SvD går en serie om demens. Idag berättar några människor om sitt liv med en dement anhörig. Så jag tänkte över min situation.

Det är tungt att vara anhörig till en dement. Ibland säger gubben att det är tungt att vara tokig som inte förstår. Som tur händer det sällan.

Det hände så snabbt. En dag la han bara av utan förvarning. Eller hade jag missat signalerna? Jag har funderat mycket över det till ingen nytta. Han hamnade på sjukhus utan att någon begrep vad som pågick, infektion kanske? Efter tre månaders resultatlös vård kom han hem och hade fått diagnosen demens. Kroppsligen hade han tynat bort.  Min sambo var då 81 år och hade nyss slutat deltidsarbeta.

Vi skulle åka till Egypten och jag hade erbjudande om ett nytt jobb fast jag hade precis fyllt 68. Till senhösten skulle jag vandra Lycian Way ensam. Livet framåt hade planer. Det var bara att kasta allt i papperskorgen. Det är fem år sedan.

Som sambo till en dement man saknar jag honom. Han är inte den jag en gång älskade och flyttade ihop med i mogen ålder. Jag vet inte riktigt vad jag känner. Kanske medlidande?  Kanske ömhet? Kanske skyldighet, för en gång i livet gav han mig så mycket, mer än någon annan. Kärlek? Jag vet inte längre vad det är. Det är en förvirrande situation och jag delar det med många människor. Man pratar dock inte om demens, men nämner jag det så bubblar genast en moster, mamma, far eller make upp. Då är det tillåtet att säga ordet demens. Då är det okej att berätta om sin personliga sorg. Det finns även oro om att demens kan drabbar oss som tar hand om den andre. Vad skulle hända då?

När sambon virrade till i Konsumkassan viskade kassörskan till mig: Jag förstår, min mor har Alzheimer. Sedan pratade vi om hur det var med oss medan hon stämplade in våra varor.

Den usla vården dyker upp i samtalen med anhöriga. Hemtjänst och boende där personalen pratar dålig svenska. Boenden som vanvårdar. Att inte bli duschad ens. Att aldrig komma ut.  Sjukvården som är onåbar. Handläggare som är omöjliga. Vi kanske tacklar vår sorg genom att klaga? Men ofta ses anhöriga som en belastning, de som inte vet något. Har mött den attityden i korttidsboenden.  Jag tror också att många inte ber om tillräcklig hjälp. De skäms att säga ”jag orkar faktiskt inte längre”. De är oroliga om att bli mötta som kverulanter.

Min Kommun är en hjälpsam partner. Handläggaren från kommunen säger liksom glatt: Säg bara till om du vill ha något mer. Kommunens fasa är heltidsomsorg som kostar 2000 kr om dagen. Han är billigare om jag tar hand om honom och får avlastning ibland.  Hur länge till är de hjälpsamma undrar jag när kommunbudgeten visar bara minus och skatten är bland de högsta i landet. När börjar de dra in hjälpen? När väger man den här gruppen som mindre behövande än andra? Hur många platser till läggs ner i boenden och omvandlas till annat? Nyss omvandlades ett rehab boende till hem för ensamkommande. Det är många som slåss om resurserna idag. Vet andra kommuner som har skurit ner avlastning på alla plan? Hur skulle jag göra då om jag inte ens kan gå och träna?

Demens innebär att livet aldrig blir sig lik, varken nu eller i framtiden. Det är en bestående skada. Det är en nedförsbacke. Ibland gör de negativa förändringarna ett ryck. Orden krymper. Förvirringen ökar. Oron stiger. Omgivningen blir obekant. Han känner inte igen mig. Det ”normala” är bakom lås i minnesbanken. Gubben min var en känd trädgårdsmästare men vattnar inte ens krukväxterna längre. Han var också en framgångsrik naturfotograf men tar inte kameran i sin hand. Han vet inte längre hur man gör.

Vår stora hobby, fotografering, är borta. Fototurerna till naturen varje ledig stund. Diskussioner om bilder. Fotomässor, fotodagar någonstans, resor, kurser, utställningar, våra egna utställningar, hans del i böcker, tidningar – nästan allt är raderat. Ibland bläddrar han i tidningar och lyser upp lite osäkert. Ibland tänker han till om en bild men det är fel bild, fel plats, fel tid. Kameran är på hyllan. En dag städade jag och insåg att jag hade glömt en kamera bland andra som vi ägde. Jag ryckte till. När, var och hur hade vi köpt den? Jag har dragits med, jag fotograferar knappt mer. Att vara en halva av ett brustet team har inte fungerat.

Vi vandrar inte längre på fjällen. Han orkar inte men det beror nog mer på åldern.

Det är en sorg att födelsedagarna har försvunnit. Ingen kommer med rosor, champagne och en present till sängkanten längre. Han kommer inte ihåg när den dagen är, att påminna honom väcker bara skam över att han inte minns. Han kommer inte ihåg andras födelsedagar heller så jag måste påminna det som är viktigt, just då. Han kommer ihåg sin dag men kan inte placera det i årets gång. Det finns vinter om snön faller och sommar när det är grönt och olika väder man kan orientera sig efter, men mellanrummen är diffusa.

Jag saknar vår matlagning, valet av vin och middag då vi äter tillsammans. Inte nutiden då jag äter och han petar i maten, går upp och tittar ut, sätter sig igen, glömmer att äta. Inget är gott längre. Ingen idé att köpa vin för då får jag dricka ensam. Matens magi är borta för honom. Det är också tragiskt. Att äta en god middag var glädje, förr. Att äta nu är oro om han får i sig nog eller ska jag ge energidryck eller koka välling senare.

Att förlora umgänget är inte en sorg. Han frågar inte efter dem han umgicks med. Jag själv har alltid varit isolat, arbetat mycket, ibland överhövan så vänner var inget jag förmådde mig att hålla till. Folk dör också i vår ålder, vi förlorar de som fanns. Flera av dem som är kvar är nu mera upptagna av sina gamla vårdbehövande föräldrar eller anhöriga. Vi är ensamma men inte ensamma i sitt slag. En kvarts miljon vårdar sina anhöriga och många, som jag, gav upp yrkeslivet för det. De välmående fyrtiotalisterna utan ansvar reser. De har inte tid med andras sorger. Barnbarnen tar mycket av många äldres tid. Nu mera kan jag inte åka spontant iväg till dem utan det kräver planering. Orkar han åka med? När var tiden hos distriktssköterskan? Kan jag få en korttidsplats för att göra något med barnbarnen?

Folk är rädda för demens. De tror kanske att det smittar? I början ringde några men när jag förklarar att han inte kan åka själv utan måste kanske hämtas blir folk nervösa och vill återkomma, vilket de inte gör. Men han saknar dem inte. Han minns så få människor av den stora vänkretsen och arbetsgemenskapen han hade.

Jag bjuder in hans förra fru ibland. Han glömmer tidvis vad hon heter men när de träffas kommer en glimt från en gången tid. Hon vet ju om livet före mig och kan berätta hur det var när de arbetade tillsammans. Även hon har insett att det mesta är borta. När sonen kommer blir han glad men de hittar inte längre till varandra.

Detta är inte detta man förväntade sig av pensionärstillvaron. Så mycket är förlorat. Liv helt enkelt, beroende på hur det definieras. Andning? Hjärtslag? Gående? Hur länge räknas det som ett liv i vidare bemärkelse?

Att förlora tiden bakåt med en älskad person är en stor förlust. Precis som om det inte hade funnits. Det finns ingen framtid längre att förvänta sig, bara det vi alla kommer att möta till sist, vår död. Allt är en långsam sorgeprocess med många frågor om, hur och varför.

I Sverige lider runt 180 000  personer av en demenssjukdom i dag, enligt Demensförbundet. 60 – 70 % har Alzheimer. Av dess personer är 10 000 under 65 år gamla.