Vinter på Pacific Crest Trail och den siste mannen på leden.

Vid cirka två dagsmarscher från Kanadagränsen gav jag upp, dag 160 den 9. oktober.

Vintern omkring mig var vacker. Snön lyste upp nattens mörker. Men det var kallt. Jag huttrade i tältet med räddningsfilten runt min fuktiga sovsäck. Varannan timme gick jag ut och skrapade snön från tältet. Jag gjorde det man aldrig skall göra: lät gasköket brinna inne i tältet ett tag för att sluta skaka av kylan.

Leden hade försvunnit. Den gömde sig under snön. Naturen var så tyst att jag kunde höra snöflingorna falla på tältet.

Det var inte den första natten med snöfall. Jag hade gått några dagar i snö och tältat i rejäl snöstorm före Stevens pass (bild ovan). Sedan blev vädret bättre. Jag fyllde på mat i Stehekin. Då lyste soligt höstväder men kylan smög på. När jag såg väderleksrapporten var det oroväckande.

Mark, som arbetade på Visitors Center, varnade mig. Snö och åter snö samt kallt. Dags att sluta gå? undrade han.

De två första dagarna efter Stehekin gick leden i skogen. Det kändes att luften signalerade om vintern. Men än var det höst runt  leden. Kortvarigt solsken till och med. På Rainy pass regnade det snöblandat regn. Jag segade mig uppåt i en vacker skog som glesnade till några lärkträd. Jag satt tält på en höjd där låga stenmurar skyddade lite mot vinden.

Så fort det blev skymning började snön falla. Skulle jag ta mig neråt? Jag stannade kvar och hoppades att vädret ändå gav vika, men icke. Vintern hade kommit med snötäcke över Pasayten Wilderness.

Så, på Gutthroat pass och 2023 meters höjd omgiven av det snöiga landskapet kalkylerade jag utifrån min förmåga och min  utrustning. Hade leden gått  i skogen hade jag valt att fortsätta men så var det inte. Den gick på en nästan kal höjd. Sedan kortvarigt till skogen för att åter gå upp och hålla sig på en höjd på mellan 1500 – 2000 meter. Som Kebnekaise upp och ner några gånger.

Ett till problem fanns. Jag hade inte tillstånd att gå över gränsen till Kanada. Jag sökte aldrig tillstånd för jag trodde mig inte komma så långt. Så mitt alternativ var att gå tillbaka från gränsen till en väg. Det fanns ett par möjligheter. Inget av de fungerade vid snö. Vid nästa pass, Harts pass, fanns en bilväg som var stängt under vintern. Den plogades inte utan bommades igen snabbt. Så jag skulle förmodligen ha svårt med lift ut från leden. Nästa tätort var efter 22 mile. Ja, det gick att gå  på en dag förstås beroende på snömängden. Det andra, en led ut genom skogen till en båthamn, var förmodligen också under snön. Jag grubblade. Borde jag inte vara glad att ha kommit så långt? Jag satt microspikes på skorna och började gå tillbaka. Jag tvekade en stund, gick tillbaka. Luften var klar trots snömoln. Jag kunde se långt, nästan till Kanada inbillade jag mig. Tog sedan GPS riktning och började gå från höjden tillbaka. Längre ner var stigen åter synlig.

Nere i skogen nära parkering mötte jag en vandrare, en kille i 25 års ålder jag hade träffat förut och passerat på leden. Ska du upp till snön, frågade jag och erkände att jag bröt upp.

Jag kan inte sluta, sa han. Jag måste gå till Kanada och Manning park. Hela min familj och släkt har samlats där för att ta mot mig. Föräldrar, moster, gammelfarfar… Jag kan inte sluta.

Han såg lite sliten och inte alls glad ut. Ja, vid det läget nära Kanada var de flesta av oss slitna. Jag hade mött två män efter snöstormen varav den ena gav upp först men började gå igen på den soliga dagen som jag, sedan såg jag inte honom mer. Vi var inte så många på leden i oktober. Vi två var troligen svansen av alla vandrare.

Har du stegjärn, frågade jag. Nej, han hade det inte men tog tacksamt mot mina. Jag var glad över att de passade i hans skor.

Under tiden hade vi fått sällskap av två kvinnor vilka hade gjort en liten bensträckare under sin bilresa. De erbjöd mig skjuts vart än jag ville. Killen började streta sig uppåt och jag följe med de två kvinnorna. De var genast oroliga för honom eftersom de  hade sett väderleksrapporten. Mera snö och minusgrader. Först i den varma bilen kom jag på att jag borde gett honom räddningsfilten och kanske min halvfulla gastub också.

Under bilresan mot kusten började solen skina. Landskapet med lägre berg, sjöar och skogar fick mig att längta tillbaka. Jag funderade på vad jag skulle göra nu. Kvinnorna lämnade mig i Mt. Vernon som hade en busstation och linje till Seattle. Jag stannade i ett hotell och torkade upp mina saker. Nästa natt var temperaturen – 10 C på området kring Harts pass. Jag hade gjort rätt val för mig. Visst sved det lite. Men nu hade jag några dagar kvar att spendera före flyget hem. Jag tog en buss mot havet. Jag hade vandrat genom öken, bergen, skogar, vulkaniska områden, sett sjöar och vadat vattendrag. Det fattades havet. Jag satt tält vid Deception pass camping och började gå längs stranden. Sand, drivved, gamla träd, fåglar, vågorna som slog nästan slött mot stranden.  Solen gick ner över det öppna havet. Det var fridfullt. En stund av ren lycka.

När jag flög hem från Seattle gick flyget över Pasayten Wilderness. Jag såg att vintern härskade i bergen. Det var så vackert men inget att vandra över. Jag längtade hem. Jag längtade samtidigt  tillbaka.

 

PS.Vad hade jag för utrustning? Nästa inlägg.

 

 

 

 

Den misslyckade björnfotografen.

Jag läste om skogsarbetare i Sverige som är rädda för björnar och ville ha björnspray som reserv.. Det har inte hänt något än, men närheten till björnar orsakar psykiskt otrygg miljö.

De fick inte tillstånd för björnspray.

Kanske  björnar också känner sig otrygga när träd faller och elsåg brummar?

Jag träffade många skogsarbetare i Oregon – Washington. Flera var kvinnor. De rensade PCT och andra leder efter bränder med yxa och handsåg. Ingen björnspray eller bjällror, inga vapen heller. De bodde i skogen fyra – fem dagar i taget. Någon frågade om jag hade sett björn och de sa att jag var lycklig som lyckats se björn. Själva var de ju flera, de arbetade och pratade med varandra så björnarna höll sig borta. Många vandrare hade inte sett några björnar. Jag gick ensam och var tyst därför hade jag en bättre chans för björnmöten.

Dag 54, i början av Sierra, såg jag min första björn. Den var den första björnen någonsin jag såg i live trots att jag hade vistats på björnarea i Sarek förut.

Det var skymning när jag slog tält en bra bit ifrån Kern River. Om en stund hörde jag ett brummande, nej, snarare ett ilsket vrål. Jag såg en björn. Den var ca 100 meter från mig, en stor brunbjörn. Den gick framåt tillbaka och  lät som om den klagade. En annan tältare  50 meter från mig tittade också på björnen. Vi konstaterade att det var en stor mindre glad björn.

Jag hade kameran tillgänglig. Ja, björnen var så långt borta att blixten inte skulle räcka till. Jag kände mig inte helt lugn. Hade jag satt tältet på galen plats så det störde björnen? Var jag tillräckligt långt från vattnet? Ja. Jag undrade om jag skulle flytta på mig. Men efter 30 minuter gick björnen.

Jag ställde min bear box långt från tältet.

På morgonen såg jag spår efter björn nära mitt  tält men de var inte färska utan gamla. När jag hade packat ihop mina saker och skulle gå såg jag fem björnar. En mamma björn med fyra barn var på väg mot vattnet.

De gick ganska nära mig i det höga gräset. Men var de björnar? Det skulle ju finnas kor på området. Den stora, mammabjörnen, ställde sig att stå på baktassarna och tittade runt. Inga andra djur står på bakbenen, så det var björn. Sedan gick de alla snabbt iväg. Jag letade efter kameran som låg nerpackad i midjebältet. Björnarna var bara svarta prickar när jag lyckades ta en bild. Jag trodde först att de var svartbjörnar men de var mörka brunbjörnar av storleken och området att döma.

Jag kände mig lycklig, rent av.

Nästa björn var en svartbjörn på Yosemite. Jag och 40 andra åkte buss som gick runt parken. Chauffören ropade: ” Björn klockan fyra. Ska jag öppna dörrarna, den vill nog åka med.” Björnen gick bredvid bussen. Alla ropade nej. Min kamera låg i jackfickan och jackan var knuten till en påse eftersom papperspåsen jag hade mina köpta matvaror i hade gått sönder. Inga bilder.

En dag efter turen till Yosemite tältade jag på camp Aulin. En björn kom och tassade runt våra tält. Den var bara en liten unge. Björnen gick som om den var hemma på området. Den var också märkt med ett halsband. Folk skrek och försökte mota bort den. Mamma björn skulle nog komma efter! Men den lilla björnen var ensam, ingen mammabjörn kom. Kanske föräldralös? En bild!

Som de flesta vandrare besökte jag Lake Tahoe. Jag behövde köpa nya skor och byxor. Där fanns en stor sportaffär. Lake Tahoe i sig var fantastisk syn. Lik ett stort hav bredde den sig till oändlighet med sin gröna yta. Jag valde att åka med trolley till Emerald Bay och gå upp därifrån till Velma lakes och tillbaka till leden.

Det var trafikstockning före oss, meddelade chauffören. När vi närmare oss platsen såg vi bilar parkerade  huller om buller och en massa människor springande med mobilen. Vi var nu nära jättecampingen Camp Richardson. En brunbjörn promenerade vid High Way  89. Björnen kanske ville campa också? Björnen såg inte glad ut. Människor betedde sig som rovdjur även om vapnet var bara mobiler. Jag tog inte upp kameran.  Vi lyckades sedan fortsätta när polisen hade rensat en fil.

Det var länge björnlöst. Först i Washington såg jag två björnar. Den första gick före mig på PCT leden så träffande nära Bear gap ( (2335 mile). Den var kanske en tonårig brunbjörn. Den satt sig och tittade på mig medan jag slet upp kameran från bältfickan. Sedan försvann den snabbt. Ingen bild. Jag gick vidare och spanade länge, men såg inte björnen mer. Den såg rund och välmående ut. En Teddy Bear.

Nästa var en udda björn. Strax före Elk Pass nära ett stängt brandområde såg jag en helt vit björn. Den gick också före mig på PCT. Den vek sedan av till ett snöfält och satte sig på en höjd. Det såg ut som om björnen tittade på branden. Det kanske var björnens hem som brann? En dålig bild. När jag såg den först kom isbjörn i mina tankar men det finns inga isbjörnar i Washington. Sedan mindes jag färgvariationerna på brunbjörnar. Brunbjörnar kan vara lite av olika färg, även helvita. Jag hade läst en del om björnar inför min resa och jag följe reglerna angående björnar till  fullo. Jag ville inte orsaka olycka varken för mig eller  för björnen.

Sista björnen var inte en björn. Den såg ut som en mindre björn när den satt fart och försvann i buskarna. Den var alldeles nära mig en sekund. Den rörde sig sedan längs skogskanten, väl synlig. Så jag såg den tydligt. Men den hade en fin svans. Det var en järv. Jag var nu några mil före Stevens pass. Det ska knappt vara järv där. Jag kollade efteråt fakta om järv i USA.  Ganska sällsynt med järv där på ett skidområde. Ingen bild förstås.

På natten kunde det vara en karavan förbi tältet. Älg, björn, andra fyrfota djur och de små, vad det nu var, som försökte tugga sig in i tältet om jag hade mat där. Senare måste man ju ha en Bear Box för att skydda sin mat från björnar. Jag behöll den ändå till slutet och tog hem den. Jag behövde inte sova mer med maten eller mota bort de små hungriga djuren.

Jag var en misslyckad björnfotograf fast tillfällena inte saknades. Några andra djur lyckades jag fånga på en dålig bild. Jordekorrar sprang överallt (Golden-Mantled Ground Squirrel) de var helt orädda och försökte dela mat  med mig, min mat. Rådjur vilka inte alls var några väna Bambis utan ilskna djur. De sparkade på tältet och försökte jaga bort mig mitt i natten då jag tydligen hade valt deras plats för mitt tält. Djur jag inte visste vad de hette. Ormar. Det var en getingsommar. Humlesommar. Myggsommar. Alla de flygande bitska djuren älskade mig till den grad att jag fick en rejäl infektion av getingbett.

Jag hoppades på att se Puma men fick nöja mig med fotavtryck i snön. Det kanske var tur för två dagvandrare hade  dödats av en Puma. Jag antar att de hade börjat springa. Att något springer är ju byte för Puma.

Jag är inte kunnig i och så intresserad av att fotografera djur. Stillastående motiv är bättre för mig. Kanske mina bilder är ändå lyckade – för att vara  just mina?

https://www.svt.se/nyheter/lokalt/norrbotten/bjornmoten-gor-skogarbetare-otrygga

Möten med björn har blivit ett arbetsmiljöproblem för skogsbolagens personal i norra Sverige, rapporterar P4 Jämtland.
Ingen har ännu blivit fysiskt skadad men personalen känner sig otrygg. Sveaskog vill därför utrusta personalen med så kallad björnsprej men bolaget har fått nej. Det handlar om den psykiska miljön. Efter ett björnmöte känner man sig otrygg.

Bucket list eller ta det som kommer?

Det finns en film om två gamla cancersjuka gubbar liggande på ett sjukhus. De beslutar sig att gå ut och göra något av sin bucket list innan det är för sent.

Jag sökte på ”bucket list”  på Internet och vilka enorma listor det dög upp.

Det handlade mer om  hur man vill leva och vilka saker av världens smörgåsbord man ville plocka och pricka av, inte att göra några få saker som förgyllde tillvaron eller påverkade en positivt, inte heller det man gör för andra. Undantag fanns förstås.

Ett exempel: se hundra djur? Tänk om man bara kommer till 98. Jag har inte ens orkat räkna alla djur jag har sett. Nej, 100 blir det nog inte men kanske 75 -80 om husdjur är  med och insekter borträknas. Räknas fåglar? Då blir det mer än hundra.

Att färga håret hittade jag på någons bucket list. Lite mer hade jag tänkt mig.

En del på listorna var förstås intressant. Mycket handlade om att se världen.

Vad finns på din bucket list, det du ska göra i livet före döden? Hör du till dem som tror att det finns så gott om tid och jäktar inte utan skjuter upp det du önskar? Finns det hinder du inget kan göra åt som barn du har ansvar över? Kanske finns det lite mindre saker man önskar att göra men inte ge sig tid till det?

En dag har tiden gått och en del saker på listan är omöjliga att förverkliga. Man kan faktiskt vara för gammal för fysiska prestationer. Att få till drömyrket har också sin begränsning. Världen förändras och hindren som krig bildar murar. Eller pengarna räcker inte till, ett vanligt skäl till att ens bucket list blir bara en dröm, om ens det.

Jag hade ingen skriven lista men en tanke ”det ska jag göra en dag”. När jag tittar bakåt har det hänt en del men många saker har stannat på önskestadiet, i soptunnan eller bara i en fantasi som aldrig kommer att förverkligas.

På min lista fanns en resa till Egypten. Vi var nästan på väg dit när gubben min blev sjuk. Sedan kom den arabiska våren som inte var en vår utan höstkyla och allt blev kaos. Det känns som om pyramiderna är något en ensam kvinna får avstå från. Gruppresor är inte min grej. Gubben har rest färdig.

Det fanns en del andra historiska platser jag ville se. Rom, Venedig. Avprickad. Grekland likaså. Någon väldigt ursprunglig långt från civilisationen levande stam. 2 stycken avprickat. Andra platser. Ja, många i Asien där vi bodde ett tag. Burma och Pagan. Jag hade drömt att resa dit sedan tioårsålder då min far köpte en bok ”Vår Vackra Värld” och där fanns en bild från Pagan. I ett tempel kunde man se en målning av mongolhärskare som raserade kungariket Pagan 1287, troligen Khubilai khan. Den enda målningen i världen.

Pagan var fantastiskt, alla superlativ krymper. Det var enastående att se bilden  av mongolhärskaren ridande på en liten häst och flätorna flygande i luften. Man fick inte ha mer ljus än ett stearinljus för färgerna kunde blekna och fönstren var igenspikade.

Jag skulle skriva en bok. Avprickat. Publicera noveller som extraknäck. Ja. Men jag ville skriva också något som gav andra hjälp i deras arbete. Jag skulle doktorera. Jag gav upp efter ett år. Jag var tvungen att arbeta heltid och läsa heltid, det gick inte ihop. Undervisningen var inte heller något jag hade förväntat mig, vi höll på att citera andra alltför länge. Jag sörjer inte att jag hoppade av då. Boken jag skrev i stället blev dock en miss. Trots översvallande brev från några förlag fick jag inte den publicerad. De kanske tackar nej så? De skyllde på ekonomin, det går inte att sälja handböcker för socialt arbete.

Jag ville ställa ut mina naturbilder. Avklarat. Men vart hamnar de sedan om inte i soptunnan efter döden?

Jag ville vara en snäll och hjälpsam person. Även det är tveksamt. Det beror på vem man frågar. Kanske min imaginära lista innehöll mer av känslomässiga saker än materiella. Att vara älskad, god mor, bra person, utbilda sig, göra något för samhället, inte en egoist. Jag kan inte bedöma själv om ens något är avprickat, annat än vissa förbättringar för området där vi bodde när barnen var små.

Det finns förstås saker jag önskat göra och gjort som att vandra tour du Mt. Blanc, vandra på Grönland, gå på Inlandsisen, Sarek, vandra med barnbarn, höra vargen yla i naturen, vandringar och bestigningar med sonen, resa med barnbarn, se Eiffeltornet och andra sevärdheter. Men lista som prickades av? Nej, det var mer livet som hände. Det finns överraskningar jag har bjudits på som safari och Kilimanjaro. Ibland är livet magiskt. Ibland bara skit.

Det finns en sak på min önskelista som börjar bli verklighet. En lång, lång vandring.  Jag har gjort lång vandring förut, Nordkalottleden. Ja, då var 80 mil långt och orsakade tidningsartiklar och intervjuer, nu är 80 mil bara som en träningsrunda. Att korsa Island norr – söder var inte ens värt att försöka skriva om. Idag är äventyr så häftiga att en vandring genom Island är liksom normal semester. Jag tyckte det var en fantastisk vandring.

Så den sträckan jag planerar är inget att prata om, än. Hur långt? Det får jag se när jag går. Jag går så långt jag orkar. Nu ska jag inte planera så mycket som den första gången. Jag lämnar lite mer till slumpen. Jag försöker i alla fall inte överarbeta och besluta hur långt exakt jag måste gå en dag.

Att planera, göra en liten lista om vad man vill åstadkomma under året, liknande nyårslöften är inte så dumt. Jag ska hålla mig nu till den närmaste tiden, inte mer. Att komma i väg och vandra och några få saker som måste till innan jag flyger iväg. En del av detta är smärtsamt som att lämna sambon till ett boende. Men livet väntar inte, inte ens på mig.

Hur är det med dig som läser? Vad finns på din lista? Eller tar du dagen som den kommer?

Några listor slumpat:

http://theeverygirl.com/2018-bucket-list/

https://bucketlistjourney.net/my-bucket-list/

http://www.destinavo.com/bucketlist/

https://www.swedishnomad.com/sv/bucketlist

Pagan, Rom, safari i Tanzania, Nordkalottleden.

Årets resor

img_5145

 

Två utlandsresor blev det i år. En till Paris med ett plusbarnbarn och en till nästan ödemark på Grönland.

Paris har drabbats av terror i olika former. När lägret i Calais tömdes fylldes gatorna i Paris av invandrare som inte ville åka hem och det blev kaotiskt. Under tiden vi var i Paris pågick fackliga demonstrationer. Det var också strejk angående bränsletransporter.

Vi såg nästan ingenting av detta. Protesterna höll sig på stans norra sida omkring Triumfbågen på Charles de Gaulle och vårt hotell fanns nära Eiffeltornet. Det var just tornet barnet ville se samt slottet där Marie Antoinette hade bott och varifrån hon tvingades mot döden vid den blodiga franska revolutionen. En historielektion i natura speciellt när barnet var nästan lika gammal som prinsessan Marie Antoinette vid sitt giftermål med den franska kronprinsen.

Bevakningen av folk och Paris var total. Jag blev uppmanad att visa min handväska av 2 tungt beväpnade poliser. Jag, presumtiv terrorist?  Poliser/militärer fanns överallt. Det kändes tryggt? Inte.

Paris är stort. Det gör man inte på ett veckoslut. Speciellt inte när århundradets översvämning trängde sig in på Louvre och Notre Dame. Stängt var det.

img_5596

Grönlandsresan kan betecknas med udda natur, magi och trubbel. Försenat flyg, försenad bagage och sedan markbrand på leden jag skulle vandra gjorde att planen krympte. Jag fick vända från leden och göra samma sträcka två gånger. Jag som alltid sagt att gå samma led i olika riktningar verkligen öppnar naturen var sur, för det kändes bara som nederlag. Jag delade den med andra vandrare jag mötte vilka hade vänt redan före mig. Jag var tvungen att andas in röken och få ögonen att rinna innan jag gav upp. Två dagar efter kom regnet, men det var för sent att vända igen.

Det bästa var inlandsisen. Det var bara magiskt att gå på en is som var 110 000 år gammalt även om den förstås förnyas hela tiden. Isen var på stadiet förintelse tack vare värmen. Vattnet forsade mot havet som en lerig sörja. Värmen – jag mätte +32 i skuggan under min första vandrings dag – var oroväckande. Under vandringen såg jag flera torkade sjöar och alla vattendrag jag skulle vada över var också torra.

Den mesta marken var grus och sand fint som pulver, tundra och sten, inget att odla på precis även om värmen ökar. De träd som var planterade såg lidande ut i torkan.

Det är en klimatförändring. Vad är orsak och verkan tvistar de lärda om även om världens ledare har accepterat en modell, vår felaktiga energianvändning. Vi kanske är för många helt enkelt? I stället att gnälla över en biff borde vi gnälla över befolkningsökningen? Om alla vill ha det vi har så…

Kanske finns det också naturliga varmare och kallare perioder, istider och förändringar vi inte rår på hur än världens ledare flyger runt till konferenser och skriver avtal?

Detta är del 4 på Årskrönikan.