Resistenta bakterier anfaller

Vi är ständigt hotade. Krig, global uppvärmning, Ebola, pest var det någonstans, bostadsbubbla, gifter i plastleksaker. fetma, svält, flyktingkaos mm och nu resistenta bakterier. Världshälsoorganisationen, WHO, har slagit fast att resistenta bakterier är ett av de största hoten mot människors hälsa. WHO varnar för att vi snart kan befinna oss i en tid då antibiotika inte längre biter på vanliga infektioner. Då kan lunginflammation eller blodförgiftning bli lika dödliga som de var innan antibiotikan fanns. Jag minns dimmigt  tiden penicillin var sällsynt. Jag fick penicillin och höll på dö. Inte av sjukdom utan av allergisk reaktion. Sir Alexander Fleming hade upptäckt penicillinet 1928 och fick Nobelpriset tillsammans med Ernst Boris Chain och Howard Walter Florey 1945. De senare hade arbetat med att få till stånd massproduktion av Flemings grundupptäckt. Nu använder världen för mycket antibiotika, ofta för säkerhets skull, inte av verkligt behov. Till sist biter inte antibiotikan när vi blir drabbade av  elaka bakterier.

Resistenta bakterier ovan allt annat elände låter oroväckande. Hur är det i Sverige?

Sverige har antalet personer som smittats av resistenta bakterier ökat kraftigt. År 2007 var cirka 2 000 personer smittade, förra året var antalet 10 000, visar Folkhälsomyndighetens statistik. Antibiotikan ges skulden:

Så länge vi fortsätter att använda antibiotika kommer antibiotikaresistens att förekomma, säger Olov Aspevall, överläkare på Folkhälsomyndigheten. Jaha, så måste vi välja att dö ifall vi blir riktigt sjuka?

Karin Bojs räknar upp en del saker vi kan göra för att minimera riskerna:

Att sluta tjata på läkare om antibiotika i onödan är en första åtgärd. Respektera att ansvarsfulla läkare numera är mycket restriktiva. De har goda skäl. Alternativet är att antibiotikan tappar sin kraft.

Att undvika kött från länder med slapp attityd till antibiotika åt djur är nästa steg. Och observera att det inte bara gäller hemma, utan även på lunchrestauranger.

Vi kan också undvika onödiga ”bakteriedödande” produkter, som tandkrämer, kläder, rengöringsmedel och träningsskor.

http://www.dn.se/nyheter/sverige/karin-bojs-risk-for-atergang-till-40-talet/

Så, lite skit ska vi tåla men hur smittas man då?  Ett sätt är genom sjukvårdens slarv. Fyra år sedan då min gubbe låg i sjukhuset lyckades avdelningen smitta hälften av de inlagda, jag tror det var 40 personer, med MRSA. Hur? Så här såg det ut på avdelningen där jag satt vid min gubbe varje dag i 9 veckor.

Patienterna flyttades runt. Min gubbe hann med 5 rum på 9 veckor och en till flyttning tillkom men då sa jag ifrån när han skulle dela rum med en alldeles förvirrad gammal kvinna som sprang runt i en blöja och liten skjorta. Jag tyckte det var förnedrande för dem båda att dela rum men personalen sa att de hade nu mera blandade rum. Jag vägrade blankt den behandlingen, gubben var så sjuk att han sa ingenting.  Han fick dela rum med en döende patient i stället och lyssna på de gråtande anhöriga.De var väldigt gulliga mot mig och min gubbe för de trodde att han också var döende. Det var inte en psykiatrisk avdelning utan medicinsk men verkade snarare vara en dumpningsplats för gamla över 65 vilka inga ville ha.

Många hittade inte till sina rum efter allt flyttande. De sjuka, dementa patienterna gick runt, letade efter sina rum, la sig i fel sängar, tog fel toalett och handtvätt var glömd också.

Så, vilka var de andra riskerna för smitta?

Personalen glömde ibland att desinfektera händerna när de kom in i rummet och när de gick ut. Besökare gjorde nog detsamma. Det fanns ingen desinfektion vid dörren till avdelningen. Ja, renligheten var det lite si och så med, städerskan var mer intresserad av sim mobil än städning. Toaletter var… ja, det var skitigt helt enkelt.

Antibiotika skrevs inte ut lättvindigt utan först när döden knackade på dörren och andra åtgärder var uttömda, så där låg inte någon överskrivning.

Så åkte gubben in på rehab för två veckor. Sedan åkte han hem och avlösningstjänst samt distriktssköterskorna kom in. Än vet vi inget om risken för smitta. Det tog två månader från misstänkt smitta innan patienterna informerades per brev och blev testade så chansen att fler smittade någon hemma eller på något boende var också stor. Och gick alla för att testa sig? Informationen om man var smittfri eller inte uteblev också. Jag var grinig i telefon när jag ringde avdelningen om provsvaren. Gubben lyckades förbli smittfri. Vi hade tur.

Olycksfall i arbete? Slarv och dålig organisation? Vet ej. Att något mer måste till är dock klart. Varje patient bör kanske räknas som smittbärare och behandlas därefter innan annat sägs?

http://www.dn.se/nyheter/sverige/bakteriesmittan-kommer-att-krava-fler-vardplatser/

http://www.svt.se/nyheter/sverige/fler-svenskar-bar-pa-resistenta-bakterier

http://www.euro.who.int/en/health-topics/disease-prevention/antimicrobial-resistance/antibiotic-resistance

Methicillin-Resistant Staphylococcus Aureus förkortas MRSA