Till den naiva Regeringen

038
Lik löven som föll har även Statsminister Löfven  fallit till att erkänna ”vi var naiva”.

Regeringen ligger som en omkullvält gran, med endast Ygeman stående liknande en ledsen hund när han försökt ersätta Statsministern som gömt sig och säga att vi ska vara liksom som vanligt.

Vi skall inte känna rädsla över att någon vill spränga oss i bitar eller skjuta oss med automatvapen. Var som vanligt, le och sjung ve shall overcome.

Statsministern kryper fram från sin håla och skyller på oss – folket. Vi var naiva, säger han. Skäms han inte? Han var naiv, inte folket. Inte folket som redan såg vart gränslöshet leder till. Inte SD anhängarna. Inte de som såg negativa förändringar omkring sig. Inte de som insåg att asylsökanden kunde vara lyckosökare, lögnare eller bara smitare.  Inte vi som undrade varför kända terrorister inte avvisades eller fängslades utan försågs med förmåner.

Nu skyller Löfven på de oskyldiga och rädda. Oss, vi som inte kunde påverka.

Det är Regeringen som är naiv, inte vi. Löfven själv är okunnig, saknar handlingskraft och förtjänar inte platsen som vår Statsminister.

Ingen lyssnade på larmet. Median har hackat de protesterande i småbitar. Politikerna har frusit dem ute. Stämpel rasist används så flitigt att det har förlorat sin betydelse. Regeringen och Alliansen har signalerat: allt är bra i det öppna landet. Håll mun, rasist, fascist, nazist! Medan terroristerna flyter ut och in genom Europas gränser.

006 (4)
Vi har en hotnivå 4. Vi som inte ens visste vad 4 betyder vet nu att det innebär terrorister i våra asylboenden med planer att skada folket. Boenden där asylbaroner kan bli miljonärer. Där ingen vet vem är vem, varifrån och varför. Det gäller förstås inte alla och på alla platser. Men förtroendet, om vi hade något kvar för Regeringen och asylsystemet krackelerar vid varje incident. 1800 terrortips har runnit in till polisen idag. De lugna blir misstänksamma. De misstänksamma blir säkra. Allt faller när vi börjar misstro varandra.

Vilken väg tar vi nu?

Vem skall leda oss i kris? Finns det någon att föreslå? Vi får själva klara oss bäst vi kan. Dags att hamstra mat kanske? En flaska champagne om vi måste skåla för döden av Sverige, landet som inte finns eftersom den inte kan freda sina gränser och prioritera sina medborgare.

Att åldras är ett tragiskt drama

064Att bo med en dement person är oerhört lätt och riktigt jävligt. Minns ni hur det var att ha små barn, så där treåringar, av snäll art i detta fall? Kombinera det med en vuxnes storlek och snilleblixtar av vuxet beteende. Man tror ibland att allt är helt ”normalt” vad nu det normala är. Som att gubben startar att diska eller sätter på vattenkokaren, brer en macka, bäddar en säng, klär på sig, börjar lösa ett korsord och går sedan iväg mitt i för han har glömt vad han gör. Kombinera det med fullständig oförstående om du säger något som skall vi gå ut eller du skulle behöva raka dig. Efter tredje gången klickar det kanske till.

Men sedan säger han hur glad han är att du finns.

Allt krymper sakta. Ibland har jag inte ens koll på vad som försvinner. Flera ord. Viljan att göra något. Orken att gå. Meningslösheten som växer. Idag var vi i skogen och hade kaffe med oss. Att gå i skogen har alltid varit något bra för oss, något vi prioriterat. Att gå i skogen med en kamera. Det har blivit mindre och kortare skogspromenader, kameran har gubben inte rört på flera år.

Men nu var vi i skogen. Det var fint, grönskan är på gång, vitsipporna blommar, men det blåste och gubben klagade. Vi fikade på ett ställe där det var lä. Jag gick lite runt själv, men så att han såg mig. Han var orolig. Han steg upp, satt sig, steg upp, satt sig, jag skyndade mig tillbaka. Då kunde han inte gå utan klagade högljutt. Det gjorde ont. Ont någonstans.

Hade han ont? Vart? Hur? Han klagade som om allt hade rasat, som ett barn som har förlorat något stort. En stund funderade jag hur jag kunde förklara för en taxi vart vi var. Inga bilvägar på den närmaste kilometern. Nu går vi, sa jag resolut, nu går vi sakta. Titta på stolpen där borta, dit går vi. Han hängde på min arm. Sakta tog vi oss hemåt. Tio meter, vila, tio meter, vila… i en timme. Då var vi vid gatan. Då hade det onda gått över eller han hade glömt det.

Efter hemkomsten hade han inget minne om det onda. Inget minne om skogen heller.

Jag förstår helt om gamla dementa inte hamnar till läkaren i rätt tid. De är för otydliga, glömska helt enkelt. I vårt centrum, som börjar bli ålderstiget, finns nu flera dementa vilka bor ensamma hemma eller med sin lika glömska make/maka. Jag ser dem att försöka handla. De irrar runt i affären och plockar ihop konstiga saker. Jag brukar säga något vänligt som att det är mycket folk idag och då ber de hjälp att hitta socker eller kaffe eller något som de inte riktigt vet vad det heter. Jag ser dem att vara i sommarkläder på vintern och i pälsmössa på sommaren. Några går med sin rollator framåt tillbaka och vet inte åt vilket håll hemmet är.

De borde inte bo hemma utan i ett äldreboende, men politikerna tänker annorlunda. Politiker har inga dementa anhöriga, eller? Inte en enda med alzheimer? De yngre handläggarna på äldreomsorgen har föga praktisk uppfattning om ålderdom och demens. Vi äldre anhöriga behandlas lite som barn, som någon vars tankar behöver rättas till. Vi har inte studerat ämnet, bara praktiken.

Jag har svårt att se några fördelar i att åldras. Kroppen orkar inte som när man var 50. Men, man borde bli klokare med åren? Om så har man föga nytta av det. All kunskap man har samlat under årens lopp, skicklighet i yrket eller sättet att se efterverkningar av ens handlande eller till och med politikernas göranden, är något som bara vittrar sönder utan efterfrågan. Att vara en gamling har inget större värde i samhället. Mest är vi liksom hinder för nya idéer och alldeles klart en onödig kostnad.

Det är så sorgligt. I livets ena ända ligger vi i magen i väntan på att börja en spännande resa, i den andra famlar vi efter livet som flytt. Är livet en cirkel? Vart befinner han, vart jag på den linjen? Nära slutet.

Då passar Regeringen att pressa pensionärerna till att bekosta mer av det de redan betalt, det de byggde i Sverige under sin arbetstid. Som min gubbe, arbetade från grundskolans slut till 78 utan en sjukdag. De nya är viktigare än de gamla.

Bild: trägubben är alltid glad.