Bota livskriser?

En del PCT vandrare var sökare. De sökte efter ett nytt liv, lösningar för sin tillvaro som inte längre fungerade. Arbetslösa, bostadslösa nu, i livets vägskäl, hoppfulla om att vandringen gav dem en ny start. Ett slags flykt från tillvaron i fem månader. Flera studerande hade tagit paus från studier. Man ska hinna så mycket innan verklighet med examen och arbete ramlar på en. Det finns också en tendens i USA att inte bilda familj före 35 år.  Att gifta sig och köpa bostad skjuts upp eller ges upp. Det finns så mycket annat intressant i livet. Det är också en fråga om ekonomi.

De flesta vandrare var omkring 25 – 35, men några välutbildade män omkring 40 års ålder stack ut.

Jag vet inte hur de samtalen började. Hastigt hade jag fått höra en livshistoria och sökandet efter något nytt. De kanske såg mig som mor? Levnadsvis på grund av åldern? Hm.

Dessa män  var mitt i en livskris. De hade gett upp sitt lönsamma arbete eller var på väg att byta. En av dem sa: Jag gjorde massor med pengar varje dag på mitt investerarjobb. Jag kände mig mer och mer död. Åren gick. Pengar var nästan det enda jag hade kontakt med. Jag var succéfull, andra såg upp till mig men allt kändes meningslöst. En dag gick jag från jobbet och gick inte tillbaka. Jag var rädd att dö. Det var som om alarmklockan hade ringt i flera år. Nu vet jag inte vad jag ska göra. Jag hoppas få några svar under min vandring.

Han var inte den enda som berättade en liknande historia. Män som stod i ett vägskäl och vägen var dolt i dimma. Någon visste vad han ville göra men inte hur. De ville ha råd eller i alla fall någon som lyssnade och inte dömde dem. Som om det vore skamligt att erkänna  ”jag står inte ut med mitt toppjobb”. Eller stå ut mot föräldratryck: ”Mina föräldrar väntar att jag ska gifta mig nu när jag tjänar så bra. De vill få barnbarn.”

Vad skulle jag säga? Jag hade varit terapeut för familjer, de med riskgraviditeter och spädbarn, inte den här typen av livskriser. Eller – det kanske är av samma art? Att bli gravid, vara rädd att allt är förgäves, hoppfull, förlöst och börja nytt liv med nya utmaningar?

Tänk mindre och njut av vandringen mer, sa jag. Att älta saker och känna skuld ger inga lösningar. Låt hjärnan bli tom av all skit och få  lugn och ro. Det klarnar upp och en dag vet du bättre.

Är 40 det nya 50 för män? Förr krisade många män vid femtio. Var det här hela livet, undrade de? Samma varje dag?  Skilsmässor, ny ung fru, nya barn, andra mer överraskande val.  Är vi där nu men vid fyrtio? Tiden då hälften av ens liv har gått och  man börjar väga sin tillvaro och innehållet vägde för lite? Det var inte så jag hade planerat mitt liv!

Går livet fortare nu?

Jag mötte ett par av männen senare på leden. Saker och ting hade börjat klarna upp. Vandringsterapi? Ja. Man tänker så bra när man går. Om ett tag tänker man ingenting. Bara går. Lugnet infinner sig. Man insuper naturen. Det finns inget annat än det och fötterna som förflyttar sig. All tyng lyfts från ens axlar som Linné sa när han kom till fjällen.

Tja, det kan komma ångest med natten men oftast är man så trött att sömnen räddar en.

Kvinnor då? Fråga inte mig. Jag pratade med en (1) kvinna i 40 års ålder lite mer personligt under vandringen. De flesta kvinnor var unga från 19 år till strax före 30. Det har aldrig funnits så många unga kvinnor på PCT innan filmen och boken ”Wild”, sa ett par som bodde nära leden. Före det fanns knappt en enda ung kvinna. Nu ser det ut som om ensamma kvinnor vore fler än ensamma män.

Dessutom är jag usel på att prata med kvinnor om vanliga saker.

                        

Jag läste också boken ”Wild” av Cheryl Strayed och såg filmen med samma namn och Reese Witherspoon i huvudrollen (Oscarsnominering) med  men det påverkade inte mitt val av led. Jag hade valt det år innan men satt fast i hemmet med mina andra val. Livet valde för mig. Jag kunde inte säga nej. (De som har läst min blogg vet att jag tog hand om min sjuka dementa sambo i sju år.) I boken berättar Cheryl Strayed hur hon försökte hitta sig själv, från kaos med sorg och droger, under sin 100 dagar långa vandring på PCT. Jag gissar att många var ute efter samma effekt, medvetet eller inte.

Jag då? Jag ville resa till U.S.A. Jag gillar att gå. Jag ville se annan natur än här hemma. Jag ville också prova hur länge jag orkade gå. Det kändes att det sistnämnda inte var ett problem. Visst, det fanns dagar då jag skrev i dagboken: en riktig skitdag. Men de var inte många. Det var nästan som en drömvandring.

Vad förväntar vi av livet? Hur skulle våra drömmar uppfyllas? Bara så där som av någon kosmisk magisk kraft? Genom andras agerande? Under? Arv? Lottovinst? Den allenarådande slumpen? Med eget arbete och egna fria val?

Finns det fria val? Jag tror inte det. Vi är alltid knutna till våra närmaste, vår begåvning och vår förmåga. Samt pengar och omständigheter vi lever i. Det finns inga fria val. Något måste offras.

Bilder: Överst slätt före Warner Springs dag 13, nästa bild. led förbi Old Snowy Mountain dag 142.

 

Vad ger mening för dig i ditt liv?

Jag har dig nu i mina böner, sa kvinnan jag hade mött halvvägs i Kearsarge Pass, dag 58. Hon gick neråt, jag upp och vi pratade en stund med varandra och fortsatte sedan vidare på var sitt håll.

Även om jag inte är det minsta religiös tackade jag med ”God bless You”. Ber någon för dig skall du återgälda det, tycker jag.

Hon var den andra som önskade Guds välsignelse för min vandring och på samma dag. När jag passerade ett hus på gatan på väg från Independence, där jag fyllde på mat, ropade någon efter mig. En kvinna kom ut från huset till gatan med en skål i händerna. Hon hade kakor i den och bjöd mig flera. När hon frågade varifrån jag kom blev hon nästan tårögd. Sverige. Lucia.

Hennes farfar var från Sverige. Hennes far hade hållit hårt i de svenska sederna. Han hade lärt sin dotter Luciasången och hon hade lussat för omgivningen sedan hon var 9 år gammal. Hon bjöd då på pepparkakor, även det var ett gammalt svenskt recept. Lucia var mycket uppskattat. Nu var hon 75 år.

Jag lussar än, sa hon, men sjunger inte mer. Jag tror folk är glada för det.

Hon kunde inte ett ord svenska utöver sången som var nedskriven. Hennes döde far var också usel på svenska. Men Luciatraditionen var något värdefullt från farfars gamla hemland. Här hemma nagelfars Luciatraditionen. Det ses som förtryckande och odemokratisk till och med. På kvinnans gata i Independence var det bara en omtyckt fin tradition.

Hon lovade att be för mig när vi skiljes åt.

Dessa två kvinnor var några av de många amerikaner som fann mening i livet genom tro och religion. De är många. I en stor undersökning av PEW institut gav familj 69 % arbete 34 %, pengar 23% och tro 20%  mest mening i livet i flervalsfrågan. Ja, pengar vann över tron. Men när frågan stramades åt till att nämna det viktigaste av allt var familj 40% följt av tro 20% det som gav mest mening i livet. Ateister nämnde förstås andra saker än tro som meningsfulla ting i livet. Ekonomi, hobbyer, vänner och resor  fanns högt på deras lista.

Även ”being outdoors” ses som viktigt i USA. Hur man exakt menar vet jag inte men de campingar jag var på var fulla och överallt på leden träffade jag dagvandrare, jägare med sina pilbågar, hundägare, familjer, pensionärer… Så klart var majoriteten av PCT vandrare också amerikaner. Här hemma kan jag gå i skogen som ligger sju minuter från mitt centrum alldeles ensam, även på en söndag med vackert väder.

Undersökningen är intressant och visar även skillnader i vad viktigt är beroende på utbildning och ekonomi samt härkomst. Jag undrar hur en svensk undersökning skulle se ut?

Vad ger mening för dig i ditt liv? Vad är det viktigaste för dig i livet?

Jag har aldrig träffat så många hjälpsamma och vänliga personer som i USA. Vissa små städer nästan tävlade i att vara den mest hiker vänliga.  Man behövde inte ens fråga efter hjälp, folk kom spontant fram till en och frågade om de kunde göra något. Amerikanarna var öppna, positiva, hjälpsamma och nyfikna. De var lätta att prata med, oavsett om vi pratade om  området vi nu stod i eller politik. Ingen av dem jag frågade om deras åsikt om presidenten lät bli att svara. Jag tyckte det var rent av otroligt. Jag vet knappt vad mina barn röstar på. Skulle jag fråga ut grannarna slutade de säkert prata med mig? (Ja, jag återkommer med min oseriösa Trumpundersökning och meddelar också vart fanns den bästa äppelpajen. Någon dag.)

De jag pratade med var nyfikna på Sverige. De som visste mer om oss var både positiva och smått fundersamma över vår politik och även totalt felinformerade. Till ex. att all sjukvård från början till slut var helt gratis, 0 kostnad, bara att välja vad man ville. När jag sa vilken kö min läkardotter hade suckade en och sa ”Ni har er Obamacare”. De blandade inte alls oss med Schweiz. Jag måste säga att mitt väl så kritiska och negativa sinne förändrades – lite. Jag ser mer positivt på mänskligheten, hur tokigt det än kan låta. Det USA jag mötte på leden eller i mindre orter kring PCT var de good guys.

Bad guys höll sig annanstans. Det finns gott om plats i USA, ett land med  ca 7 700 000 km² yta.

Jag pratade med flera f.d. marinsoldater. Just dessa som jag pratade med hade stabila förhållanden eller de hade hittat både arbete och liv igen efter Vietnam, Kuwait, Afghanistan och Irak. Men på varje ort jag fyllde på mat såg jag information över hjälp till ”våra veteraner”. Även om soldaterna hade haft funderingar över  det rätta – skulle vi vara där eller inte – hade de gjort vad som förväntades av dem. De hade valt yrket. En hade röjt minor mm efter Kuwaitkriget. En annan hade hämtat hem folk från Hanoi vid det bittra slutet.

En man hade gjort två vändor i Irak och  var inte glad över utvecklingen efteråt. Allt var förgäves. Demokrati växer inte ur gevärspipan. Skulle vi ha varit där var en bra fråga som det heter. Skulle vi ha stannat tills allt hade stabiliserat sig var en annan.

Han var nöjd med de  något isolationistiska tendenser, Amerika först, som Trump visade. Vi är inte hela världens räddare eller ekonomisk stötta. USA först, sedan andra. Vi har nog skit här hemma. Nu körde han buss i stället tanks. Han släppte av mig på icke hållplats i Chester (leden var stängt på grund av brand så jag både liftade och åkte buss runt) så jag skulle få kortare väg tillbaka till leden.

Vi tog varann i hand och tackade för samtalet. God bless You.

Jag mötte två män, mariners, med sina söner ute på jakt i norra Oregon. Efter att ha berättat vilka djur jag hade sett och vart den sista dagen övergick vi till politik. Ja, de hade röstat på Trump, De undrade vad jag trodde om Sovjet och riskerade Sverige att drabbas. Vi var överens om att Putin är en nyckfull person och att sia nästa drag är mer än vi kunde. Putin kommer att trakassera Ukraina igen så fort de närmar sig EU det minsta. Han har svårt att stå ut med Sovjets spruckna imperium. Han vill ha Sovjets Förenta Stater och helst mer. Men även han har försvagats med tiden. Vilka drar i trådarna bakom honom är en bra fråga. Sverige kan ligga risigt till.

Hoppar han på er så kommer vi, sa männen.

Vi är inte med i NATO. Vi är inte så snälla mot USA med tanke på hur media behandlar er president, svarade jag.

Vi kommer, sa de skrattande, vi ogillar ryssarna ännu mer.

Vi ogillar ryssarna ännu mer. Skulle jag vara lugn? Deras två söner lyssnade intensivt och nickade ibland. Den äldre läste kinesiska som andra språk. Det var det populäraste valet i hans skola. Inte spanska?

Vad ska man ha spanska till?

Vad ska man ha vissa språk till? Kanske svenskan kommer att dö ut likaså som våra seder? Men någonstans i USA firas fortfarande Lucia. Någonstans väntar än några svenskättlingar ivrigt på den svenska veckotidningen Kvällsstunden. Sverige är nära, ibland, fast den amerikanska drömmen var ett bättre val.

Bilder: på väg till pass och utsikt från passet dag 58.

http://www.pewforum.org/2018/11/20/where-americans-find-meaning-in-life/pf_11-20-18_sources_of_meaning-00-03/

 

 

Legender och korttidslegender

Dag 82, strax efter Ebbets pass, mile 1050 ungefär. Är du den där svensken, ropade någon. De som ropade var tre dagvandrare, två kvinnor och en man, inte att förglömma hundarna. Vad svarar man på det? Svensk i alla fall, ropade jag tillbaka.

Då visste de mitt namn och ålder. Hur? De nästan drog mig till sin plats med utsikt över skog och berg. Genast kom också frukt, kakor och rent vatten fram.

Du är vår idol, sa de tre. Hur kan man hålla sig så i form?  Vi orkar bara ett par mils dagstur.

Idol? Vad sjutton svarar man på det?

Nu togs mobilerna fram och alla trängdes i ett foto med mig.

Det hade varit så från Kennedy Meadows och speciellt efter Vermillion resort. Jag vet inte hur och vem spred ut min ålder, 76 år. Knappast den skrytsamme mannen vid en matpaus då flera vandrare hade samlats på samma ställe i skuggan. Mannen som skröt att han var minsann den äldste på leden!  Han var lite över sextio så jag hade varit dum nog att klippa av hans skryt efter en kvart med min ålder. De andra som lyssnade? Vet ej, men ”legenden” om den gamla kvinnan som vandrade ensam spreds på leden.

Att min ålder fick betydelse för andra hade jag inte räknat med. 76 år är väl inget att tala om, livets nedförsbacke. En gammal kvinna, vi som är väl så osynliga i samhället och ointressant grupp för politiker. De tärande, oförstående, proppen. De i riskzonen för alla möjliga åkommor. Läs inte om åldersrisker för oss äldre än 65 för då känner du dig genast sjuk. Men, nu blev jag uppskattad och till och med beundrad på grund av åldern. Så mycket vänlig uppmärksamhet har jag nog aldrig fått i mitt liv om jag tänker efter. Varken på mitt arbete – som nog hade förtjänat det – eller i de få stunder jag synts och hörts i massmedia. (Nu borträknar jag mina barn.)

Var jag den äldsta kvinnan på leden? Vet ej. Personalen på Vermillion resort påstod det. En man från PCT organisation jag råkade träffa sa att jag var i alla fall den äldsta kvinnan i år. Också han ville få en foto. Jag försökte strunta i det och gå min vandring. Jag hade helt enkelt inte haft nog med tid till förfogande förut. Jag hann bli äldre.

Jag var inte helt nöjd över uppmärksamhet. Ja, jag fick mat, godis, vatten från dagvandrare och de som hade för mycket. En dagvandrare  erbjöd sig till och med att ta mina sopor! Ja, det erbjudandet kunde jag inte motstå efter flera dagar utan möjlighet att bli av med soporna. Dessutom var man tvungen att förvara de i Bear Box med maten. När jag försökte lifta ut för att handla eftersom min mat var närapå slut gick djungeltrumman. Alla som passerade gav mig något ätbart så jag inte skulle behöva lifta. Jag fick även gas från en vandrare utöver flera dagars mat. Även dagen efter frågade några: har du nog med mat?

Djungeltrumman fungerade utmärkt på PCT.

Jag fotograferades. Folk kallade mig idol för alla äldre. Idol för de unga för man blir inte äldre än vad man gör sig till. Jag var inspirerande. Jösses.

Jag fick hiker namn ”Legend” men var inte så glad för det. Det var för mycket. Jag använde inte det utan förnamnet. Det finns andra som verkligen förtjänar kallas legend. John Muir var en legend. Han var också känd som ”John of the Mountains” och ”Father of the National Parks”. Muir trail 338,6 km är bara en av platser i naturen som har fått namn efter honom. Han är en riktig legend. PCT och Muir trail går ihop en lång sträcka. Jag tänkte på honom när jag åt vid Helen lake. Två sjöar har fått namn efter hans döttrar Wanda och Helen. (Bild överst : Wanda lake)

https://en.wikipedia.org/wiki/John_Muir

Jag fick otaliga gånger den där frågan det är så svårt att svara på: hur kan man hålla sig så i god form att man kan gå PCT i min ålder?

Jag kunde inte skryta om träning för det hade varit vanskött kapitel de senaste två åren. Gym och en promenad en gång i veckan höll knappt konditionen uppe.  Kanske hade jag en bra grundkondition? Det är bara trams. Utan träning faller konditionen snabbt. Jag tränade upp mig under tiden på PCT. Första månaden var tung.

Jag gillade att gå ute i naturen. Räckte det som råd? Knappast.

  • Ha ett liv, sa jag. Fyll det med något meningsfullt. Stäng av TV oftare och lämna bilen.

Ha ett meningsfullt liv. Folk tyckte det var ett bra råd. Lämna bilen var värre. Kanske kan samma råd behövas här hemma? I dagarna har larmrapporter kommit om svenskarnas usla kondition. Vi rör oss för lite.

Nära hälften, 46 procent, av svenskarna i yrkeslivet har en hälsofarligt dålig kondition. Andelen har ökat dramatiskt sedan mitten av 90-talet, visar en ny stor studie gjord vid Gymnastik- och idrottshögskolan i Stockholm.

Studien innefattar mer än 350 000 svenskar i åldern 18–74 år. Personerna har genomgått en större hälsoprofilsbedömning som bland annat innefattar ett konditionstest på cykel. Gränsen för riskabelt dålig kondition är i studien satt strax över det värde som brukar krävas för att klara en tio minuter lång promenad i rask takt utan vila.

Tio minuters promenad!

Under tidsperioden 1995–2017 har andelen vuxna svenskar med hälsofarligt dålig kondition ökat från 27 till 46 procent. I medeltal har konditionen försämrats med 10,8 procent. Försämringen visar sig tydligast i grupperna män, yngre vuxna, lågutbildade och boende i landsbygdslän. (Länkarna till den alarmerande rapporten längst ner.)

Detta låter illa. Det ropas genast efter mer skolidrott. Kanske kunde föräldrar gå ut med barnen? Kanske vore ”vandra 8 -10 kilometer en gång i veckan tillsammans” grupper jag mötte i USA något för svenskar också?

Att gå långt sitter dock något mer i huvudet än i benen. Att gå upp varje dag klockan 4 – 6, packa ihop och gå nästan hela dagen oavsett väder för att sedan sätta tält igen när mörkret faller. Dag ut och dag in ungefär 150 – 170 dagar i sträck. De som tog noll dagar, alltså inte gick utan stannade i en tätort och kanske flera dagar i rad hade svårt att börja gå igen. Många försvann  redan på Warner Springs, ca 110 mile, efter att ha suttit vid ett restaurangbord och det var skönt, alltför skönt och man upptäckte att gå hela dagarna var inte ens grej.

Jag hade få noll dagar men då fyllde jag på matförrådet, köpte skor och annat som hade fallit isär under resan.

Är åldern bara en siffra? Är åldern bara det man gör det till? Har åldern ingen betydelse? Struntprat. Åldern är inte bara en siffra. Med hög siffra följer tyvärr sämre kondition, risken för sjukdomar ökar och andra nackdelar. Även samhället betraktar dig som riskgrupp i stället resurs. Riskgrupper får vaccinera sig sa de nyss i TV och då menade de folk över 65 inte bara de sjuka.

Lyckoforskarna säger att åldern 75 år är en dipp i livet för  krämporna smyger sig på samtidigt som vännerna börjar gå bort. Då tappar man livsgnistan något. Ja, mitt år 75 var verkligen skit, så även början på 76. Sedan blev det bättre.

Orken brukar vara sämre för gamla än de unga.  De yngre gick 25 – 30 miles om dagen. Jag gick  vanligen 15 -20, kanske 24 miles. Jag tappade vikt i rask takt. De yngre var starkare och kunde bära mer mat med sig. Ja, de tappade vikt också men inte så katastrofalt som jag. Vissa dagar, när terrängen var svår eller regnet öste ner var jag ganska utmattad och väldigt glad att hitta två kvadratmeter plan mark för tältet. Men de flesta dagar var fina, ett nöje att vandra.

Jag gjorde min vandring i min takt.

Den fördel man har som äldre är erfarenhet av livet och dess konsekvenser samt en kunskapsbank – förhoppningsvis. Beror på hur man har använt sitt liv. Så, fyll livet med något meningsfullt. Ålder har betydelse, på gott och ont.

http://tt.omni.se/varannan-vuxen-har-farligt-dalig-kondis/a/217Jpl

https://www.forskning.se/2018/11/21/nara-halften-har-farligt-dalig-kondition/

https://www.metro.se/artikel/h%C3%A4r-%C3%A4r-%C3%A5ldern-d%C3%A5-vi-%C3%A4r-mest-n%C3%B6jda-med-livet-xr

PS.Cornucopia skriver också om motion och träning idag. Såg det nu när jag kom från min lilla fem kilometers träningsrunda i skogen. Snö och halt.

https://cornucopia.cornubot.se/2018/11/motionar-fore-pensionar.html#more

 

Vindfarmer och hemlöshet.

Dag 46 på PCT. Vägen Oak Creek Road till Mojave var blåsig. Ja, det hade blåst hårt i två dagar, hela sträckan med vindfarmer. Området var ett av de blåsigaste ställen på jorden sas det. Det var svårt att hålla sig upprätt. Jag visste inte ens varför jag valde Mojave för att fylla på matförråd i stället Tehachapi som alla andra gjorde. Jag skulle bara gå dit. Staden mellan vindfarmer och begravningsplats för flygplan. Det nya och det gamla.

En bil med en kvinna och ett barn i stannade. Kvinnan frågade om jag hade vatten. Hon gav mig en vattenflaska. Hon hade sett mig vika av mot Mojave och körde efter. Det är varmt, sa hon. Jag var orolig över om du hade nog med vatten. Tyvärr hinner jag inte köra dig för jag skall till födelsedagskalas. Sedan svängde hon tillbaka. Jag var stum av förvåning.

Jag gick vidare på vägen mellan vindfarmerna. Hundratals, tusentals vindsnurror i olika storlekar kantade vägen. Skyltarna talade om vilket företag som ägde dem. Det var en häftig syn men jag ville gärna slippa gå mer i blåsten och på asfalt utan hoppades på lift. Halvvägs stannade en bil.

Jag ska till Mojave, vill du ha lift, ropade mannen. Jag klev tacksamt in. Jag tar aldrig liftare, sa han, men du hade det för jävligt i blåsten.

Jag frågade om han bodde i Mojave. Det gjorde han. Jag skall aldrig flytta därifrån, sa han. Där är jag hemma.

Han var i 30 års ålder. Det var ett tidigt beslut tänkte jag, så jag frågade varför han var hemma där.

  • Jag har allt jag behöver i Mojave, sa han. Min familj, släkt, mina vänner, mitt hem, arbete,  mitt liv helt enkelt, naturen omkring, det är en fin stad. Bara jag ser Mojave från vägen som nu fylls jag av känslan att vara hemma. Jag hör hit.

Han lämnade mig vid ett hotell och sitt telefonnummer ifall jag skulle behöva skjuts ut nästa dag. Han stod kvar tills jag hade fått ett rum. Jag frågade honom om det fanns en bra amerikansk restaurang och han visade vart den låg.

Det har god mat, sa han. Vi går alltid dit. Jag åt senare på den restaurangen. Maten var god. Jag tog äppelpaj till efterrätt och började min inofficiella pajundersökning. Vem gjorde den bästa äppelpajen nära PCT? Nej, de vann inte fast pajen var god.

Familjerestauranger serverar inget med alkohol i. Jag kollade vad de andra drack till maten. Läsk, vatten, smoothies, varm choklad med marshmallows… jag beställde iste.

Dagen efter försökte jag förstå vad som var så fint i mannens hemstad. Jag gick gator upp och ner, satt i ett fik,  försökte köpa mat till fortsatt vandring vilket inte var enkelt för jag hittade ingen mataffär. Dollarstore och bensinmack var alternativen. Ja, det fanns köpcenter utanför stan men dit var det långt. Alla hade ju bil.

Jag hittade inte det speciella med Mojave. För mig var det en trist stad. Vindfarmer. Sand som blåste runt på gatorna. Hård trafik genom staden. Tåg som gick hela tiden. Jag kunde vara ensam gående på en gata, alla var bilburna. Slitna hus. Stängda affärer. Kanske fanns det vackra längre ut? Kanske hade hemmakänslan inget att göra med stadens utseende?

Senare frågade jag några andra om och vart de kände sig hemma. En Trail Angel berättade om området i San Franciscos utkant där han hade bott en stor del av sitt vuxna liv. Hur hemlöshet kröp sakta in, nästan omärkt. När han och hans fru flyttade in var området en stillsam amerikansk förort med snygga hus, välansade trädgårdar, bra skola, alla kände varandra och grillpartyn med grannar var talrika. Barnen gick runt vid Halloween för trick or threat, vuxna behövde inte följa med dem. De gick runt på julen och sjöng julsånger till alla. Bollplan, park,  mataffär med mat folk vanligen köpte. Något hamburger ställe, bensinmack och  familjerestaurang utan alkohol.

Det var  20 år sedan. Nu liknar området slum på vissa delar.

Sakta tätades området, de bosatta ägde ju inte marken utan det var ett slags hyressystem. Nya huslängor tillkom. De äldre husen trängdes nu med nya snabba slarviga byggen. Folk som inte pratade engelska flyttade in. Skolans resultat föll med språkproblem, de engelsktalande började köra sina barn ut till andra skolor. Restaurangen började servera öl, vin och utländsk mat. Den sociala kontrollen försvann. Droger och kriminalitet, klotter och stölder tillkom. Vi kände inte de nya och de hade föga intresse att umgås med oss. De bildade en egen grupp. Det blev vi och dem. Många av de gamla flyttade. Men vart ska man flytta? Vi som inte är anpassbara till den nya multikulturella världen?

  • Vi blev hemlösa.

Han skyllde inte på någon. Han bara berättade torrt hur hans område hade internationaliserats.

Jag lyssnade på några liknande historier till. Men fick också den andra sidans uppfattning. På en campings tvättstuga började en kvinna prata med mig. Hon såg att jag var en vandrare och frågade om det. Hon ville gärna vandra men bara en kortare sträcka. Hur gjorde man? Vilka skor bör man ha? Annat man behövde? Fick hon titta på vad jag hade med mig i ryggsäcken? Javisst. Hennes engelska var till och med sämre än min men vi gestikulerade och kanske blev förstådda.

Familjen bodde en semestervecka på campingen. Barnen älskade det, speciellt poolen. Men sedan fick hon börja packa där hemma. Hennes familj skulle flytta för de trivdes inte på området de bodde i. I skolan måste man prata bara engelska. De hade få mexikanska vänner nära sig. Det var för lite av allting familjen var vana med i det tidigare hemlandet Mexiko. De kände sig inte hemma. Men nu hade de fått tag på ett annat hus och snart gick flyttlasset till ett mexikanskt område.

  • Det blir som att flytta hem. Jag tror vi blir lyckliga där, sa hon.

Hur och varför känner vi oss hemma? Vilka faktorer ingår i känslan att bo på rätt plats? Är det kontinuitet med släkt, bekant omgivning, folk man känner som tillhöriga i ens ”stam”? Eller spelar det någon roll nu mera bara man kan stänga en dörr om sig och grannarna är tysta?

Hur förändras det som var hemma till hemlöshet? Hemlöshet kan vara faktisk, men jag menar inte det nu även om jag känner ilska när jag läser om det ökade antalet gamla svenskar som bor på gatan. När jag ser inkomstkravet för min hyreslägenhet idag, ordinär två rum och kök, skulle jag inte kunna hyra det nu. Ja, jag kan inte bli godkänd för den minsta lilla etta hos min hyresvärd Allmännyttan som den fattigpensionär jag är efter att ha tagit hand om mina barn utan daghem och tappat arbetsår på det. Men nu tänkte jag på den psykiska hemlösheten, att känna sig som på fel hus, fel område, ort eller till och med fel land av olika skäl.

Jag tror vi är fler och fler som är psykiskt hemlösa, både infödda svenskar och inflyttade invandrare. Vi har svårt att anpassa oss till den nya världen, speciellt vi med långt liv i samma land bakom oss. Den odefinierbara samhörighet och outtalade samhällskontrakt vi hade i Sverige finns inte längre. Det är en tid för förvandling och folkvandring.

De förändringar som sker i närmiljön genom inflyttning av andra nationaliteter, seder, bruk och regler bidrar till hemlöshet. Eller tvärtom, de som flyttar in är också på främmande mark med andra uppfattningar om hur man bör bära sig åt. Även de är hemlösa och försöker förändra sin omgivning och ha sitt liv som ”hemma”.

Blir vi automatiskt multikulturella med inflyt av andra nationaliteter och kulturer? Jag tvivlar på det. Den processen är betydligt långsammare eller sker inte alls. Jag träffar än finnar hitflyttade på 60- talet som knappt pratar svenska. I USA, som ofta felaktigt sägs vara melting pot för alla nationaliteter, finns kinesområden, little Italy, mexikanska områden, andra med den tidigare nationaliteten eller språket som ”inträdesbiljett”.

Förändrar de politiska besluten våra liv även med det vi inte önskade att få? Svaret är obevekligen ja. Är politiker före i utvecklingen av vårt land och vi andra halkar efter? Eller har politiker visioner och planer de vanligen inte själva behöver bli drabbade av? Är de gripna av vinden som blåser i den stora världen och de försöker vara bäst av allting och alla, oavsett priset?

Det sistnämnda? Inte känns det som om politiker gör analyser om sina besluts följer utan öser ofta på mer av samma vara. De har låtit delar av vårt samhälle bli ett slags klan samhälle där de olika ”stammarna” för ett krig mot varandra med regler, levnadssätt, kläder, rätt religion eller tillhyggen, vapen och utstötning. Den där integrationen som politiker och PK media så varmt pratar om finns knappt. Assimilering ännu mindre.

Ja, vi kunde diskutera dessa förändringar länge. Det negativa har alltid starkare inverkan än det positiva.

Är jag hemma någonstans? Att fortsätta gå och bo i tält lät som en bra tanke. Jag kände mig hemma. Det trånga utrymmet och de fåtaliga saker jag hade och behövde (jag lägger ut min utrustningslista senare) var tillräckligt för mig. Tältet var mitt hem. När mörkret föll över mig var jag som den enda i världen, omgiven av naturen och djur vars läten gjorde mig sällskap. 95 % av tiden tältade jag ensam, långt från synhåll för andra. När jag väl var hemma igen och försökte packa upp mina privata saker – vilka var instuvade i klädkammaren och vinden så mina hyresgäster kunde göra hemmet mer som sin – tänkte jag över vad behövs, vad inte. Jag äger väldigt lite. Allt kändes som för mycket.

Vilka saker gjorde lägenheten till min? Böckerna? Tavlorna? Att jag har betalat hyran i tid? Dörren jag kunde stänga ut yttervärlden med? Hur känner jag för platsen jag bor på där slumpen gav mig en lägenhet 29 år sedan?

Den stora förändringen i mitt liv har dock skett genom döden. Jag bor ensam efter 12 års samboende. Hur blir det att leva ensam? Ibland rycker jag till och undrar en kort sekund vad min sambo gör men han gör garanterat ingenting. Han finns bara i mina tankar eller i en reflexrörelse med oro. Trots att jag har varit borta från lägenheten och Sverige nästan sex månader finns det invanda i hjärnan och kroppen. Det poppar upp i den så tysta kvällen. Ångesten över hans död hemsöker mig ibland. Jag borde kanske flytta, men vart?

Är jag hemma någonstans? Det känns inte så just nu. Jag är redan trött på ”civilisationen”. Jag försöker anpassa mig igen, träffa mina närmaste, göra det jag inte kunde göra när jag skötte min sjuka sambo. Jag går runt ute och ser vad som har förändrats eller inte i vårt centrum. Oavsett, jag känner en inre tomhet. Skall jag ta mitt tält och gå? Jag saknar ödemarken, där är jag fri och hemma.

https://detgodasamhallet.com/2018/11/15/hur-nya-samhallskonflikter-kan-skapas/#more-13883

https://en.wikipedia.org/wiki/Mojave,_California

Metro har sällan något läsvärt men nu har de haft några artiklar om svenska gamla hemlösa.

https://www.metro.se/artikel/över-10-000-äldre-är-hemlösa-61-årige-adolf-det-värsta-är-att-det-är-kallt

https://www.metro.se/artikel/var-tionde-pensionär-på-2-000-kronor-i-månaden