Om integration och islamparanoia.

Jag hade en arbetskamrat som var muslim – nästan en vän eftersom han informerade mig om att jag stod än på listan över dem som hade varit kritiska till islam och försvarat Salman Rushdie och på grund av det var villebråd. Han var högt utbildad och mycket modern, bosatt i Sverige sedan tjugotal år. Barnen fick  julklappar och såg på Kalle Anka och frun arbetade fast inte utan slöja. Han bad råd om presenter till frun men han kunde inte bjuda in mig till sin stora bemärkelsedag, det gick inte att bjuda in en ensam kvinna och utan slöja.

Det var en petitess – eller inte?

Länge sedan när jag arbetade som socialsekreterare fick jag en manlig klient som ville ha mer pengar. Efteråt anmälde han mig för sexuella trakasserier. Jag var helt oförstående. Tillsammans med min chef gick vi genom besöket. Då kom vi på det. Jag hade tagit honom i hand som alla andra klienter. Jag hade besudlat honom. Men min chef sa kallt till honom att nu var han i Sverige och att det hade varit skymf av mig om jag inte hälsat på honom. Vi hörde inget mer från honom. Idag hade han fått skadestånd.

Det var en petitess – eller inte? Det pågår värre saker.

Det pågår många krig i islams namn. Sudan till exempel slutade med att landet delades ungefär i muslimsk och kristen del, men freden var kortvarig, inte bara islams fel denna gång.  Centralafrikanska republiken är kaos, Afghanistan känns som ett förlorat land ur alla synpunkter, Irak är en sorgens följetong där Al Qaida närmar sig nästan huvudstaden, i Syrien pågår ett långt inbördeskrig mellan olika grupper, mer… Kan människor leva i fred med varandra? Kan olika religioner existera tillsammans? Det ser ut som om de muslimska länderna kan inte leva i fred om de har något olika inriktningar av islam i landet. Den rätta tron skall vinna oavsett hur många som dör i strävan efter något vi andra inte längre förstår, våra korståg avslutades före 1300. Vi går inte i krig för religionen längre. Eller handlar allt bara om simpel makt och olja eller andra tillgångar?

Kristna är  en förföljd grupp. De tio länderna där det är värst att leva som kristen är alla, utom Nord Korea, muslimska länder. Vi har själva frigjort oss från kyrkans och kristendomens makt. Religionen är en privatsak, dock något stödd av Staten och att vi betalar begravningsavgift. Men islam kräver av sina anhängare samma lydnad som en gång i tiden den kristna kyrkan gjorde av sina undersåtar, om inte mer.

Eller – är de många krigen islams svanesång? Har de en utveckling som de kristna? Vi har ju också stridit för den rätta tron och förföljt de som tänkte annorlunda. Har ni läst om häxprocesser? Inte eoner sedan blev min mor och far utskällda av prästen som kom på hembesök när de inte döpte min syster fort nog. Så vi har haft kyrkans makt över oss alldeles nyligen.

Vi i Sverige är humana till och med undersökningar visar att vi är toleranta även om man får en annan bild i slaskpressen, där är vi rasister allihopa utom PK folket förstås. Vi välkomnar alla som söker plats, skydd och försörjning, vi utesluter knappt någon och vi litar på att människor talar sanning om sina omständigheter. De nya söker sig till släktingar eller klumpas ihop på en flyktinganläggning. Vägen att bli integrerad till det vi kallar svenskt liv kan vara lång.  Många av nykomlingarna fortsätter sitt liv nästan som om de vore hemma i sina gamla hemländer. Antalet kvinnor med täckta ansikten har ökat. Jag ser dem nu varje dag i vårt centrum fast det inte finns någon flyktingboende i närheten. Några av invandrarnas söner reser tillbaka och deltar i krig de nyss flydde ifrån. Döttrar kan behandlas enligt gamla uppfattningar. Trots våra försök till integration – vad det nu innebär – lever många samma liv de nyss lämnat bakom sig.

Det går inte att integrera en religiös föreställning. Den har ett eget liv.

Man bär alltid sitt bagage med sig. Dess innehåll ändras inte av flytten. Det är inte lätt att kasta allt bakom sig bara för att man får ett kort med PUT i handen. Kanske med tiden och med nya generationer? Vi pratar så mycket om integrering men vad innebär det egentligen. Ut med det gamla ändå till grunden? Inte, integration innebär delaktighet i samhället, inte att kasta bort allt av sitt gamla liv och normer. Men det räknade vi inte riktigt med. Vi räknade inte med muslimska förorter, beslöjade kvinnor och religiösa förtecken.

Så – lever vi också i krigets hus? Krigets hus Dar al-Harb är en uråldrig term från islamisk teologi, det beskriver länder som inte än är under islam (olika tolkningar om innebörden finns, slå upp det). Befinner Europa sig i ett Krigets hus? Vissa anser det. Hur är det med Sverige? Vissa ser det så.  En del bygger hela sin politiska karriär på den frågan. Hur blir det med tiden? Peter Hammond beskriver att när muslimer blir över 5 % av befolkningen utövar de relativt mer inflytande än deras antal skulle berättiga. Det införs halal-mat, halal-hyllor i snabbköpen, skilda tider för män och kvinnor i simhallar, särskilda bönerum för skilda kön, för att ta några exempel. Bil- och skolbränder börjar så smått, hedersmord är vanligt.

Är det så – för vi är väl på 5% nu?  Det finns ju andra länders mat på hyllorna men inte har jag hört någon klaga över brasilianska biffar, bananer, tacos, pasta eller finskt surbröd, ännu mindre tyska kyrkan eller engelska skolan. Men det andra …

Är samhällsförändringarna islams fel? Kan vi skylla negativa trender på dem? Är det inte skönt att ha någon grupp att skylla på? Känns det inte igen på något sätt?

Eller inte? Har vi skäl till att vara oroliga? Är de som oroar sig för islams utbredning i världen paranoida? Har min personliga erfarenhet av att leva i religiöst förtryck som ung och hur svårt det är att komma ur det gett mig mer misstro eller kanske mer erfarenhet?

Kan Sverige bli ett unikt samhälle där olika religiösa inriktningar kommer att leva fredligt ihop, respektera varandra och följa landets lagar oavsett hur de avviker från religiösa uppfattningar? Blir det som med min släkt där alla var laestadianer, väl så rigida men den nya generationen har en mildare inställning till religionen? Det har luckrats upp och ingen skulle bryta mot de världsliga lagarna.  Kan de som flyttar in i vårt land välja Sverige, inte för bidrag, arbete, förmåner, utsikter, utan för att vi är ett land som lyckats leva länge i fred, låtit religionen stanna i den privata sfären och inte låter en diffus Gud styra samhället, har yttrandefrihet, lagstadgad jämlikhets strävan mellan könen och har valt att ha högt socialt skydd för vår befolkning bekostad av praxis att alla arbetar och betalar skatt till en gemensam kassa?

Jag ser dock ingen analys om hur växande islam påverkar Sverige och inga jämförelser med hur det har blivit i andra länder. Borde vi inte ha det?

Men vilka skall sköta integreringen i Sverige? Barnen i skola och daghem? De gamla med utlandsfödd hemtjänst/vårdpersonal? Kvotering och prioritering? Så hur ska invandrarna integreras? Borde inte politikerna ta några familjer var och hjälpa dem i början? Kanske de kändisar som skriver pamfletter och pratar högt och positivt om den nya multikulturella världen vill göra en praktisk insats? Inte? De bor inte ens i närheten av de bostadsområden som hyser de nya bosättarna. Är det viljan som fattas när munnen går?

Någon kallade positiv särbehandling för ”välviljans rasism”, det ligger någonting i det. Bara ordet särbehandling signalerar att något är diskriminerande och fel.

Vi har aldrig trott dem som försökt hävda att det finns någon motsättning mellan islam och demokrati, eller för den delen mellan demokrati och någon annan religiös övertygelse. Så säger Carl Bildt och han borde veta. Eller är det också bara en utsaga av någon som inte har en närgången uppfattning om bristande integration, bor inte på ett område där svenskar är klar minoritet och främst av allt är han inte en muslimsk kvinna eller lever i ett land där islam är rättesnöret, eller har sitt barn i en klass där ett enda barn har svenska som hemspråk för att ta ett närliggande exempel om den nya världen vi formar vårt land till.

Ska jag oroa mig för mina barnbarns framtid eller har jag drabbats av islamorsakad paranoia? Kan ordet rasist appliceras på det jag nyss har skrivit?