Än finns det vackra solnedgångar vilka inte är nedsmutsade av brandrök efter eldsvådor orsakade av bombning. Än finns det stilla skogar, urgamla träd med mossa och små insekter du inte ens känner igen.
Fåglarna bygger bo. De tar hand om ungarna och bekymrar sig bara för tillgången av grodor. Våren kom, efterföljt av sommaren. Det finns egentligen inga ekonomiska bekymmer i Sverige. Även de som inte skulle vara här, de som inte arbetar, de vilka har mördat, de…alla har mat för dagen även om det inte är lyx från Michelin restaurang. Regeringar är kassa men det är en följetong vi ser varierande avsnitt av. Skit i dem en stund.
Gå ut i naturen så fort du kan. Bygg din markering över att du finns. Ta vara på de människor du har nära dig. De är de enda som betyder något i det långa loppet.
Eftersom jag har vistats i naturen och ödemarken en ganska stor del av mitt liv tror folk att jag kan mycket om just naturen. Träd, växter, insekter, fåglar, utveckling, väder…men det är inte så. Jag vet namn och lite fakta på de vanligaste träden och växter, känner igen fåglar och djur men en stor del av naturen har förblivit ett ostuderat mysterium. Jag har ju vandrat en del utanför Sverige också och inte läste jag extra om naturen i förväg annat än temperatur och regnmängd. Man ska veta vad som behöver packas med. Jag har tagit en snabb titt på ledbeskrivning, ifall sådan finns. Ibland har jag blivit rejält överraskad. Det är en stund av ren lycka. Kanske även trubbel. Dock sitter en del av skolkunskap och även livets än i huvudet. Jag vet fast jag inte läser om. Det finns flera människor vilka har utsett sig till experter i någonting, utan utbildning och utan ens erfarenhet. Och flock följer dem och tror.
Efter turen och resan har jag letat reda på fakta om naturen, även om de städer och byar jag har passerat.
Först se och uppleva, sedan kanske studera har alltid varit min metod.
När mina barn var små lärde jag dock namn på de växter och djur vi hade omkring oss. Senare, när vi hade sommarbarn insåg jag att de barnen kände inte igen ens en gran, fast de gick i skolan. De var absolut naturnoviser, Det där är inte gran, sa de, för det har vi på vinden och sätter ihop i Jul! Nog var det fattigt.
Så, lär du dina barn det elementära om naturen nära dig?
Människan kartlägger, ger namn, katalogiserar, antar, ibland bara tror. Vi har förklaringar, tabeller, regler. Vi försöker räkna ut framtiden. Och naturen visar oss ständigt hur lite vi vet och förstår. Den anpassar sig inte till våra datorprogram och vi blir frustrerade. På samma Internetsida kan vi läsa hur arter dör för att längre ner se hur många hundra nya arter har funnits. Och om vädret finns många dagliga bud för att inte ens nämna klimatet.
Min sambo, som jag träffade år efter min skilsmässa, var helt annorlunda. Som född på samma datum med Linné (annat år förstås) blev han också en trädgårdsmästare. Han kunde namnen, naturens utveckling, fåglarna, fjärilarna, mossorna, bästa sättet att odla giftfritt, sjukdomarna som drabbade växtligheten. Mer och mer. Han förklarade naturen åt mig och det var intressant, jag såg naturen på ett närmare sätt men magin krympte. I sina bilder fångade han naturens själ medan jag var bara en som avbildar.
Trots åldern är jag än ett barn som ligger under ett träd och bryr sig bara om dess skönhet, inte om arten, åren, när sker lövsprickning även om jag vet dess mänskliga namn. Trädets snällhet mot mig med sin skugga i solgasset. trädkronan som vi sällan ser på grund av vår litenhet. Höstlöven som faller. Lövträdens nakenhet på vinter. Träd som bara avviker från det ordinära. Växternas symbios.
Ibland kramar jag om ett gammalt träd, Trädets liv är kanske 600 år men omvandlat till människolivstid som mitt är vi båda gamlingar. Även den har sett Världen ur många synvinklar, tänker jag. Från oro till fred och inbillad trygghet. Idag lider jag med Ukrainas natur. Hur miljökatastrofen där kommer att påverka dem och omgivningarna kan vi bara försöka räkna ut men kommer att ändå sitta med okunskap och har noll koll på de långsiktiga skadorna.
Oavsett alla datorprogram vet vi väldigt lite om vår omgivning. Vad är det som kan få allt att tippa över och då även våra liv? Dumhet troligen. Inbillningen att vi är herre över naturen, att vi kan till och med ändra klimatet visar våra brister som människa och hur anpassad forskning är. Gud har vi i stort avskaffat och datormodellerna har ersatt ödmjukhet över okunskap och vår litenhet.
Naturen hittar alltid en utväg men vi gör knappast det.
Denna sommar har jag gjort några vandringar genom Sörmlands gamla gruvområden, startsträckan för Sveriges industriella framgång. I veckan var jag till Stora Vika, en plats för tiden då miljonprogrammet sjösattes och bostadsproduktion försåg vanligt folk i städerna med moderna bostäder.
Ni som är gamla nog minns kanske bostadsbristen och byggboomen, de eviga bostadsköerna och glädjen av en ny, modern lägenhet i någon förort.
Vid mitten av 1800-talet var Sverige än ett fattigt land i Europas periferi. Befolkningen arbetade i huvudsak i jordbruket. Sverige var något sen med industrialiseringen men när processen kom i gång från ca 1890-talet framåt gick det fort. Omkring 1920 hade Sverige utvecklats till industrination även om jordbruket än dominerade.
Bruttonationalprodukten per invånare steg. Levnadsåldern steg. Insatser för hygien som vatten och avlopp skedde i städer. Skola för alla. Rösträtt för kvinnor 1920 var starten till den jämlikhetstanke som är kännetecknande Sverige.
Flytten från landsbygden till städerna och industrin orsakade bostadsbrist. När jag kom till Stockholm i början -60 talet fanns det inga möjligheter för eget boende. Jag sov på golvet hos bekanta som många andra. Jag bodde som post- och blomvakt på sommaren i en fin Östermalmslägenhet. Hyrde en sommarstuga på vintern. Jag lyckades hyra ett litet hus för längre tid, avlopp, el, vatten från brunn. Utedass. Sedan startade byggvågen. 1968 köpte jag en nybyggd lägenhet ute i periferin, på en ny förort där min familj bodde några år.
Efter några vändor på landsbygden och utomlands kom jag tillbaka ”hem” till Stockholm. Jag fick ett drömjobb. Landstinget gav mig en tjänstebostad i Flemingsberg. Jag flyttade snabbt ut till ett nybygge närmare stan. Redan då på sena -80 talet hade det sina negativa sidor att bo på Flempan.
Jag kände en byggherre som var med och byggde Flemingsberg. Han sa att Kommunen gav dem ett uppdrag: bygg så många lägenheter det går och så billigt som möjligt. De första höga husen var klara 1973. Var tanken att billigt duger nog för vanligt folk? Men så byggdes bostadsbristen bort i städerna.
Byggboomen med hyreslägenheter i Stockholm är över länge sedan även om det byggs lite överallt. Likaså är tillverkning av cement. 1928 fanns 10 cementfabriker i landet. Idag sker tillverkning mer effektivt och på två orter, Skövde och Slite. Det finns hot om att lägga ner Slite, som producerar 75% av landets cement, på grund av miljöskäl. Det tillfälliga tillståndet går ut i årsskiftet och en förhandling startar idag i Mark – och Miljödomstolen.
Att bygga handlar om cement.
Igår gjorde jag en nostalgirunda till Stora Vika i Nynäshamn varifrån cementen kom till Stockholmsbyggen.
Skånska Cement AB startade produktion våren 1949 och var då världens modernaste cementfabrik. Anläggningen skulle förse Stockholmstrakten med cement under tiden miljonbyggen pågick. På anläggningen Stora Vika arbetade 200 upp till 310 personer. Vid halvårsskiftet 1981 lastades den sista cementen i Stora Vikas hamn. Stockholms förorter var nu i stort byggda.
De var områden dit folk hoppningsfullt stod i bostadskön för.
Av dessa förorter finns flera idag på polisens listor över så kallade utsatta och särskilt utsatta områdena. Förorter där kriminalitet och droger är vardagsvara. De som bor i allmännyttan har ofta fått se sina bostadsområden bli nedslitna och stämplade som dåliga områden. De med pengar – som politiker – bor på finare områden med lugnare miljö. Andra, fattigare får tampas med politikens följer.
Efter några misslyckade försök med annan verksamhet i Stora Vika pågår sedan år 2006 hantering av biobränsle på området. Alltså flis och spån.
Runt den vattenfyllda kalkdagbrotten finns en natur- och kulturstig kallad Fjärilsstigen. Stigen är cirka tre kilometer lång och längs den finns 16 informationstavlor om fd. produktion och naturen. Fjärilar trivs i området och som mest har 47 rödlistade fjärilsarter noterats på området.
Jag gick den stigen och lite mer. Det var vackert höstväder. Inga fjärilar nu, bara den försvunna tidens tysta steg. Byggnader som rasat. Klotter som alltid finns på varenda övergivet ställe.
Jag besökte kalkbrottet även 25 år sedan. Då fanns ingen verksamhet. En berguv hade sitt bo på en klippa. Det övergivna brottet hade inte än blivit en sjö utan var en mindre damm med några änder. Nej, det fanns inte än klotter vid kalkstenssilorna.
Det är viktigt att gå bakåt och se det som lyfte Sverige från fattigdom. Kanske hamnar vi där igen, fattigdomen, den prestationen och ofta hårda arbetet våra föregående generationerna gjorde återkommer knappt. Världen är osäker på många plan, så även Sverige.
Och det pratas om bostadsbrist. Det är brist på bostäder som folk kan och vill betala själv, inte brist på lediga bostäder. Miljonprogram och liknande stora satsningar återkommer inte.
http://www.famgus.se/Nature/StoraVika.html
Bilderna från Stora Vika. Pärlemofjärilen är dok från annat tillfälle.
Märker du de små detaljerna i naturen? En blomma, ett vackert blad, kanske ett fågelbo, gräset som vajar i solnedgången? Oftast beundrar vi de stora som berg, udda träd eller vattenfall medan vi går bara förbi de små naturundren.
Är det så i livet också? Små saker blir petitesser fast de kunde ha stor betydelse om vi orkade tänka till. Att komma ihåg någon person utan anledning. Att komma även ihåg dagar av betydelse. Om vi begrep hur datum är viktigt skulle många förhållanden se bättre ut. Att missa dagen då vi träffades eller glömma bröllopsdagen säger mer än någon kan ana.
Det är en signal om likgiltighet. Du har föga betydelse för mig.
Även så enkla saker som rätt sorts blommor kan ha budskap av betydelse. Min sambo hade harsyra på sin födelsedagstårta som dekoration eftersom den blommade omkring hans födelsedag. När han inte längre kunde gå till skogen på grund av sjukdom och plocka det själv såg jag till att hitta just den blomman för tårtdekoration. Då kom han ihåg vad blomman hette och att han fyllde år. Det kunde inte demens ta från honom.
Det lilla kan vara mer värt än de stora gesterna.
Naturens små under finns nära dig. Gå bara ut och se.
Hur har ni det med vädret? Varmt? Här är det nära +30C. Skönt.
