För dyr för sjukvården mot en elcykel.

Vår förr så fina vårdcentral är nära kollaps. Det är kanske för starkt ord men det  ordet uttrycker nog sjukvårdens verklighet.  Det finns inga sjuksköterskor.  Först slutade vår ängel distriktssköterskan XX. för annat likvärdigt arbete, men bättre betalt. Det var i februari.  Sedan har personalen sakta droppat av. När en slutar faller brickorna som i ett korthus. Alla letar efter nytt arbete.  Ibland hyr man in någon men budgeten tål inte sådana utsvävningar. Det finns flera läkare men de täcker inte behoven. Det behövs ju andra personalkategorier än läkare för att vården skall fungera.

Nu är det november och de tomma platserna är tomma. Inga regelbundna tider som gubben hade förra året. Ingen vill ta mot en utan vi blir hänvisade runt i oändliga telefonköer. Någon måste besvära sig att byta gubbens kateter. Till sist får han en tid, självaste verksamhetschefen förbarmar sig över oss.

Väntrummet är en multikulturell samling. Snoriga barn, unga män, kvinna jag igenkänner som tiggare utanför mataffären, medelålders kvinnor som pratar annat språk, några skruttiga gamla och sedan min gubbe som fått be snällt om en tid som sjukvården borde ha gett automatiskt och regelbundet för att hindra värre saker som antibiotika eller inläggning i det överfyllda sjukhuset. Vi har varit med det.

Åtgärden tar tio minuter av en effektiv sköterska som har plockat fram allt som behövs innan. Tio minuter, jag har tittat på klockan.

De gamla människorna som nu är vårdbehövande lik gubben min, som knappt hade besökt sjukvården som patient före 81 års ålder, får försöka klara sig i den vårdröra som Regeringens politik har åstadkommit. Vården både med antal personal och sängar ligger på 1998 års nivå ungefär men befolkningen på 2017 års. Någon har räknat fel på två miljoner nya personer.

Det finns inget att klaga på själva åtgärderna, bara man får träffa en läkare och den personal som måste till. Personal är oftast både vänlig och kunnig, man känner sig väl omhändertagen – om man överlevt väntetiderna. Så även idag när vi servas av självaste chefen och i dennes sätt att ta hand om min gamla gubbe finns inget att klaga över, bara vara tacksam för hans tid.

Någon borde dock städat hans rum från gamla blodspår. Är städpersonal också en bristvara?

Vården är högspecialiserad, avancerad,  jämlik och effektiv. Eller är det? Tänkte på förlossningsplatser ute på landsbygden som läggs ner. Föda barn kan man ju göra vart som helst! Men Landstinget börjar också göra ekonomiska beräkningar i kronor om det är lönt att behandla folk, även barn. Behandlas eller bli sämre och dö?

Jag tycker det är inhumant att utsätta väldigt gamla och sköra personer för en massa utredningar och prover vars effekt är tveksamt.  Det kan vara bara plågsamt i stället ökad livskvalité.  Men att skippa medicin till barn på grund av budget? Läste att två barn (kan finnas fler) inte längre skall få sin medicin för det är för dyrt. Det finns inte pengar för det. De får bli sämre och dö. Samtidigt får du nästan gratis vård och tandvård bara du säger dig vara papperslös. Det går inte ihop.

Det är svårt att vara humanitär stormakt. För vem skall man vara det för att räknas både som humanitär och bäst i världen?

Arets julklapp är en elcykel. Men, hur hänger årets julklapp ihop med bristerna i sjukvården? Enkelt. Det är pengar. Regeringen satsar på idiotgrejer, som folk borde betala själv, som varupremier. Att kräva hög skatt av medborgarna och sedan slänga pengar på den rikare delen av befolkningen är slöseri. Inte kan vi pensionärer köpa en elcykel även om just våra krafter skulle vara betjänta av en. Jag vill faktiskt inte vara med och betala andras cyklar!

Det känns som märklig sammanträffande att årets julklapp och subvention går hand i hand.

Men årets julklapp har också en politisk dimension. För en av regeringens många satsningar i budgeten för 2018 handlade om ett bidrag till den som köper en elcykel. Skattebetalarna ska bjuda elcykelköparen på en fjärdedel av priset (25 procent) upp till 10 000 kronor per inköpt elcykel. Sammanlagt kostar subventionen statskassan 350 miljoner kronor per år 2018-2020. Bidraget ska gälla retroaktivt från och med den 20 september 2017.

Jag känner mig ofta förbannad när jag läser om Regeringens satsningar. Skatten skall våra så låg som möjligt så skattemoralen hölls uppe. Staten skall sörja för det grundläggande i Samhället, det som är väldigt opraktiskt att ordna själv som sjukvård, grundskola, rättsväsende och försvar till exempel. En cykel får de som vill ha en köpa själv. 350 miljoner i en budget är inte försumbart. Jag hoppas att MP försvinner i nästa val till partisophögen och annat mer realistisk styre tar vid.

Frågan är vem?

Städbehovet i den svenska finanspåsen är total.

Bild:Cykeln är inte elcykel men den trampades från Stockholm till Nordkap och stor del tillbaka.

Fläckarna i Riksdagen – eller i väljarna

Den nya regeringen har tillträtt och nog väcker en del ministerval funderingar. Någon påstår sig ha levt flera liv. Brukar man inte kalla det hallucination eller något ännu värre med diagnos? En annan har stulit ur gemensam kassa, en attesterade privata köp som kommunala utgifter och en viss herre jämför IS med svenskar i vinterkriget. Sådana enkla saker som fortkörning eller knark, TV licens eller sånt rotar man inte nu. Ingen i media ropar i alla fall avgång. Just TV licens var förr en stor sak, obetald sådan har fällt ministrar tidigare. Nu är såna småsaker liksom glömt och förlåtet. Noll utbildning/arbetserfarenhet men bra snackförmåga kan också ge ministerpost. Kan Annie Lööf, så kan andra!

Nu följer ett stycke som är rasistisk så ni känsliga kan sluta läsa. Säger man något positivt om SD – även om man inte ens röstar på dem – räknas man nu mera som rasist. Eller om man yttrar sig lite negativt om islam eller invandring. Ordet rasist har inget innehåll längre, det är ungefär som när killar ropar hora i skolan. SD blev landets tredje största parti och det tycks vara svårt att svälja. I några kommuner har SD över 20 %. Men motstånd pågår. Det har gått så långt att vissa ska flytta från SD fäste till en kommun där inga SD – röstare finns. Vart hittar man en sådan kommun? Dorotea kanske, lägst i landet, bara 0,7 %?

801 178 personer, 12,86 % var okloka och fräcka nog att rösta på SD i riksdagsvalet att jämföra med de 429 275 för MP, 6,89 %, vilka nu bildar regering med S, en minoritetsregering som borde hålla sig sams med alla andra, samarbeta eller planera för avgång.

Det är svårt att tvinga folk rösta rätt om vi inte inför någon rysk eller Nordkoreamodell. Vår nya utrikesminister har yttrat sig om att välja rätt. Det är strunt med folkomröstningar, de har föga att göra med demokrati utan folk ska lära sig rösta rätt. Suck.

Kanske röstar inte riksdagen heller rätt – vad det rätta nu skulle vara – utan vi får nyval. Fortsätter mobbningen av SD kommer de att öka. En del gillar inte mobbare och de röstar av ren ilska, fel alltså. Vi pratar mycket om hur mobbning är skadligt och skall motarbetas, men i Riksdagen och i Kommunfullmäktige går det bra. Sker ingen diskussion i Riksdagen med SD om invandring och andra frågor lutar det mot röstrevolt. Det hjälper inte att slopa integrationsministern och hoppas att det som inte syns blir inte ett problem. Elefanten står mitt i salen helt synligt och går inte att ignorera. Vi kan inte fortsätta skicka nyanlända till landsbygdens små orter där det inte finns storstadens service, som lärare och sjukvård, inte heller arbete eller till orter som redan har krisat och tro att vi har löst flyktingproblemen. Vi, humanitär supermakt – men utan analys om problemet, inte heller tillräckliga medel att rädda alla vi önskar. Det måste finnas en bättre plan! Kan vi kräva att folk slutar kriga?
Landsbygdsministern slopades förresten också. Vad ska vi med landsbygden till?

Jag minns än den tiden då flyktingar fick en bra bostad direkt, gick på intensivutbildning i svenska och började arbeta efter två månader. Men de var färre än idag, världen var fredligare. De kunde integreras snabbare. Jag gick med en kaka och önskade ”våra” flyktingar välkomna, familjen som flyttade in i vårt hus till en lägenhet som kommunen hade köpt ifall att. De döpte sitt nya barn efter mig, men de återvände till sitt hemland när det blev en folkvald regering i landet. Det var en annan tid.

Själv hade jag kommit till Sverige på en söndag, en annan finne gav mig sovplats i köket och adress till en möjlig arbetsplats. Jag fick jobb med avtalsenlig lön på måndag och började på tisdag, fast jag inte hade någon yrkesutbildning. I väskan hade jag Pippi Långstrump som svensklektion, jag lånade den från finnens barn. Nu skyller man på rasismen och plockar bort ord i min lärobok. Som sagt, det var en annan tid men regeringar har inte förstått det än och har ingen plan över hur de som kommer över gränsen på en söndag skall få bostad och arbete nästa dag eller ens inom rimlig tid, några år  eller så.