Vi har varit på studentuppvaktning på skolgården. Det är länge sedan sist, över 20 år, och förändringarna var tydliga. På den gamla tiden gick eleverna hem med sina anhöriga, en del i dekorerade bilar, några gående eller udda färdsätt likt oss som drog hem dottern på en skrinda. Nu åkte studenterna iväg tillsammans skrikande på lastbilsflak och föräldrarna tog hand om deras blommor och presenter. Vi andra gick hem över skolgården bland krossade blommor och tomma flaskor.
Student år 1984.
En annan sak som var annorlunda var andelen studenter och anhöriga med rötter från andra länder. Flickor i schalar med studentmössa ovan, medan pojkar var barhuvade klädda i svarta kostymer. De poserade med sina hemländers flaggor, turkisk, somalisk… för mig obekanta fanor. Omkring dem var tjocka släkten, många äldre människor vilka ropade gratulationer på ett språk jag inte kan.
Skolgården var multikulturell, som samhället skall vara idag enligt politikerbeslut.
Jag blev lite störd av dessa flaggor. Jag blev också störd av schalar när studenten var klädd i en urringad klänning och så kort att vindpusten visade trosorna men håret var noga täckt. Det var kanske falskheten som störde mig? Schalen som en kvarleva av en annan kultur, kanske en där flickor knappt gick i skolan, kanske som en demonstration att vi hör inte hit utan är av annan sort, flankerad med en flagga från Mellanöstern. Flaggorna som hedrade ett land folk påstår sig ha flytt ifrån, inte flaggan från landet som gav dem utbildning.
Flera kvinnliga studenter var klädda i heltäckande klädsel, omringade av lika klädda kvinnor och alldeles vanligt sommarklädda män. Solen sken och den kyla vi haft i veckor var bortblåst.
Men tiden förändrar? Jag kom ihåg mina egna protester och hur jag själv har förändrats under åren. Att vara uppvuxen i en læstadiansk och högkyrklig familj innebar många regler. Jag bröt mot flera. När jag nådde konfirmationsåldern 15 år försökte jag vägra det eftersom jag inte trodde på Gud, men vägran gav för många böner från mors sida och hot från far. Jag protesterade genom att ställa frågor till prästen han inte kunde svara på, trots min gryende ateism var jag en av landets bästa Bibelvetare. Jag sydde min konfirmationsklänning i lite modernare snitt till min mors fasa och satt inte upp håret som man borde. I konfirmationsbilden ser man en flicka som lyser av missnöje och mor vägrade skicka bilden till släkt som sig bör. Jag var en falsk konfirmand med ett kors om halsen och det skar i mitt samvete.
Det kanske är lika med muslimska flickor uppvuxna i Sverige, i korta klänningar men med en sjal på huvudet?
När blir en invandrare svensk? Är det önskvärt? Vad är det svenska? Markeras det med frånvaro av huvudduk och närvaro av svensk flagga? När slutar de muslimska flickorna bära schalar för syns skull när resten av kroppen är klädd i dagens mode? Och när slutar vi andra reagera över olikheterna? Kanske först när vi äldre har dött, vi som har sett förvandlingen av Sverige till ett annat land, med sidor vi inte ens visste existerade? De yngre är uppvuxna med en nyare kultur där nationen Sverige har mindre betydelse.
I morgon är Nationaldagen och flaggorna kommer att hissas. Det hörs toner om olämpligheten av korset på flaggan. Om så, har vi sjunkit djupt
Student, ja. I Sverige är alla som passerar gymnasiet studenter. Studentexamen avskaffades här -68, medan i vårt grannland Finland skriver man fortfarande studentskrivningen. 27000 elever skrev i år. Det är en nödvändighet om man tänker studera i Universitet, som att bli lärare. I år var intagningspoängen i Finland till lärarutbildning en aning högre än till läkare.
