Idag, på Förintelsens minnesdag publicerar jag ett gammalt inlägg.
Vissa människor glömmer man inte. De har liksom fastnat i hjärnan, hjärtat, minnet. Man undrar hur hon mår nu? Har han det bra? Jag såg en bild i tidningen av en sådan person, ett barn som nu är vuxen och har hittat sin väg trots en tid av tomhet och trassel.
Men det var inte om barnet jag tänkte berätta om utan om en judisk kvinna, nu död, som jag träffade på mitt extraknäck några år sedan. Hon var liten, skrynklig och ansågs också dement. Hon bodde i ett demensboende. Hon hade sökt till judiska ålderdomshemmet men fick inte plats, hon var i för dåligt skick.
Hon hade svårt att sova. Läkaren erbjöd sömntabletter men hon höll sig vaken när mörkret kom. Hon pratade, nej hon sjöng. Eftersom det var på ungerska förstod jag inte vad hon sa men det lät som en och samma historia varje gång. Jag försökte skriva ner en del och översätta, fick lite hjälp av en som kunde lite ungerska. Då kände jag igen texten. Det var från uttåget ur Egypten från gamla testamentet.
Jag sjunger till Herrens ära:
stor är hans höghet och makt.
Häst och vagnskämpe
vräkte han i havet.
Herren är min kraft och mitt värn,
han blev min räddning.
Han är min Gud,
honom vill jag prisa,
min faders Gud,
honom vill jag lovsjunga…
Du ledde med trofast kärlek
det folk som du friköpt,
förde det med makt
till din heliga boning. (2 Mos 15)
Hon liksom sjöng orden. Hon kunde det utantill. Kanske missade hon ord men detta hade varit hennes livlina i Auschwitz. Hon hade inte vågat sova för då kunde döden vinna över livet. Hon reciterade Bibeln. Hon höll fast i sin tro. Hur hon sedan kom till Sverige kunde hon inte längre berätta.
Hon hade vackra kläder men ingen hann göra henne fin längre. Varannan vecka kom en gitarrist till hemmet och sjöng med de boende. Hon vägrade delta. Vilket trams. Det var hennes kväll om jag jobbade. Jag duschade henne, tvättade håret, rullade upp det och satt på henne fina kläder. Hennes underkläder var speciellt fina, men de hade hon ju inte på i vanliga fall eftersom alla hade blöjor, behövdes det eller inte. Att vara fin under var som en kompensation till kläderna på koncentrationslägret. När hon var färdig serverade jag te och satt på en opera cd. Hon sjöng med, medan de andra gamlingarna sjöng Taube. Tja, inte alla en del hade redan somnat.
I dagarna har judarnas situation åter blivit aktuell. Somras var Gazakriget där de agerade snarare bödel än offer, nu terrorn i Paris och oron i Malmö, staden med det multikulturella experimentet, eller ska jag kalla det totala misslyckandet i integreringsfrågan.
Lär vi aldrig något av historien? Är det omöjligt att leva i fred med varandra?
Den 27 januari 1945 befriades fångarna på Auschwitz, ett av nazisternas största koncentrations- och förintelseläger. Förintelsens minnesdag instiftades av den svenska regeringen och uppmärksammas varje år sedan 1999. 2005 deklarerade FN dagen som en internationell minnesdag över förintelsens offer.
Lämplig film att se just nu omkring Förintelsens minnesdag är ”Mannen som räddade Paris”. Intressant, informativ och sevärd, dessutom suveränt skådespel.
Den svenske generalkonsuln Raoul Nordling (1882-1962) lyckas övertala den tyske kommendanten i Paris General Dietrich von Choltitz (1894-1966), att inte förstöra Paris enligt Hitlers order 1944. Nordling är lite uppmärksammad trots att han räddade Paris och dess befolkning från att sprängas sönder, strax innan de Allierade nådde Paris. Staden var redan minerad, ingenting skulle lämnas kvar. Nordling använde en hemlig tunnel för att nå tyska högkvarteret. Han övertalade Cholitz att inte ge order för sprängningen genom vältalighet och löfte om hjälp.
Jag skrev i ett tidigare inlägg om Heidi, ett av andra världskrigets offer. Lägger ut det igen, det är vittnesmål om en tid som inte borde återkomma. Medan förintelsen är ihågkommen pratar man sällan om kommunismens offer. Vår egen tids systematiska mördande av kristna och oliktänkande i Mellanöstern pågår dagligen, medan vi tar hand om offren, anhängarna och kanske till och med bödlarna utan urskillning.
Så till Heidi: Fredagseftermiddagar var en bra arbetstid. Bara städerskan och jag var kvar på jobbet. Städpersonalen byttes ofta. Tanken var att ingen borde bli för bekant på arbetsplatsen och därför börja slarva med bekantskapens medgivande.
Den städerskan som var i övermått noggrann var en äldre kvinna född i Tyskland. Hon var nästan osynlig. Hon ursäktade sig när hon hämtade papperskorgen och finkänsligt frågade om hon störde mitt viktiga arbete. Jag drack kaffe en gång när hon kom. Det fanns tårta kvar från förmiddagskaffet. Någon hade fyllt år eller firat något. Det var tyst och tomt. Alla hade flytt avdelningen för viktigare uppgifter än patienterna. Jag bjöd henne en kopp och efter visst trugande tog hon en blygsam bit av prinsesstårtan. Jag frågade lite om städningen och varifrån hon kom.
På bordet låg dagens tidningar med bilder från något krig som pågick. Jag såg reaktionen i hennes ögon fast tidningen kunde knappt anfalla oss. – Du har också varit med i ett krig, sa jag. Hon nickade. – Berätta. Jag lyssnar. Hon var född i Tyskland, i ett litet samhälle nära gränsen till Polen. I byn bodde 244 personer. Hon kände dem alla och kunde namnge fortfarande ett femtiotal och efternamnet hos alla familjer som hört hemma i byn. Hon var den enda som var kvar vad hon visste. Hennes mor var jude. Men i byn var tyskar, polacker och judar beblandade med varandra så ingen var längre en polack, jude eller annat mer avlägset utan en tysk, boende i en tysk by. En grupp militärer blev stationerade nära byn och då blev tillhörigheten annan. Byn tömdes genom inträde i armén, arkebusering eller fångtransport. Hon var fjorton år gammal.
Heidi Irmgard Keren överlevde som genom ett under. Barn brukade inte överleva i koncentrationsläger. Hon hade sällsynt vacker sångröst och soldaterna tyckte det var roligt när hon sjöng. De kunde släpa ut henne mitt i natten när alkoholen hade glatt deras sinne till den grad att de ville höra något, kanske Ihr werdet mir verzeihen Ihr müßt’ es halt versteh’n Es lockt mich stets von neuem Ich find’ es so schön Och soldaternas druckna röster instämde i de sista orden. So Schöön! Det kanske räddade hennes liv när hennes mor, far, tre bröder och resten av byns befolkning brändes i brännugnarna efter döden.
Hennes föräldrar hade varit fattiga jordbrukare men de hade ägt många böcker i ett bokskåp av ek. ”Kunskap befriar världen” brukade hennes far säga när han läste högt till barnen på kvällarna.
Det andra som hade hänt mellan henne och soldaterna ville hon inte berätta om. Hon nickade bara nästan omärkligt. Hur livet blev efter den dagen då portarna öppnades och de ryska soldaterna kom in och vart hon tog vägen därefter satt som en hägring tills hon kom åter till byn och begrep att det var bara hon som var kvar. Husen hade bränts eller övertagits av andra.
Hon kom till Sverige genom giftermål med en man som hade en liknande historia. Det höll inte. De hade för mycket sorg att bära. De fortsatte att träffa varandra som vänner när ensamheten blev för tung. Hon utbildade sig till musiklärare och arbetade i tiotal år men de svenska barnen och skolledningen hade annorlunda förväntningar av skoltillvaron. Att lära var inte huvudsaken. Social vägledning var inte hennes starka sida. Nu städade hon och hade ingen aning om vad livet kunde användas till.
Jag insåg att såren satt djupt inne utan möjlighet till läkning. – Det är svårt att vara ingenting. Inte ens en bokstav i historiens gång utan en värdelös papperslapp som flyger bort med vinden. Kanske bara smulas sönder på gatan under någons stövlar. Jag visste inte vad jag kunde trösta henne med. – Du är ett vittne från ett historisk skeende vi aldrig ska glömma. – Det finns ändå ingen fred, inget vi lärt oss av historien. – Det finns två sorters fred, sa jag. Den ena är frånvaron av krig. Den andra är freden vi skapar inom oss genom vårt varande mot varandra. Det är den sanna freden. Du äger den. Det var inte ditt fel att de andra inte överlevde. Du är utan delaktighet och skuld. Hon började gråta. Alldeles ljudlöst. Tårarna rann. Jag gav henne en servett och la mina händer på hennes skakande axlar. Hon lutade sig mot mig och jag höll om henne. – Vi har ett slags kollektivt minne, vi som överlevde. Ett minne vi inte önskade få men hoppades att överleva med. Vi satt tysta. Hon slutade gråta lika ljudlöst som hon börjat. Hon steg upp, räckte fram sin hand. – Tack. Du har gjort mer för mig än någon annan. Fred är inget enkelt begrepp.
Hon städade någon gång till innan hon förflyttades. Jag köpte blommor till henne för den sista dagen men då var hon redan utbytt mot en lettländsk tjej som snabbt hafsade över avdelningen med hörlurar i öronen med popmusik. Jag letade efter Heidi i de oändliga korridorerna men hittade inte ens lokalerna där städerskorna borde ha någon egen vrå, ett klädskåp kanske.
