Ansvar är årets ord – eller inte?

map-662124

Tar du ansvar? För vem? Dig själv? Jag hoppas att du gör det. Jag har försökt. Jag förlåter mig själv idag – nästan – över mina felaktiga val. De val som inte var ansvarsfulla. Nu, när jag kan se vad mina beslut ledde till kan jag svära över några oförklarliga val.

Livet levs framlänges, förstås baklänges och ibland ser man inte konsekvenserna innan långt efteråt. Det är tillståndet idag. Inte bara många enskilda personer utan hela Sverige är i det läget nu.

Regeringen och de forna makthavarna kryper baklänges. Stefan Borg erkände nyss att invandringspolitiken inte hade varit riktigt ansvarsfullt. Andra har fått byta fot, som Löfven, som tvingades klappa till sin vän Miljöpartiet (minns ni Romsons tårar) och begränsa flödet över gränsen en smula. Invandring växte över huvudet på oss med otaliga asylsökanden, känslosamma historier, smarta smugglare och bortkastade identitetshandlingar.

Vi tog ansvar i kaoset. Men ansvaret fungerade inte som det borde. Illusionen om glada flyktingar som genast finner sig i det svenska livet, självförsörjande med arbete och eget boende i framtrollade bostäder är just en illusion.

Ansvar är ett ord som yttras när världen inte gör som Löfven vill, när Kommuner påstår att de har inga flera bostäder, när folk inte tycker som den feministiska genusmaffian har bestämt sig. Inte ens andra länder i EU lyder. De skall ta sitt ansvar. Det ordet är Löfvens mantra. Vad innebär detta svenska Regeringens rop på ansvar? Innehållet är att de andra EU länderna bör ta mot invandrare i minst samma proportioner som Sverige.

Löfven vill att någon annan tar hand om hans soppa.  Ingen lyssnar. Frankrike har nog med sin terrorbekämpning. Belgien likaså. Ungern bygger mur. Österrike har redan nog. De fattiga forna öststater bävar och ingen vill dit. Danmark tar i hårdare tag. Få vill till Finland för de är snabba att utreda och utvisa. Storbritannien slår igen drömmen om enad Europa och överhet som styr. Även Merkel börjar darra i sina åsikter. Rörelser med fosterlandsvänner ökar.

Löfven ropar sitt ansvar förgäves.

Tanken var att EU skulle fördela om invandrare från de länder som tog mot för många. Det fungerar inte. Skall vi flytta runt folk som boskap? Vad är för många när MP vill ha öppen gräns med stort ”välkommen” skylt, Centern drömmer om 30 miljoner innevånare i Sverige och många unga blivande politiker tror att andras pengar räcker för evigt? Men Europa har blivit mindre och mindre intresserad att vara ett lyckorike för världens flyttström. Vi betalar Erdoğan för att hålla gränsen stängd, men han sitter med handen på dörrvredet och pressar på.

Vi betalar en muslimsk envåldshärskare som styr med skumma metoder för att hålla folk på plats. Politik?

Europa blir mindre och mindre villig att släppa in muslimer vilka ses som kommande från annan kultur svåra att assimilera. Kanske finns det terrorister bland dem?  I Europa finns redan områden liknande Mellanöstern, som i Malmö eller Molenbeek. De multikulturella idealstäderna? Fast vi kan inte ens prata om det för då kommer rasistsläggan farande. Med kineser, engelsmän, polacker, de från Litauen eller Singapore har vi mindre funderingar över. Just nu är vårt centrum fullt med polacker som bygger nya hus för oss. Inga krav, inga bidrag, bara bygg. Sedan åker de hem och till nästa bygge någonstans.

Dröminvandrare som inte invandrar?

De flesta tar ansvar för sina närmaste. Men, hur långt räcker ditt ansvar i världen? Uppehåller du kanske tiggeriet med en femma? Slänger lite pengar till en organisation? Är ansvar bara ord eller går du ut och söker de bostadslösa och tar de till ditt hem? Kanske bjuder du in de yngre invandrarmännen som fått plats i Sverige, ger en sängplats och bekantar dig med deras kultur? En hel familj? Inte?

Vad har du då ropat för?

När man frågar folk i någon undersökning om de vill bjuda husrum till en invandrare som nyss fått asyl ropar väldigt många ja. Men när det gäller finns nästan inga som öppnar sin dörr. Munnen tar ansvar men viljan gör inte det. Det är bara behovet att säga rätt åsikt, inte tillämpa det.

De som syns och hörs har bankat ansvar i våra huvuden. Oss, nu mera med stämpeln bruna råttor. Jag är en brun råtta, jag medger det direkt så ni behöver inte undra. Den oförglömlige Anne Ramberg sa i Sveriges Radios söndagsintervju den 18 september, detta uttalande som går till historien av modern Marie Antoinette, som vill rycka gröten och sjukvården från gamlingar:

“Jag inser också att alla de gamla människor som jobbat hårt ett helt liv nu ska ställas emot alla de flyktingar som kommer som också tar sjukvård och skolor i anspråk. Men det är nog på det viset att humanismen kräver att man får göra avkall på sin välfärd”.

Vad avstod hon från? Det förtäljer inte sagan.

Vi har mest fattigpensionärer om man jämför Norden.  De skall avstå. Det är ansvar.

Vi ska ha ansvar för hela världen och deras usla regeringar, religiösa krig, terrorister, ovilliga politiker i andra länder, folk som ger sig ut på Medelhavet i en gummiflotte, ja, rubbet. Men när ansvarsområdet sträcktes för att omfatta hela världen, alla de som på något sätt kan ta sig hit krymper utrymmet och medel för vissa som redan är bosatta i landet, som föddes och arbetade här, vars föräldrar var kanske också födda här. De gamla som faktiskt byggde landet. De onödiga, kostsamma pensionärerna. Man larmar ständigt om de gamlas tillvaro, men ingen bryr sig. Om bristen på äldreboenden. Om ren svält. Om vård som får anstå.

Låt de gamla dela med sig! Ryck gröten från dem! Droga ner dem så de håller tyst! Och så höjer vi skatten, det finns säkert något utrymme kvar!

Nu river vi. Vi river folkhemmet. Det stundar nya tider.

Personligen är jag inte mot invandring i sig, men mot folkutbyte och rasering av Europas framgångsrika kultur. Jag tror att människan har behov av kulturell förankring. Mot sanslösa kostnader här när folk svälter på ett läger någonstans. Mot usel planering, lyckosökare, lögnare när gamla, kvinnor och barn sitter kvar på någon plats som Gud glömde. Mot att inte vilja höra till vårt land utan bara ha en fördel med vårt system som snällt skickar pengar även till terrorister. Mot islamisering på våra förorter.

Men – är Sverige värt att bevara när folk inte ens kan precisera vad är svenskt? Vi är ett multikulturellt land. Det är bestämt så.

Ett land utan gränser är inget land.” Idag instämmer sig flera länder i Donald Trumps uttalande. Om vi inte har gränser, vart börjar och slutar vårt land? Vilka hör dit? Vem skall betala och ta ansvar för det vi behöver, som sjukvård, skola, vägar, vatten… och de som är i behov av hjälp i någon form?

Om vi inte kan försvara våra gränser, vem äger oss då?

Är vi på väg mot det gränslösa samhället där den starke knuffar de svaga ur boet?

Detta inlägg är del 1 i årskrönikan

Mer om äldrevården:

http://www.sydsvenskan.se/2016-11-17/personal-blockerade-larm-pa-aldreboende-aldre-skulle-fostras

http://www.dn.se/sthlm/kraftig-okning-av-aldre-som-far-morfinplaster/

http://ledarsidorna.se/2016/12/chris-forsne-attestupan/

http://www.svd.se/svenska-pensioner-samst-i-norden-forfarligt/om/naringsliv

Om politikerånger:

Hade man vetat att vi skulle ha den här flyktingsituationen som hela Europa har haft, framförallt under 2015, hade man inte gått i den riktningen. Då borde man redan tidigare ha tittat på vad man kunde göra för att strama upp regelverket, och det är klart att det är en fördel att regeringen har gjort det.

– Det var en mycket allvarlig situation. Jag tycker att ett land som Sverige, som första reaktion när människor är på flykt, ska göra så mycket vi kan för att möta och hjälpa människor. Sedan finns det gränser för det. Vi klarar inte att ta emot så många människor som kom 2015.

http://www.svt.se/nyheter/inrikes/anders-borg-talar-ut-om-livet-efter-politiken

http://erixon.com/blogg/2016/12/anders-borg-och-verkligheten/

Om bidrag till terrorist:

http://www.expressen.se/gt/svensken-stred-for-is—fick-barnbidrag-fran-staten/

Vad är svenskt:

http://www.svt.se/nyheter/inrikes/oklart-vad-svenska-varderingar-ar

 

Det nya Stockholmssyndromet?

tidaholmTidaholm

Jag hade en gravid patient vars sambo skulle avtjäna ett straff på några månader. Ja, han var inget undantag, flera av mina patienter, både män och kvinnor, var bekanta med kriminalvården och hade suttit inne några år eller kortade tider. Eftersom jag arbetade med familjer som hade missbruksproblem var också kriminalitet vanligt.

Den här blivande pappan riskerade att få plats i fängelse när deras första barn skulle födas. Oftast fick man ju kort permission i sådana fall men de timmarna gav inte mycket familjeliv och stöd till modern.

Riskerade? Det var kö till fängelser. Samma gällde rättegångar. De kunde komma till stånd ett par år efter brottet. En patient sa i Tingsrätten: ”Säger ni att jag har gjort det kan det vara sant. Jag säger inte mot, men jag minns faktiskt inte. På den tiden var jag missbrukare.” Hade du gjort något enklare brott fick du vänta, både på dom och straffet. Men inställer man sig själv vid fängelseporten är fängelset tvungen att ta mot en.

Detta var ett tag sedan, tiderna och reglerna kan ju ha förändrats. Myndigheterna påstår ju att brotten minskar. Det är bara ökad anmälningsbenägenhet som gör att brotten är fler. Hur blev det nu? Färre eller fler? Polisen hinner inte heller utreda brott, de har så mycket annat att pyssla med, förändringar, armband och personalavgångar. Kanske finns hur mycket plats som helst i våra fängelser idag?

Men då var det fullt och småbrottslingarna höll sig undan.

Jag rådde den blivande fadern att åka till den anstalten han troligen skulle till och be att få komma in. Han gjorde det. De var mäkta förvånade över mannen som knackade på och ville avtjäna sitt straff.

Han satt av sin tid. Under tiden blev han deprimerad över sitt liv. Hur kunde han ha valt så fel? Vart kan en dömd ens hitta arbete? Fyra månader i fängelse och sedan övervakning var ju ingen merit precis. Dessutom hade han inga betyg att visa upp. Skolan hade inte varit hans primära intresse.

”Hur kunde jag välja så fel?” Ylade han i telefon.

Jag kände att han hade allvarlig ånger och besökte honom. Han var i kamp med sig själv och sina val.  När han kom ut fick han praktikplats genom KRAMI. Jag kan säga att det blev lyckat, för flera år senare blev han chef för den firman och nu mera äger han den.  Spiknykter dessutom.

Jag skulle kunna berätta om några till lyckade fängelsevistelser, praktik som gav arbete och behandling mot missbruk som gav drogfritt liv. Men för att det skall lyckas måste personen själv vilja göra en förändring och ångra sina dåliga val. Utan egen vilja kan inget stöd och ingen behandling hjälpa.

Idag har vi nya grupper av kriminella som vi kallar terrorister i dagligt tal. Dessa har inte varit riktigt integrerade i det svenska samhället. Först hade de eller deras föräldrar fått skydd här i Sverige som flyktingar. Sedan valde de att ansluta sig till en terrororganisation.  Det vi bjöd i Sverige var inte gott nog. De har gjort sina brott mot mänskligheten utomlands. I och för sig har vi lagar mot det men de tycks vara svåra att tillämpa. Hur ska dessa terrorister återanpassas och till vad? Hur börjar man om från början? Hur anpassar man religiös arv?  Hur ger man det som föräldrar och skola hade misslyckats med? Hur ”botar” man någon som anser sig vara hjälte när han skär halsen av en fiende eller oskyldig ”otrogen”? När personen tror sig finna fördelar hos sin Gud genom terror? Jag tror det är svårt, om inte omöjligt.

De som pratar om återanpassning genom förmåner har inte ställt sig en enda fråga om styrkan hos radikal islam. De har ingen kunskap om islams heliga bok, Koranen. De vill inte se. De är medberoende som en  alkoholisthustru som gömmer flaskor och städar undan.

Politiker planerar att behandla olika kriminella grupper på skilda sätt beroende på ursprung, religion och syftet med brottet. Om jag är medskyldig till mord hamnar jag i fängelse medan terroristen föreslås gå förbi köer och få belöningar. Bostad, pengar, terapi, körkort, arbete… Borde vi inte låta kriminalvården ta hand om dem? Borde vi inte bli väldigt tydliga i att terrorhandling, som förövare eller medhjälpare, är inget vi accepterar? Någonsin.

Eller gullar vi bara när det handlar om islamister? Är politiker och tjänstemän drabbade av Stockholmssyndromet? Är de rädda? Tror de att om vi bara är snälla nog kommer vi inte att drabbas av terrorhandling? Terrorister kan få fristad och vila upp sig. Då är de väl vänliga mot oss?

Kan inte politiker ens förstå hur suspekta dessa löften känns för en vanlig medborgare som tvingas betala belöningar till kriminella? Bara tanken att terrorister skulle gå före i köer och få förmåner får inte bara mig utan de flesta må illa. En brottsling skall få husrum i fängelse. Det finns rehabilitering där. Det heter ju kriminalvård.

isis

Först hade vi Mona Sahlin, terroristernas vän. Flera efterföljare som Anna Sjöstrand samordnare mot våldsbejakande extremism i Lunds kommun, förklarar för oss att man inte ska straffa någon för att de gjort ett ”felaktigt val”. Vi ska betrakta dessa återvändare som gängmedlemmar. De fick ju hjälp.

– Det kanske finns en sådan kritik, men för mig är det svårt att tänka i de banorna, man får ju samma hjälp som övriga som söker hjälp hos oss. Vi kan ju inte säga att för att du gjorde ett felaktigt val så har du inte rätt att komma tillbaka och leva i vårt samhälle, säger Sjöstrand. http://nyheteridag.se/140-atervandande-is-terrorister-kan-erbjudas-skattefinansierat-korkort-skuldsanering-och-bostad/

Mord, terrorism, felaktigt val? Kanske finns kritik? Är inte detta Stockholmssyndrom? Det visar att de i makten har tappat helt kontakten med verkligheten och vanligt folk.  Dessa medlöpare väljer att ursäkta vissa brott, de som är gjorda av radikala islamister. De väljer deras sida i stället offrens.

Gängmedlemmar samt andra kriminella har ingen ”förbi köer linje”. Några av mina patienter var gängmedlemmar vilket de försökte bryta. Vad tror ni de fick? Ingenting. Socialtjänsten skydde dem som pesten. Några få kommuner hade program för dem. Men med vilja och beslut att göra rätt för sig kommer man långt med.

Ibland måste man knacka på fängelseporten alldeles själv för att Samhället skall ta sitt ansvar.

http://lajkat.aftonbladet.se/11-bilder-pa-hur-livet-ser-ut-i-ett-svenskt-fangelse/

Läs Magda Gad på Twitter!

https://twitter.com/gad_media?ref_src=twsrc%5Etfw

Något om lag som gäller vid krigsbrott:

http://blogg.iniskogen.se/2015/01/16/det-ar-bara-lite-osamja/

Om kösamhället: Att köa för hjälp i Rinkeby-Tensta för att bryta kriminalitet:

http://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/vantelista-pa-kriminella-som-vill-hoppa-av

 

De tysta och regressiv vänster

imagesIvar Arpi skriver i en ledare 8/10-16 på Svd om jihadismen i Sverige. Hur blev det möjligt? Felriktad vrede gav jihadister bas i Sverige, skriver han.

Att påtala hotet från jihadism ledde till anklagelser om islamofobi. Därför höll många tyst, man ville inte få en stämpel.  Hur många av oss har fått påklistrat rasist, islamhatare, islamofob när vi sagt eller skrivit något om terrorism, hederskultur eller problem med invandring? Det är enkelt att kasta ut ordet rasist och tysta folk. Att analysera eller ens erkänna problem är betydligt svårare. Många av oss var Mona, snäll och naiv.

Arpi skriver:

Resultatet är att Sverige ligger långt efter grannländerna i bekämpningen av inhemsk terrorism. Sverige har kunnat användas som bas för terrorverksamhet i andra länder, och som spa för jihadister som behöver vila upp sig lite.

Men trots de senaste årens växande islamistiska terror är det fortfarande en del som fortsätter trycka på snooze-knappen.

Arpi kallar dem den ”regressiva vänstern”.

Betecknande är att man är beredd att kompromissa bort sina egna värderingar – som frihet, jämställdhet och jämlikhet – om dessa på något sätt hamnar i konflikt med värderingar som återfinns hos minoriteter, i synnerhet om de återfinns hos den muslimska minoriteten. Så blir slöjan plötsligt feministisk, så kan separata badtider för män och kvinnor försvaras som något helt rimligt av Jonas Sjöstedt (Svt 10/7), och så kan kvinnor i förorten som påtalar hedersförtryck avfärdas som islamofober och rasister…

Spa för jihadister…

img_4930

Det nya Sverige är ett förändrat samhället. Att foga ihop ett nytt samhälle där både befolkning och normer byts ut har hittills slutat i flera misslyckande eller i alla fall problem. Hur ser du på det nya landet?

Hör du till regressiv vänster? Eller hör du till de tysta?

Blundar du? Törs du säga vad du tycker? Vågar du erkänna att du faktiskt läser ”Fria Tider” eller till och med ”Avpixlat”? Hör du till dem som säger ”så har det alltid varit” när du läser om gruppvåldtäkter fast du vet det är lögn? Har du oro över den stora mängden unga män vi har tagit in fast vi knappt vet vilka de är? Funderar du på någon gång vad det blir av dem? Undrar du över framtiden för dina barn eller är du lugn och litar på att Regeringen löser problemen – ifall sådana finns. Är du orolig för utvecklingen i landet eller är det bara lugnt?

Är du god, bryr dig inte eller tillåter du dig vara frågande, kanske kritisk? Vågar du säga öppet att du inte accepterar utbredning av radikal islam i Sverige? Påträffas rekrytering till terrorism ska vi blunda, ge dem förturer eller ingripa enligt lagstiftning? Vad tycker du?

Är det viktigt med yttrandefrihet eller skall vi låta bara den högljudda vänsterfeminismen ropa i media?

Men – vad jag personligen tycker har ingen betydelse. Däremot är ledaren av Arpi betydelsefull och bör läsas. Jag tror att vi och Regeringen bör tänka till. Vilket land är vi? Spa för jihadister? Humor? Det fastnade i halsen.

Länk http://www.svd.se/felriktad-vrede-gav-jihadister-bas-i-sverige/om/ledare

BBC skriver: How Sweden became an exporter of jihad

http://www.bbc.com/news/magazine-37578919

Ledarsidorna frågar: Hur vill våra riksdagspolitiker försvara vårt demokratiska samhälle?

http://ledarsidorna.se/2016/10/hur-vill-vara-riksdagspolitiker-forsvara-vart-demokratiska-samhalle/

Nästa gång: om hundar och katter och fatwor.

 

 

”Je suis pretre”?

160726150047-jacques-hamel-priest-exlarge-169Jacques Hamel

Borde vi alla säga nu ”Je suis pretre”? Påverkar en gammal prästs halshuggning oss? Det var ju bara en person i jämförelse med Nice, 84 döda. Eller alla de andra massmorden då tiotals, även hundratals har mist livet i någon islamsk terrorattack. I juli skedde 238 attacker i 33 länder och 2055 dog.

Så en präst? Han försvann snabbt från tidningssidorna.

Börjar vi bli avtrubbade? Alla terrorexperter säger att det kommer hända igen. Kanske någon större attack. Börjar vi räkna att om det händer så händer det. Vi kan inget göra. Är terror från islamister det nya normala?

Att döda en präst är en krigsförklaring mot de kristna. Så klart är många kristna redan avrättade av Daesh, men att angripa någon företrädare för kristendomen i en kyrka i EU, ropa Allahu Akbar och halshugga personen är mer än ett dåd. Det är en symbolhandling som förebrår framtiden.

Är du kristen? Inte riktigt kanske men dina föräldrar var det? Och kyrkan får gärna rama in dina stora stunder i livet som dop, vigsel och begravning? Gärna julsånger och skolavslutningar? Förmodligen följer du kärleksbudskapet utan att ens tänka till.

 ”Du skall älska din nästa som dig själv” (Matt 22:39).

Det är svårt att älska någon ibland. Det är svårt att älska ens sig själv. Men budskapet är fredligt, det med andra kärleksbudskap ger en etisk grund för livet även om vår oförmåga  inte fyller det. Tycker du kärleksbudet är bättre än raderna från Koranen:

Qur’an (2:191-193) – ”And kill them wherever you find them, and turn them out from where they have turned you out. And Al-Fitnah [disbelief or unrest] is worse than killing…

niceNice

Vi hör många förklaringar och ursäkter för islams terror och deras mördare. Det spelar ingen roll, någon gång, om mördaren mådde illa, var i utanförskap eller tidigare straffad. Han valde att mörda. Livet ger oss val. Att hata, att älska, att respektera, att acceptera.

Jacques Hamel var en 86 år gammal katolsk präst i Saint-Etienne-du-Rouvray, Frankrike. Han mördades i sin kyrka. Syster Danielle som överlevde attacken sa om präst Jacques: ‘Jacques loved all people regardless of religion. That is all I can say. A faithful priest, a priest who loved everybody, who loved much’.

 http://www.dailymail.co.uk/news/article-3708394/Two-men-armed-knives-people-hostage-French-church.html

med-gud-pa-var-sida-religion-och-vald-genom-historien

En bok i tiden är Karen Armstrong: Med Gud På Vår Sida, religion och våld genom historien. (Utkom 2015.)

Mer om kärleksbudskapet:

https://efterkristus.wordpress.com/2015/04/28/vad-ar-egentligen-bibelns-karleksbudskap/

Om otacksamhet:

http://www.belfasttelegraph.co.uk/news/world-news/normandy-horror-attack-priests-church-donated-land-to-build-mosque-reveals-down-monk-who-knew-fr-jacques-hamel-34918365.html

Alltid läsvärt:

http://ledarsidorna.se/2016/07/fran-mycket-illa-till-annu-varre/