Tidsbilder från ett kafé.

Vår? Nej, det blommar inte än. Det snöar. Den nya snön är den gamlas död, sa min mor när jag som barn klagade över att våren fick backa för vintern igen. Det kanske är så även med våra liv och vårt samhälle? Det som är nytt tränger sakta bort det gamla och samhället förändras, till det bättre eller sämre. De äldre, som jag, har ibland svårt att känna igen oss och förstå syftet med alla förändringar. Livet krymper, delaktighet är obefintligt, tillfälle att inverka på något är bara illusion.

Möjligheten att påverka i Samhället har dock inte varit stort, någon gång. Att påstå en röst vart fjärde år påverkar mycket är bara inbillning. Det senaste valet är ett paradexempel. I arbetet bestämde  budget och  de som satt högst upp och ovan det politiker. Nya påbud kom regelbundet. Nya metoder förväntades ta över och kasta bort de gamla, ofta fungerande. Ni anar inte hur många terapimodeller efter varandra ansågs undergörande och billigare inom psykiatrin. Rörelsemöjligheten var liten.

Så även privat. Likaså bestäms livet mer om pengar än önskan, mer om ansvar än fria val.

Jag känner en trötthet över livet just nu. Ute snö och inne känns gråheten betungande. När jag läser dagens nyhetsflora gör det mig bekymrad. Mycket är dock struntnyheter, någon som gör sig märkvärdig, kändisskvaller man inte behöver läsa. Sedan dagens Trump. Brexitklagan. Brott och bränder. Så mycket bränder! Skattehöjningar. Oroväckande samhällsskeenden utan analys om vi gör så vad blir resultatet?

Var förekommer framgång, förkovran, hoppet? Dagens goda stora nyhet?

Jag minns än den känslan  vi hade på 50 talet. Livet kändes så lovande. Mina föräldrar var fulla av förtröstan. Världskriget var slut. Efterverkningarna var tunga men det fanns ett slags hoppfull stämning. Det kunde bara bli bättre. Affärerna fylldes sakta. Nya bostäder byggdes. Världen blev mera öppen. Utbildning fanns tillgänglig. Vi gick med glädje till skolan. Vi skulle bli någon som gjorde världen framgångsrik. Känner dagens elever så? De klagar över hur jobbigt allt är och kramar om sin mobil.

Sedan kom kalla kriget, hotet med atombomb, men samtidigt blomstrade livet. Politik tog inte ner oss. Än trodde vi att våra ledare kunde göra förnuftiga val.

Varför känns det aldrig så mer?  När började nedgången? Kanske med ökad insikt över världens tillstånd? Kanske på skarven mellan 80 och 90 när jag började höra ordet budget, spara, oftare än resurs. Kanske när skolans ras blev synlig? Förändringen på våra förorter vilka vi försökte fly? Så, även jag rörde på mig.

Eller, är det bara åldern, närheten till döden som gör mig missmodig? Jag läste i någon stor undersökning om äldre att efter 76 års ålder finns få friska år kvar. 76 var liksom gränsen. Det ligger nära. Det är nedgång även för mig trots att jag kämpar mot och inbillar mig att statistik och jag inte hör ihop.

Vad tänker den vanlige människan? Bryr vi om samhällsförändringar innan något drabbar oss personligen? Vad är dagens ämne? Jag satt i ett litet café igår och tjuvlyssnade omgivningen. Det är inte svårt för folk var högljudda och det var trångt mellan borden. Vad var  på tapeten? Rikspolitik? Budgetförhandlingar? Vädret?

De manliga besökarna pratade om sport. Varenda nyans, spelare, språng, boll, även kläder analyserades under måltiden. Det är ofarligt att prata om sport, tänkte jag. Vad skulle de ha sagt om jag frågade dem vad de tyckte om det stora underskottet i vår Kommunbudget? Vad beror det på? Vad är det som ska dras in? De två pensionärerna, samt vi två, satt och åt tysta. Gänget lattemammor med sina småbarn pratade språk jag inte förstod och deras klädsel signalerade annat ursprung.  Jag tvivlar på att de analyserade matchen mellan Sverige – Portugal.

Dessa kvinnor och barn var en tidsbild. De uttryckte förändringen i landet utan att säga ett ord som vi förstod. 37 % av Sveriges befolkning i åldern 0-44 har nu utländsk bakgrund. Det säger hur framtiden sakta formar sig.

Det stundar andra tider. Om det är på gott eller ont får de yngre genomgå. Jag har ingen tilltro till politiker. Det är på botten även hos andra. De så kallade populisterna ökar, de som lyssnar på vanligt folks oro, vi som inte har rätt PK uppfattning.  15 % av svenskar har tilltro till politiska partier, 28 % för Regeringen, det har sjunkit  sedan 2010.  Riksdagen har 33 % anhängare som litar på dem. 18 % för EU,  som nu får den första utbrytaren, britternas brexit.  Siffrorna gäller förra året. Det blir intressant att se årets barometer som kommer 7 april.

På BBC pågår en intressant serie om framtiden, teknik mm:

http://www.bbc.com/future

http://medieakademien.se/wp-content/uploads/2014/02/Fo%CC%88rtroendebarometern_2016.pdf

https://www.facebook.com/almqvist/posts/796418373860501

Fridolins upprepningar och räddningsplankor

Fridolin är upprepningarnas man, eller får man kalla honom man nu mera. Hen? Hur som helst återkommer han med ett förslag som han kom på i maj förra året  och vilket det blev inget av. Han tampas med skolan men kommer inte på något som kan förbättra situationen så han kör med sin 5 % kvotering igen. Fem procent av utbildningsplatserna ska kunna kvoteras till nyanlända.

Kanske ryker just ditt barns köplats?

Politiker älskar kvoteringar. Deras drömvärld utformas med tvång, skolkvoteringar, mera kvinnor kvoteringar, värnpliktskvoteringar. Det står överallt felaktigt att vi ska införa allmän värnplikt igen. Så var inte fallet. Vi ska tvångsutta 4000 av en årskull. Kanske de bästa just i din skola så de kan ha sitt liv på håll ett år eftersom Staten betalar så usla löner att det inte går att rekrytera frivilligt till försvaret.

Så till skolprocenten.

– Tio procent av skolorna tar i dag emot hälften av alla nyanlända och det håller naturligtvis inte, säger utbildningsminister Gustav Fridolin (MP).

– De skolor som har de bästa förutsättningarna måste också vara med och ta emot nyanlända.

Är detta ett erkännande att vi har problem i skolan, speciellt på invandrarområden?

5 % i år, 5 % nästa och hur tänkte han nu? Skall elever som hör till de högpresterande jaga fungerande skolor och ännu flera lärare byta yrke? Är det Fridolins mål? Att det än finns bra fungerande skolor beror just på att de flitiga, studiemotiverade, svenskspråkiga  (många är förstås invandrare) eleverna söker sig dit och de kvalificerade lärarna får då ägna sig åt undervisning, inte att vara tolk,  polis, mamma och socialarbetare. Vi behöver dessa läsduktiga elever. De blir läkare, jurister, lärare, sjuksköterskor, ingenjörer, forskare, chefer … i framtiden om de får gå sin skoltid i en bra skola med bra lärare utan att störas av andra elever, de som inte ser vitsen med skolgången och inte följer regler.  Dessa störningar är nu mera dagliga nyheter i våra tidningar.

Ingen elev som sedan tidigare hade plats på skolan i fråga ska dock behöva byta skola om förslaget blir verklighet, enligt Fridolin. När han säger det blir jag orolig. Vem ska få flytta på sig? Annars hade han väl inte yttrat sig så? Det arma barnet vars föräldrar satt honom i kön vid födsel (det sker nu mera) skall ge sin plats åt en ny som kom över gränsen igår? Det är trakasserier, inget annat.

– I praktiken är det ju så att du bygger ut kapaciteten, säger han till Ekot. Vad tror han? Skall skolan försöka bygga ut klassrummet för 3 – 4 elever till? Tror han att skolor är uppblåsbara? Det är redan trångt. Har han aldrig hört om brandskydd och andra ”här får vistas x antal personer” regler? Dessutom, hur många elever skall en lärare ha? I min skola på den gamla tiden var vi 45 per klass men  vi satt som tända ljus. Jag tror också att nivån på det vi skulle lära oss var lägre i grundskolan än det är nu. Kunskap växer.

Jag har ett bättre förslag än kvotering.

Även de nya får ställa sig i skolkön efter permanent uppehållstillstånd. Det är svenskt att köa. Vi köar snällt till allt nu mera. Den första tiden/åren får nyinkomna elever i skolåldern gå i en övningsskola (kalla det något bra inte förskola det har vi redan). Där lär man sig svenska. Där testas man på vilken nivå eleven befinner sig i  de andra ämnena. Där lär man sig hur det är i Sverige och hur man bör bete sig. När man är färdig att flytta över till den vanliga skolan får man kanske plats i den eleven hunnit köa för eller kommunen erbjuder någon plats och  precis som svenska familjer som köat förgäves får göra med sina barn: nöja sig.

Övningsskolan skulle ge nyinkomna elever en bättre chans att få godkända betyge och sedan vidare plats i Gymnasiet och/eller Högskola.

En del elever kommer att flytta ut snabbt, en del kanske aldrig. En del får ju inte stanna heller, de utan asylskäl. Har vi sådana nu mera?

Inga gräddfiler. Det är vi innerligt trötta för. Inga kvoteringar, det är inte jämlikt.

Hemspråk i skolan skall bort. Prata hemspråk får man göra hemma. Hem + språk heter det ju. Sedan kan man välja hemspråket som andra främmande språk på högstadiet. Man kan också lägga hemspråket efter skoltiden så det inte drabbar den ordinarie skolan, det sker redan på vissa skolor. Jag har för mig att de från Kina går i hemspråksundervisning på lördagar i Stockholm. De kan, så andra kan göra likadant. Svenska först, engelska sedan? därefter valfritt.

Hur vi kan skaka fram lärare till övningsskolorna lämnas som en övning för de vilka ville ta hand om andra länders ”ensamkommande barn”. Det har jag inga förslag till. Trots att jag inte kan perfekt svenska har jag haft kurser i svenska för vuxna invandrare, från analfabeter till de som bott här 15 år men inte lärt sig svenska. Någonting gjorde att man behövde lära sig svenska nu, ett nytt läge i livet. Det krävde fantasi kan jag intyga. Den kvällskursen var proppfull, nya elever ville in, men lades sedan ner. Det var för dyrt att lära gamla hundar att sitta tyckte kommunen.

Vad borde vi göra för 100 dagars löfte Fridolin? Han kan ta plats som lärare ett par år i en riktig krisande skola så han får erfarenhet av det vanliga skollivet. Jag tror att det vore nyttigt.

Eftersom MP är ett döende parti, omkring 4 % i olika mätningar, är det inte lämpligt att de har makt över skolan som är ett av de viktigaste och mest grundläggande resurser vi har i landet.  Sätt någon utanför politikerkretsen, som kan skolan och har arbetat där, på skolförändrings jobbet. Importera en finne kanske? De har också sjunkit något i PISA rankningen men då blev det genast ett krismöte. De ligger än på gräddhyllan.

Så, vem skall rädda den svenska skolan? 5 %? Eller är det redan kört?

http://www.svt.se/nyheter/inrikes/forslag-nyanlanda-kvoteras-till-skolor

https://www.svd.se/forslag-nyanlanda-kvoteras-till-skolor/om/sverige

http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/r7Az3/nya-planen-for-att-stoppa-skolstoket

Som i en hägring växte Fridolins skolbyggnader i skyn

PS: Invandring och integration är den viktigaste frågan för folket (30 %) enligt Ipsos årliga undersökning. Som tvåa kom skolan 27 % som trea sjukvården 25 %.

Bilder: Min gamla flickskola Tammerfors.

Årets vansinne.

016

Det är svårt att välja årets vansinne. De är så många. Från terrorattacken i Bryssel 22 mars där 33 offer dog, bilen som kördes över folket i Nice 14 juli där 84 miste livet, varav flera barn Otaliga mord, bränder, skjutningar, död och sorg, krig… Det är ändå ett mord som stannar i mitt minne fast jag inte ens kände kvinnan. Det beror på Rikspolischefen.

25 januari i år knivhögg en asylsökande man, som låtsades vara barn, ihjäl en från personalen: Alexandra Mezher. Hon arbetade på det HVB-hemmet i Mölndal som hade tagit mot detta ”barn”. Hon var 22 år. Hon arbetade ensam på natten bland alla vårdtagare, varav mördaren var en. Hon blev knivhuggen flera gånger så illa att hon förblödde ihjäl. Förövaren skadade också en yngre boende.

Efter att utländska tidningar ifrågasatte den skyldiges ålder beroende på bilder som visade otvivelaktigt en vuxen, bedömdes han om. Han var troligen ungefär i ålder som den döde Alexandra Mezher.

Hela orten var i chock. Men inte polischefen.

Man blir ju naturligtvis förtvivlad å alla inblandades vägnar naturligtvis. // Men också för den enskilde unge killen som begår en sån här förskräcklig händelse. Vad har den personen varit med om för någonting? Vilka omständigheter har den killen växt upp under? Vad är det för trauma han bär med sig?” Rikspolischefen vid mordet av 22-åriga Alexandra Mezher. https://www.youtube.com/watch?v=oQ-X78nMhjE

Det var så polischefen markerar sitt chefskap, sin uppfattning om människor som blir offer för våld. Familjen som förlorade en dotter vars trauma var oerhörd var inte mycket värt för polischefen.

Hur kände de poliserna sig som fick ta hand om ärendet? Borde de ha skyndat sig att förstå den skyldige och låta offret ligga? Chefen är den som anger tonen, nivån på arbetet. Är det på grund av detta arbetsklimat så många poliser lämnar yrket?

Brottet bedömdes som synnerligen grov misshandel och vållande till annans död, inte mord.  Straffet för Youssaf Khaliif Nuur, vuxen man från Somalia i ett boende för barn, blev rättspsykiatrisk vård och tio års utvisning. Så, han kan komma tillbaka och njuta åter av vår välvilja. Varför?

Jag kan inte förstå detta. Kanske du kan?

När man ser på nyheter eller läser media om oron i HVB hemmen med asylsökanden blir man fundersam över hur och varför vi tar mot ensamma män som säger sig vara barn för ca 2000 kronor om dagen. Flykting? Jag har svårt att se dessa personer som flyktingar. Våra grannländer är inte i krig.

Det finns miljoner flyktingar, jag ifrågasätter inte det. Hjälp på plats är det jag vill se mer av, inte lyckosökare. Jag kan förstå dem, alla vill ha det bättre, men det är inte tillräckligt skäl till mottagandet som asylsökande här.

Många ”gråter” för dessa ensamkommande unga män, men få tänker på dem som är kvar, kvinnor och barn, gamla och skadade. Vi borde nog tagit mot unga kvinnor, de som riskerar bli tvångsgifta till äldre män, nära släktingar eller bli fru nummer två, tre, fyra. Jag ser dock helst att vi tar mot kvotflyktingar från läger, en organiserad hjälp till de mest behövande. Gärna kristna flyktingar som har lättare att integrera sig med vårt samhälle.

Dessa unga män kostar 2000 kronor om dagen. 2000 kronor räcker för ett mål mat till 603 undernärda barn. Mat för en familj på flyktingläger en månad kostar 765 kronor, så nära tre familjer överlever på en ung mans dagpenning och vård.

Ledarsidorna tar upp dessa asylsökande män:

Dessa män, – – –  övergav sitt land och sina familjer när landet och framför allt familjerna behövde dem som mest. För skydd. För att ta strid för deras säkerhet. Hur gamla alla dessa barn är i övrigt är det ingen som riktigt vet. Sverige har i det längsta vägrat ålderskontroller, i Norge är antalet bekräftade barn ungefär en tredjedel av vad de som uppger sig vara barn vid ankomst är i jämförelse med Sverige. Det enda dessa män tar med sig är olösta konflikter mellan olika muslimska och kristna grupper. Samt den kultur de kommer ifrån i synen på kvinnans och kristnas ställning. http://ledarsidorna.se/2016/12/nyanserna-i-en-pastadd-moralisk-kollaps/

Jag tror att systemet med flera unga män från många olika länder och olika kulturer boende ihop, behandlade som tonåringar oavsett ålder är helt galet. Bränder, slagsmål, i värsta fall död… Jag vill inte minska arbetsgivarens ansvar men Alexandra Mezher är offer för usel asylhantering, offer för politikers ”vara bäst och snällast” syndrom.

Någon i styrande ställning måste börja tänka till.

Detta inlägg är del 3 i årskrönikan. Se till att läsa Rigas kommentar!

http://www.expressen.se/gt/varfor-dog-alexandra/

http://www.expressen.se/nyheter/du-har-lamnat-islam-da-vet-du-att-vi-har-ratt-att-doda-dig/

http://meritwager.nu/allmant/nara-halften-av-alla-ensamma-barn-och-unga-fran-afghanistan-som-kom-till-europa-forra-aret-sokte-sig-till-sverige/

http://nyheteridag.se/fortroenderas-for-polisen-varst-for-dan-eliasson/

 

Ansvar är årets ord – eller inte?

map-662124

Tar du ansvar? För vem? Dig själv? Jag hoppas att du gör det. Jag har försökt. Jag förlåter mig själv idag – nästan – över mina felaktiga val. De val som inte var ansvarsfulla. Nu, när jag kan se vad mina beslut ledde till kan jag svära över några oförklarliga val.

Livet levs framlänges, förstås baklänges och ibland ser man inte konsekvenserna innan långt efteråt. Det är tillståndet idag. Inte bara många enskilda personer utan hela Sverige är i det läget nu.

Regeringen och de forna makthavarna kryper baklänges. Stefan Borg erkände nyss att invandringspolitiken inte hade varit riktigt ansvarsfullt. Andra har fått byta fot, som Löfven, som tvingades klappa till sin vän Miljöpartiet (minns ni Romsons tårar) och begränsa flödet över gränsen en smula. Invandring växte över huvudet på oss med otaliga asylsökanden, känslosamma historier, smarta smugglare och bortkastade identitetshandlingar.

Vi tog ansvar i kaoset. Men ansvaret fungerade inte som det borde. Illusionen om glada flyktingar som genast finner sig i det svenska livet, självförsörjande med arbete och eget boende i framtrollade bostäder är just en illusion.

Ansvar är ett ord som yttras när världen inte gör som Löfven vill, när Kommuner påstår att de har inga flera bostäder, när folk inte tycker som den feministiska genusmaffian har bestämt sig. Inte ens andra länder i EU lyder. De skall ta sitt ansvar. Det ordet är Löfvens mantra. Vad innebär detta svenska Regeringens rop på ansvar? Innehållet är att de andra EU länderna bör ta mot invandrare i minst samma proportioner som Sverige.

Löfven vill att någon annan tar hand om hans soppa.  Ingen lyssnar. Frankrike har nog med sin terrorbekämpning. Belgien likaså. Ungern bygger mur. Österrike har redan nog. De fattiga forna öststater bävar och ingen vill dit. Danmark tar i hårdare tag. Få vill till Finland för de är snabba att utreda och utvisa. Storbritannien slår igen drömmen om enad Europa och överhet som styr. Även Merkel börjar darra i sina åsikter. Rörelser med fosterlandsvänner ökar.

Löfven ropar sitt ansvar förgäves.

Tanken var att EU skulle fördela om invandrare från de länder som tog mot för många. Det fungerar inte. Skall vi flytta runt folk som boskap? Vad är för många när MP vill ha öppen gräns med stort ”välkommen” skylt, Centern drömmer om 30 miljoner innevånare i Sverige och många unga blivande politiker tror att andras pengar räcker för evigt? Men Europa har blivit mindre och mindre intresserad att vara ett lyckorike för världens flyttström. Vi betalar Erdoğan för att hålla gränsen stängd, men han sitter med handen på dörrvredet och pressar på.

Vi betalar en muslimsk envåldshärskare som styr med skumma metoder för att hålla folk på plats. Politik?

Europa blir mindre och mindre villig att släppa in muslimer vilka ses som kommande från annan kultur svåra att assimilera. Kanske finns det terrorister bland dem?  I Europa finns redan områden liknande Mellanöstern, som i Malmö eller Molenbeek. De multikulturella idealstäderna? Fast vi kan inte ens prata om det för då kommer rasistsläggan farande. Med kineser, engelsmän, polacker, de från Litauen eller Singapore har vi mindre funderingar över. Just nu är vårt centrum fullt med polacker som bygger nya hus för oss. Inga krav, inga bidrag, bara bygg. Sedan åker de hem och till nästa bygge någonstans.

Dröminvandrare som inte invandrar?

De flesta tar ansvar för sina närmaste. Men, hur långt räcker ditt ansvar i världen? Uppehåller du kanske tiggeriet med en femma? Slänger lite pengar till en organisation? Är ansvar bara ord eller går du ut och söker de bostadslösa och tar de till ditt hem? Kanske bjuder du in de yngre invandrarmännen som fått plats i Sverige, ger en sängplats och bekantar dig med deras kultur? En hel familj? Inte?

Vad har du då ropat för?

När man frågar folk i någon undersökning om de vill bjuda husrum till en invandrare som nyss fått asyl ropar väldigt många ja. Men när det gäller finns nästan inga som öppnar sin dörr. Munnen tar ansvar men viljan gör inte det. Det är bara behovet att säga rätt åsikt, inte tillämpa det.

De som syns och hörs har bankat ansvar i våra huvuden. Oss, nu mera med stämpeln bruna råttor. Jag är en brun råtta, jag medger det direkt så ni behöver inte undra. Den oförglömlige Anne Ramberg sa i Sveriges Radios söndagsintervju den 18 september, detta uttalande som går till historien av modern Marie Antoinette, som vill rycka gröten och sjukvården från gamlingar:

“Jag inser också att alla de gamla människor som jobbat hårt ett helt liv nu ska ställas emot alla de flyktingar som kommer som också tar sjukvård och skolor i anspråk. Men det är nog på det viset att humanismen kräver att man får göra avkall på sin välfärd”.

Vad avstod hon från? Det förtäljer inte sagan.

Vi har mest fattigpensionärer om man jämför Norden.  De skall avstå. Det är ansvar.

Vi ska ha ansvar för hela världen och deras usla regeringar, religiösa krig, terrorister, ovilliga politiker i andra länder, folk som ger sig ut på Medelhavet i en gummiflotte, ja, rubbet. Men när ansvarsområdet sträcktes för att omfatta hela världen, alla de som på något sätt kan ta sig hit krymper utrymmet och medel för vissa som redan är bosatta i landet, som föddes och arbetade här, vars föräldrar var kanske också födda här. De gamla som faktiskt byggde landet. De onödiga, kostsamma pensionärerna. Man larmar ständigt om de gamlas tillvaro, men ingen bryr sig. Om bristen på äldreboenden. Om ren svält. Om vård som får anstå.

Låt de gamla dela med sig! Ryck gröten från dem! Droga ner dem så de håller tyst! Och så höjer vi skatten, det finns säkert något utrymme kvar!

Nu river vi. Vi river folkhemmet. Det stundar nya tider.

Personligen är jag inte mot invandring i sig, men mot folkutbyte och rasering av Europas framgångsrika kultur. Jag tror att människan har behov av kulturell förankring. Mot sanslösa kostnader här när folk svälter på ett läger någonstans. Mot usel planering, lyckosökare, lögnare när gamla, kvinnor och barn sitter kvar på någon plats som Gud glömde. Mot att inte vilja höra till vårt land utan bara ha en fördel med vårt system som snällt skickar pengar även till terrorister. Mot islamisering på våra förorter.

Men – är Sverige värt att bevara när folk inte ens kan precisera vad är svenskt? Vi är ett multikulturellt land. Det är bestämt så.

Ett land utan gränser är inget land.” Idag instämmer sig flera länder i Donald Trumps uttalande. Om vi inte har gränser, vart börjar och slutar vårt land? Vilka hör dit? Vem skall betala och ta ansvar för det vi behöver, som sjukvård, skola, vägar, vatten… och de som är i behov av hjälp i någon form?

Om vi inte kan försvara våra gränser, vem äger oss då?

Är vi på väg mot det gränslösa samhället där den starke knuffar de svaga ur boet?

Detta inlägg är del 1 i årskrönikan

Mer om äldrevården:

http://www.sydsvenskan.se/2016-11-17/personal-blockerade-larm-pa-aldreboende-aldre-skulle-fostras

http://www.dn.se/sthlm/kraftig-okning-av-aldre-som-far-morfinplaster/

http://ledarsidorna.se/2016/12/chris-forsne-attestupan/

http://www.svd.se/svenska-pensioner-samst-i-norden-forfarligt/om/naringsliv

Om politikerånger:

Hade man vetat att vi skulle ha den här flyktingsituationen som hela Europa har haft, framförallt under 2015, hade man inte gått i den riktningen. Då borde man redan tidigare ha tittat på vad man kunde göra för att strama upp regelverket, och det är klart att det är en fördel att regeringen har gjort det.

– Det var en mycket allvarlig situation. Jag tycker att ett land som Sverige, som första reaktion när människor är på flykt, ska göra så mycket vi kan för att möta och hjälpa människor. Sedan finns det gränser för det. Vi klarar inte att ta emot så många människor som kom 2015.

http://www.svt.se/nyheter/inrikes/anders-borg-talar-ut-om-livet-efter-politiken

http://erixon.com/blogg/2016/12/anders-borg-och-verkligheten/

Om bidrag till terrorist:

http://www.expressen.se/gt/svensken-stred-for-is—fick-barnbidrag-fran-staten/

Vad är svenskt:

http://www.svt.se/nyheter/inrikes/oklart-vad-svenska-varderingar-ar