Fridolins upprepningar och räddningsplankor

Fridolin är upprepningarnas man, eller får man kalla honom man nu mera. Hen? Hur som helst återkommer han med ett förslag som han kom på i maj förra året  och vilket det blev inget av. Han tampas med skolan men kommer inte på något som kan förbättra situationen så han kör med sin 5 % kvotering igen. Fem procent av utbildningsplatserna ska kunna kvoteras till nyanlända.

Kanske ryker just ditt barns köplats?

Politiker älskar kvoteringar. Deras drömvärld utformas med tvång, skolkvoteringar, mera kvinnor kvoteringar, värnpliktskvoteringar. Det står överallt felaktigt att vi ska införa allmän värnplikt igen. Så var inte fallet. Vi ska tvångsutta 4000 av en årskull. Kanske de bästa just i din skola så de kan ha sitt liv på håll ett år eftersom Staten betalar så usla löner att det inte går att rekrytera frivilligt till försvaret.

Så till skolprocenten.

– Tio procent av skolorna tar i dag emot hälften av alla nyanlända och det håller naturligtvis inte, säger utbildningsminister Gustav Fridolin (MP).

– De skolor som har de bästa förutsättningarna måste också vara med och ta emot nyanlända.

Är detta ett erkännande att vi har problem i skolan, speciellt på invandrarområden?

5 % i år, 5 % nästa och hur tänkte han nu? Skall elever som hör till de högpresterande jaga fungerande skolor och ännu flera lärare byta yrke? Är det Fridolins mål? Att det än finns bra fungerande skolor beror just på att de flitiga, studiemotiverade, svenskspråkiga  (många är förstås invandrare) eleverna söker sig dit och de kvalificerade lärarna får då ägna sig åt undervisning, inte att vara tolk,  polis, mamma och socialarbetare. Vi behöver dessa läsduktiga elever. De blir läkare, jurister, lärare, sjuksköterskor, ingenjörer, forskare, chefer … i framtiden om de får gå sin skoltid i en bra skola med bra lärare utan att störas av andra elever, de som inte ser vitsen med skolgången och inte följer regler.  Dessa störningar är nu mera dagliga nyheter i våra tidningar.

Ingen elev som sedan tidigare hade plats på skolan i fråga ska dock behöva byta skola om förslaget blir verklighet, enligt Fridolin. När han säger det blir jag orolig. Vem ska få flytta på sig? Annars hade han väl inte yttrat sig så? Det arma barnet vars föräldrar satt honom i kön vid födsel (det sker nu mera) skall ge sin plats åt en ny som kom över gränsen igår? Det är trakasserier, inget annat.

– I praktiken är det ju så att du bygger ut kapaciteten, säger han till Ekot. Vad tror han? Skall skolan försöka bygga ut klassrummet för 3 – 4 elever till? Tror han att skolor är uppblåsbara? Det är redan trångt. Har han aldrig hört om brandskydd och andra ”här får vistas x antal personer” regler? Dessutom, hur många elever skall en lärare ha? I min skola på den gamla tiden var vi 45 per klass men  vi satt som tända ljus. Jag tror också att nivån på det vi skulle lära oss var lägre i grundskolan än det är nu. Kunskap växer.

Jag har ett bättre förslag än kvotering.

Även de nya får ställa sig i skolkön efter permanent uppehållstillstånd. Det är svenskt att köa. Vi köar snällt till allt nu mera. Den första tiden/åren får nyinkomna elever i skolåldern gå i en övningsskola (kalla det något bra inte förskola det har vi redan). Där lär man sig svenska. Där testas man på vilken nivå eleven befinner sig i  de andra ämnena. Där lär man sig hur det är i Sverige och hur man bör bete sig. När man är färdig att flytta över till den vanliga skolan får man kanske plats i den eleven hunnit köa för eller kommunen erbjuder någon plats och  precis som svenska familjer som köat förgäves får göra med sina barn: nöja sig.

Övningsskolan skulle ge nyinkomna elever en bättre chans att få godkända betyge och sedan vidare plats i Gymnasiet och/eller Högskola.

En del elever kommer att flytta ut snabbt, en del kanske aldrig. En del får ju inte stanna heller, de utan asylskäl. Har vi sådana nu mera?

Inga gräddfiler. Det är vi innerligt trötta för. Inga kvoteringar, det är inte jämlikt.

Hemspråk i skolan skall bort. Prata hemspråk får man göra hemma. Hem + språk heter det ju. Sedan kan man välja hemspråket som andra främmande språk på högstadiet. Man kan också lägga hemspråket efter skoltiden så det inte drabbar den ordinarie skolan, det sker redan på vissa skolor. Jag har för mig att de från Kina går i hemspråksundervisning på lördagar i Stockholm. De kan, så andra kan göra likadant. Svenska först, engelska sedan? därefter valfritt.

Hur vi kan skaka fram lärare till övningsskolorna lämnas som en övning för de vilka ville ta hand om andra länders ”ensamkommande barn”. Det har jag inga förslag till. Trots att jag inte kan perfekt svenska har jag haft kurser i svenska för vuxna invandrare, från analfabeter till de som bott här 15 år men inte lärt sig svenska. Någonting gjorde att man behövde lära sig svenska nu, ett nytt läge i livet. Det krävde fantasi kan jag intyga. Den kvällskursen var proppfull, nya elever ville in, men lades sedan ner. Det var för dyrt att lära gamla hundar att sitta tyckte kommunen.

Vad borde vi göra för 100 dagars löfte Fridolin? Han kan ta plats som lärare ett par år i en riktig krisande skola så han får erfarenhet av det vanliga skollivet. Jag tror att det vore nyttigt.

Eftersom MP är ett döende parti, omkring 4 % i olika mätningar, är det inte lämpligt att de har makt över skolan som är ett av de viktigaste och mest grundläggande resurser vi har i landet.  Sätt någon utanför politikerkretsen, som kan skolan och har arbetat där, på skolförändrings jobbet. Importera en finne kanske? De har också sjunkit något i PISA rankningen men då blev det genast ett krismöte. De ligger än på gräddhyllan.

Så, vem skall rädda den svenska skolan? 5 %? Eller är det redan kört?

http://www.svt.se/nyheter/inrikes/forslag-nyanlanda-kvoteras-till-skolor

https://www.svd.se/forslag-nyanlanda-kvoteras-till-skolor/om/sverige

http://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/r7Az3/nya-planen-for-att-stoppa-skolstoket

Som i en hägring växte Fridolins skolbyggnader i skyn

PS: Invandring och integration är den viktigaste frågan för folket (30 %) enligt Ipsos årliga undersökning. Som tvåa kom skolan 27 % som trea sjukvården 25 %.

Bilder: Min gamla flickskola Tammerfors.

Årets vansinne.

016

Det är svårt att välja årets vansinne. De är så många. Från terrorattacken i Bryssel 22 mars där 33 offer dog, bilen som kördes över folket i Nice 14 juli där 84 miste livet, varav flera barn Otaliga mord, bränder, skjutningar, död och sorg, krig… Det är ändå ett mord som stannar i mitt minne fast jag inte ens kände kvinnan. Det beror på Rikspolischefen.

25 januari i år knivhögg en asylsökande man, som låtsades vara barn, ihjäl en från personalen: Alexandra Mezher. Hon arbetade på det HVB-hemmet i Mölndal som hade tagit mot detta ”barn”. Hon var 22 år. Hon arbetade ensam på natten bland alla vårdtagare, varav mördaren var en. Hon blev knivhuggen flera gånger så illa att hon förblödde ihjäl. Förövaren skadade också en yngre boende.

Efter att utländska tidningar ifrågasatte den skyldiges ålder beroende på bilder som visade otvivelaktigt en vuxen, bedömdes han om. Han var troligen ungefär i ålder som den döde Alexandra Mezher.

Hela orten var i chock. Men inte polischefen.

Man blir ju naturligtvis förtvivlad å alla inblandades vägnar naturligtvis. // Men också för den enskilde unge killen som begår en sån här förskräcklig händelse. Vad har den personen varit med om för någonting? Vilka omständigheter har den killen växt upp under? Vad är det för trauma han bär med sig?” Rikspolischefen vid mordet av 22-åriga Alexandra Mezher. https://www.youtube.com/watch?v=oQ-X78nMhjE

Det var så polischefen markerar sitt chefskap, sin uppfattning om människor som blir offer för våld. Familjen som förlorade en dotter vars trauma var oerhörd var inte mycket värt för polischefen.

Hur kände de poliserna sig som fick ta hand om ärendet? Borde de ha skyndat sig att förstå den skyldige och låta offret ligga? Chefen är den som anger tonen, nivån på arbetet. Är det på grund av detta arbetsklimat så många poliser lämnar yrket?

Brottet bedömdes som synnerligen grov misshandel och vållande till annans död, inte mord.  Straffet för Youssaf Khaliif Nuur, vuxen man från Somalia i ett boende för barn, blev rättspsykiatrisk vård och tio års utvisning. Så, han kan komma tillbaka och njuta åter av vår välvilja. Varför?

Jag kan inte förstå detta. Kanske du kan?

När man ser på nyheter eller läser media om oron i HVB hemmen med asylsökanden blir man fundersam över hur och varför vi tar mot ensamma män som säger sig vara barn för ca 2000 kronor om dagen. Flykting? Jag har svårt att se dessa personer som flyktingar. Våra grannländer är inte i krig.

Det finns miljoner flyktingar, jag ifrågasätter inte det. Hjälp på plats är det jag vill se mer av, inte lyckosökare. Jag kan förstå dem, alla vill ha det bättre, men det är inte tillräckligt skäl till mottagandet som asylsökande här.

Många ”gråter” för dessa ensamkommande unga män, men få tänker på dem som är kvar, kvinnor och barn, gamla och skadade. Vi borde nog tagit mot unga kvinnor, de som riskerar bli tvångsgifta till äldre män, nära släktingar eller bli fru nummer två, tre, fyra. Jag ser dock helst att vi tar mot kvotflyktingar från läger, en organiserad hjälp till de mest behövande. Gärna kristna flyktingar som har lättare att integrera sig med vårt samhälle.

Dessa unga män kostar 2000 kronor om dagen. 2000 kronor räcker för ett mål mat till 603 undernärda barn. Mat för en familj på flyktingläger en månad kostar 765 kronor, så nära tre familjer överlever på en ung mans dagpenning och vård.

Ledarsidorna tar upp dessa asylsökande män:

Dessa män, – – –  övergav sitt land och sina familjer när landet och framför allt familjerna behövde dem som mest. För skydd. För att ta strid för deras säkerhet. Hur gamla alla dessa barn är i övrigt är det ingen som riktigt vet. Sverige har i det längsta vägrat ålderskontroller, i Norge är antalet bekräftade barn ungefär en tredjedel av vad de som uppger sig vara barn vid ankomst är i jämförelse med Sverige. Det enda dessa män tar med sig är olösta konflikter mellan olika muslimska och kristna grupper. Samt den kultur de kommer ifrån i synen på kvinnans och kristnas ställning. http://ledarsidorna.se/2016/12/nyanserna-i-en-pastadd-moralisk-kollaps/

Jag tror att systemet med flera unga män från många olika länder och olika kulturer boende ihop, behandlade som tonåringar oavsett ålder är helt galet. Bränder, slagsmål, i värsta fall död… Jag vill inte minska arbetsgivarens ansvar men Alexandra Mezher är offer för usel asylhantering, offer för politikers ”vara bäst och snällast” syndrom.

Någon i styrande ställning måste börja tänka till.

Detta inlägg är del 3 i årskrönikan. Se till att läsa Rigas kommentar!

http://www.expressen.se/gt/varfor-dog-alexandra/

http://www.expressen.se/nyheter/du-har-lamnat-islam-da-vet-du-att-vi-har-ratt-att-doda-dig/

http://meritwager.nu/allmant/nara-halften-av-alla-ensamma-barn-och-unga-fran-afghanistan-som-kom-till-europa-forra-aret-sokte-sig-till-sverige/

http://nyheteridag.se/fortroenderas-for-polisen-varst-for-dan-eliasson/

 

Ansvar är årets ord – eller inte?

map-662124

Tar du ansvar? För vem? Dig själv? Jag hoppas att du gör det. Jag har försökt. Jag förlåter mig själv idag – nästan – över mina felaktiga val. De val som inte var ansvarsfulla. Nu, när jag kan se vad mina beslut ledde till kan jag svära över några oförklarliga val.

Livet levs framlänges, förstås baklänges och ibland ser man inte konsekvenserna innan långt efteråt. Det är tillståndet idag. Inte bara många enskilda personer utan hela Sverige är i det läget nu.

Regeringen och de forna makthavarna kryper baklänges. Stefan Borg erkände nyss att invandringspolitiken inte hade varit riktigt ansvarsfullt. Andra har fått byta fot, som Löfven, som tvingades klappa till sin vän Miljöpartiet (minns ni Romsons tårar) och begränsa flödet över gränsen en smula. Invandring växte över huvudet på oss med otaliga asylsökanden, känslosamma historier, smarta smugglare och bortkastade identitetshandlingar.

Vi tog ansvar i kaoset. Men ansvaret fungerade inte som det borde. Illusionen om glada flyktingar som genast finner sig i det svenska livet, självförsörjande med arbete och eget boende i framtrollade bostäder är just en illusion.

Ansvar är ett ord som yttras när världen inte gör som Löfven vill, när Kommuner påstår att de har inga flera bostäder, när folk inte tycker som den feministiska genusmaffian har bestämt sig. Inte ens andra länder i EU lyder. De skall ta sitt ansvar. Det ordet är Löfvens mantra. Vad innebär detta svenska Regeringens rop på ansvar? Innehållet är att de andra EU länderna bör ta mot invandrare i minst samma proportioner som Sverige.

Löfven vill att någon annan tar hand om hans soppa.  Ingen lyssnar. Frankrike har nog med sin terrorbekämpning. Belgien likaså. Ungern bygger mur. Österrike har redan nog. De fattiga forna öststater bävar och ingen vill dit. Danmark tar i hårdare tag. Få vill till Finland för de är snabba att utreda och utvisa. Storbritannien slår igen drömmen om enad Europa och överhet som styr. Även Merkel börjar darra i sina åsikter. Rörelser med fosterlandsvänner ökar.

Löfven ropar sitt ansvar förgäves.

Tanken var att EU skulle fördela om invandrare från de länder som tog mot för många. Det fungerar inte. Skall vi flytta runt folk som boskap? Vad är för många när MP vill ha öppen gräns med stort ”välkommen” skylt, Centern drömmer om 30 miljoner innevånare i Sverige och många unga blivande politiker tror att andras pengar räcker för evigt? Men Europa har blivit mindre och mindre intresserad att vara ett lyckorike för världens flyttström. Vi betalar Erdoğan för att hålla gränsen stängd, men han sitter med handen på dörrvredet och pressar på.

Vi betalar en muslimsk envåldshärskare som styr med skumma metoder för att hålla folk på plats. Politik?

Europa blir mindre och mindre villig att släppa in muslimer vilka ses som kommande från annan kultur svåra att assimilera. Kanske finns det terrorister bland dem?  I Europa finns redan områden liknande Mellanöstern, som i Malmö eller Molenbeek. De multikulturella idealstäderna? Fast vi kan inte ens prata om det för då kommer rasistsläggan farande. Med kineser, engelsmän, polacker, de från Litauen eller Singapore har vi mindre funderingar över. Just nu är vårt centrum fullt med polacker som bygger nya hus för oss. Inga krav, inga bidrag, bara bygg. Sedan åker de hem och till nästa bygge någonstans.

Dröminvandrare som inte invandrar?

De flesta tar ansvar för sina närmaste. Men, hur långt räcker ditt ansvar i världen? Uppehåller du kanske tiggeriet med en femma? Slänger lite pengar till en organisation? Är ansvar bara ord eller går du ut och söker de bostadslösa och tar de till ditt hem? Kanske bjuder du in de yngre invandrarmännen som fått plats i Sverige, ger en sängplats och bekantar dig med deras kultur? En hel familj? Inte?

Vad har du då ropat för?

När man frågar folk i någon undersökning om de vill bjuda husrum till en invandrare som nyss fått asyl ropar väldigt många ja. Men när det gäller finns nästan inga som öppnar sin dörr. Munnen tar ansvar men viljan gör inte det. Det är bara behovet att säga rätt åsikt, inte tillämpa det.

De som syns och hörs har bankat ansvar i våra huvuden. Oss, nu mera med stämpeln bruna råttor. Jag är en brun råtta, jag medger det direkt så ni behöver inte undra. Den oförglömlige Anne Ramberg sa i Sveriges Radios söndagsintervju den 18 september, detta uttalande som går till historien av modern Marie Antoinette, som vill rycka gröten och sjukvården från gamlingar:

“Jag inser också att alla de gamla människor som jobbat hårt ett helt liv nu ska ställas emot alla de flyktingar som kommer som också tar sjukvård och skolor i anspråk. Men det är nog på det viset att humanismen kräver att man får göra avkall på sin välfärd”.

Vad avstod hon från? Det förtäljer inte sagan.

Vi har mest fattigpensionärer om man jämför Norden.  De skall avstå. Det är ansvar.

Vi ska ha ansvar för hela världen och deras usla regeringar, religiösa krig, terrorister, ovilliga politiker i andra länder, folk som ger sig ut på Medelhavet i en gummiflotte, ja, rubbet. Men när ansvarsområdet sträcktes för att omfatta hela världen, alla de som på något sätt kan ta sig hit krymper utrymmet och medel för vissa som redan är bosatta i landet, som föddes och arbetade här, vars föräldrar var kanske också födda här. De gamla som faktiskt byggde landet. De onödiga, kostsamma pensionärerna. Man larmar ständigt om de gamlas tillvaro, men ingen bryr sig. Om bristen på äldreboenden. Om ren svält. Om vård som får anstå.

Låt de gamla dela med sig! Ryck gröten från dem! Droga ner dem så de håller tyst! Och så höjer vi skatten, det finns säkert något utrymme kvar!

Nu river vi. Vi river folkhemmet. Det stundar nya tider.

Personligen är jag inte mot invandring i sig, men mot folkutbyte och rasering av Europas framgångsrika kultur. Jag tror att människan har behov av kulturell förankring. Mot sanslösa kostnader här när folk svälter på ett läger någonstans. Mot usel planering, lyckosökare, lögnare när gamla, kvinnor och barn sitter kvar på någon plats som Gud glömde. Mot att inte vilja höra till vårt land utan bara ha en fördel med vårt system som snällt skickar pengar även till terrorister. Mot islamisering på våra förorter.

Men – är Sverige värt att bevara när folk inte ens kan precisera vad är svenskt? Vi är ett multikulturellt land. Det är bestämt så.

Ett land utan gränser är inget land.” Idag instämmer sig flera länder i Donald Trumps uttalande. Om vi inte har gränser, vart börjar och slutar vårt land? Vilka hör dit? Vem skall betala och ta ansvar för det vi behöver, som sjukvård, skola, vägar, vatten… och de som är i behov av hjälp i någon form?

Om vi inte kan försvara våra gränser, vem äger oss då?

Är vi på väg mot det gränslösa samhället där den starke knuffar de svaga ur boet?

Detta inlägg är del 1 i årskrönikan

Mer om äldrevården:

http://www.sydsvenskan.se/2016-11-17/personal-blockerade-larm-pa-aldreboende-aldre-skulle-fostras

http://www.dn.se/sthlm/kraftig-okning-av-aldre-som-far-morfinplaster/

http://ledarsidorna.se/2016/12/chris-forsne-attestupan/

http://www.svd.se/svenska-pensioner-samst-i-norden-forfarligt/om/naringsliv

Om politikerånger:

Hade man vetat att vi skulle ha den här flyktingsituationen som hela Europa har haft, framförallt under 2015, hade man inte gått i den riktningen. Då borde man redan tidigare ha tittat på vad man kunde göra för att strama upp regelverket, och det är klart att det är en fördel att regeringen har gjort det.

– Det var en mycket allvarlig situation. Jag tycker att ett land som Sverige, som första reaktion när människor är på flykt, ska göra så mycket vi kan för att möta och hjälpa människor. Sedan finns det gränser för det. Vi klarar inte att ta emot så många människor som kom 2015.

http://www.svt.se/nyheter/inrikes/anders-borg-talar-ut-om-livet-efter-politiken

http://erixon.com/blogg/2016/12/anders-borg-och-verkligheten/

Om bidrag till terrorist:

http://www.expressen.se/gt/svensken-stred-for-is—fick-barnbidrag-fran-staten/

Vad är svenskt:

http://www.svt.se/nyheter/inrikes/oklart-vad-svenska-varderingar-ar

 

En miljard är bara som lite strössel – om arbete och invandring.

img_3549-2092

Tänk på ditt eget liv, ditt val av yrke, flytt eller när du träffade din partner, när du utvandrade från ditt hemland, hur du plötsligt blev rik eller fattig. Hur många av dessa saker har skett enligt en plan? Om du har en plan nu, vem skall utföra det? Du eller väntar du på någon annan?

Eller är livet bara en slump?

Nu tror du säkert att jag skriver något djuplodat om inre plan för livet men nej, det här handlar om arbete och invandring. Många människor i världen är på väg. En del av dem väljer att söka sig till Sverige eller sitter redan på en asylanläggning någonstans och väntar på bättre tider. Vad hade de för plan?

Jag var också en invandrare. I min ungdom hade jag en plan, för det närmaste året i alla fall. Jag skulle flytta från arbetslöshet i Finland till Sverige.  Svensk ekonomi gick som snabbtåg i början 60 – talet (inte som Tesla). Det var gyllene tider för en invandrare som ville ta vilket arbete som helst.

Men var valet självklart? Slumpen gav mig en adress till några finnar som brukade hjälpa nykomlingar. Hade jag vågat åka utan lappen med adressen? Ingen annan jag kände hade flyttat utomlands. Det gällde att våga, ha tur. Jag hade tur och fick arbete med avtalsenlig lön dagen efter.

Så var det på 60 talets Sverige. Man kom, fick arbete i en fabrik, tog det gladeligen, började bidra med skatt, hankade sig fram i andrahandsboenden, anpassade sig. Det fanns inga språkkurser, bidrag, omhändertagande för finnar. Fixade man inte det fick man åka hem. Men arbetsmarknaden var än så god att jag sa upp mig ett par gånger och bytte till ett bättre arbete. Jag skickade pengar hem.

Även idag vill invandrare skicka pengar hem för att visa ”det går bra för mig i Sverige”. Hur känns det när ingenting går bra utan man fastnar på en anläggning, kanske med sina gamla fiender?

Hur tar man ett beslut att flytta över flera länder just till Sverige? Vilka incitament finns för det? Pengar, säger en del. Duktiga människosmugglare som lovar dig liv i lyx, bara du betalar? Jag hade bara en båtresa mellan Åbo och Stockholm.

I dagens Sverige hamnar invandrare vilka räknas som asylsökanden in i ett system med många åtgärder. Vuxna människor tas om hand. De som säger sig vara ensamma barn behandlas som vårdbehövande. Olika program, SFI, bidrag, praktik, bostad, papper, lögner, förturer, snabbspår, hälsoundersökningar, åldersundringar kanske… Invandring är en industri med miljardkostnad och de smarta kan bli miljonärer i hanteringen.  Alla känner till Bert Karlsson.

Ändå fungerar det illa. Är det för många kockar eller för många åtgärder? För många i systemet? Kan det bli för många i systemet? Det tycker inte MP och C. Kulturkrockar? De nya som kommer från länder utanför Europa hamnar i ett helt annat land, arbetsmarknad, kultur och liv än de hade hemma. Vi finnar hade samma grund som svenskar: demokrati, skola för alla och kristen tro. Det var inte svårt att bli ”svensk”.

Många av de nya har sin religiösa tro, islam, som livets grundbult. Att ändra föreställningar som grundar sig på tro och fostran med tro är svårt.  Politiker antar att innehållet i invandrarnas bagage förändras till svensk som genom magi när de passerar gränsen eller åker tunnelbana. Så är det inte. Troligen är det ibland helt tvärtemot.

Assimilering är som ett skällsord. Men, hur förväntar sig politikerna att integration sker? Skall jag integrera mig – igen?  Enkla jobb är ett mantra som upprepas ständigt. De är som om de styrande hade ingen uppfattning om dagens arbetsmarknad. Det finns få enkla jobb. Att komma idag och få arbete i morgon är möjligt bara för den som är arbetskraftsinvandrare. De är en helt annan kategori. De är få.

Dessa enkla jobb vilka inte ens finns skall sätta invandrare utan utbildning och till och med utan svenskkunskaper i arbete snabbt, helst igår. Lägre löner nämns i samband. Låg lön som antagligen väntas att fylla ut från kommunala skattemedel i form av försörjningsstöd.

Utbildningsinsatser är nödvän­diga men i sig otillräckliga. Det avgörande kommer att vara att tillåta låga löner för att nyanlända ska ­komma in på arbetsmarknaden.  http://www.svd.se/sveriges-modell-for-valfarden-ar-i-kris/om/debatt

Vill du ta ett arbete om du ändå måste gå till socialtjänsten och ansöka om pengar? Jag tror att vi pratar om stora trösklar mellan enkla lågavlönade jobb och den påtänkte arbetaren.

Jag hörde en diskussion i ett café där en invandrarkille sa till sin kamrat: varför ska jag jobba när socialen betalar. De andra instämde, men klagade att sostanterna var så snåla. Många får bidrag utan krav som om det vore en bokklubb. Avbokar du inte så kommer pengarna. Vilken sporre får dessa unga män att byta cafésittande med kompisar till enkla arbeten? Av de 415 500 som fick försörjningsstöd 2015 var 37 % mellan 18 – 29 år, en ålder då man borde studera eller ha sitt första arbete. Jag tror att flera av dessa är just invandrare.

Det är otroligt lätt att fastna på kravlösa system som ger  rimliga fördelar.

De arbeten som inte kräver gymnasie- eller yrkesutbildning har försvunnit, lagts ner eller flyttat utomlands. Fabriker med tusentals anställda, vars produkter vi nu mera importerar, finns inte längre. Det som är kvar är robotiserad och datoriserad. Detta kommer att fortgå. Det behövs färre som arbetar med något vi kan sälja, men fler som sköter skattefinansierade arbeten som sjukvård, omsorg och skola. Det säger sig själv att det inte går ihop. Det finns inte ”någon annan” som betalar.

Vilka är de enkla jobben då som skall rädda integrationen och ekonomin? Skattefinansierade hittepåjobb? Sopa gator? Plocka skräp i parker? Visst restaurangarbete kan fungera och flera får faktisk sitt första arbete hos en invandrare som har startat eget. Städa? Hemtjänst räknas som enkelt jobb. Det är inte enkelt att hjälpa sjuka eller dementa.

Enkla jobb är ofta inte så enkla. Vi skall undvika att nedvärdera yrken.

Hur gör vi idag för att få de nya i arbete, speciellt de som inte har gångbar utbildning? Vi betalar. Arbetsgivare som anställer en nyanländ invandrare kan få 85 % av lönekostnaden betald av skattemedel under två år. Men det är bara 5 % som blir anställda efteråt.  40 % går till ny bidragsanställning. Vart försvann resten vet jag inte. Det var inte någon lyckad satsning. Så klart utnyttjas systemet. Vem vill anställa en utan bidrag när man kan få lönen nästan betald från AF? Och fungerar det inte är det bara att byta.

http://www.svd.se/nyanlanda-bidragsfest-for-arbetsgivarna

https://www.sydsvenskan.se/2016-11-22/sokes-arbetslos-som-har-bidrag

Utbildning borde öppna flera dörrar. Trots att hälften av nyanlända saknar gymnasiekompetens eller motsvarighet till svensk grundskola är det bara 5 % som studerar efter det tvååriga etableringsprogrammet.

För att få fler lågutbildade till skolbänken har regeringen aviserat ett nytt stöd från juli 2017. Studiestödet blir ca 9 000 kronor i månaden för grundskolestudier (samma som till gymnasiestudier) och kommer att omfatta ungefär 15 000 personer. Jag undrar, vart finns lärare till det? Hade vi ingen lärarbrist? Det kostar staten cirka en miljard kronor per år.

En miljard? Det är bara som lite strössel i det totala.

Den svenska modellen var att alla arbetar, betalar skatt, får vid behov skattefinansierade förmåner och endast i undantagsfall försörjs av samhället. Den svenska modellen är faktiskt redan begraven. Det kommer inte att finnas arbetsmöjligheter för alla, speciellt inte för dem som varken har utbildning eller kan svenska. Vi har inte plats för hur många pizzerior som helst. När jag besökte Jokkmokk härom år sa busschauffören att ”vi har redan alla utländska restauranger vi inte behöver”. Andelen helårsanställda bland flyktingar, inklusive flyktingars anhöriga, uppgick efter åtta år i landet till 25 %. Efter femton år är 34 % i arbete. Det ser inte ut som framgångssaga. RUT 20160223

Hur många av dessa är skattefinansierade arbeten vet jag inte. Det hjälper inte med mantran ”låga ingångslöner”, ”enkla arbeten”. De är en inbillning som inte håller. Siffrorna skriker om misslyckanden.

Den svenska modellen har definitivt passerat sin bäst före datum. I framtiden kommer många fler bosatta i Sverige vara bidragstagare i någon form, tills kassan sinar. Skolor har också sett sin bäst före datum, likaså polisen. Vissa områden är no-go-zoner med ett slags eget kriminalstyre. Sjukvården är ansträngd. Politikerna får mindre och mindre förtroende hos folket vid varje mätning. Medan genusteorier ivrigt diskuteras glider landet i nedförsbacke.

Frågan är hur länge kan Regeringen/Kommunerna höja skatterna och tro att det är undermedlet? Tills den högavlönade, välutbildade ”någon annan” tröttnar, går ner i tid, eller packar och går?

Kan vi åstadkomma en ny realistisk svensk modell utan att fråga EU om lov? Är det ens längre möjligt? Måste livet bli bättre hela tiden eller skall vi acceptera att våra barn och barnbarn kommer att ha det som i vilket annat kaosland som helst?

Jag efterlyser en plan för framtiden.

Och som på beställning idag:

Lunds arbetarkommun vill riva upp den restriktiva invandringspolitiken.  De har också förslag på hur en mer generös flyktingpolitik kan betalas:

Alla avdrag för hushållsnära tjänster, alltså RUT-avdrag, ska avskaffas. Liksom alla fem jobbskatteavdrag – skattesänkningarna för de som jobbar – som infördes av alliansregeringen.

Cornucopia har redan hunnit räkna ut hur mycket en av de vanligaste yrkesarbetarna, sjuksköterskan som arbetar heltid, skall bidra per månad: 3134 kronor. I månaden alltså. Där rök semestern? Där rök mycket annat. Om räntan går upp rök kanske bostaden också. Men vad gör det när hela världen kan leva på oss?

Eller flytt till Norge? Det blir snart fullt där.

http://cornucopia.cornubot.se/2016/11/socialdemokrater-vill-hoja-skatten-for.html

http://www.svd.se/flyktingpolitiken-kommer-att-gora-ont-for-s/om/svenskt-flyktingmottagande

Läs gärna:

http://ledarsidorna.se/2016/11/ann-heberlein-flit-och-ansvarstagande-maste-fa-tillbaka-sitt-varde/

http://www.morpheusblogg.se/2016/11/20/den-kokande-grodan/

Och mer om arbetsmarknad:

http://tino.us/2015/12/nationalekonomer-om-invandringens-ekonomi/

http://www.migrationsinfo.se/arbetsmarknad/sysselsattning/

http://www.ekonomifakta.se/Fakta/Arbetsmarknad/Integration/Arbetsloshet-utrikes-fodda/

Precis efter jag skrev detta dök denna artikel upp:

http://www.svd.se/svenska-modellen-klarar-inte-integrationen/om/integrationen-i-sverige

Bilder: Tanzanias enkla jobb och tigger som räddningsplanka.