Ropet från ödemarken – om vår längtan bort.

Jag har varit på bio och sett ”Wild”. När jag var ung gick jag alltid på bio på min lediga dag, ibland såg jag två filmer om dagen. Sedan satt jag med mina vänner på ett café och analyserade filmen från varje synvinkel som spelet, skådespelarna, foton, budskapet, det osynliga, vår egen uppfattning, fel och brister. Det var mer ord och mindre action på den tiden, inga fantastiska effekter heller. Bio hör inte till vanligheter nu mera eftersom jag behöver någon som kan hålla min gubbe sällskap under tiden, utan film ses på DVD eller i TV.  Men idag hann jag gå på bio när avlösaren var ett längre pass hemma hos oss. Det var filmen Wild, en 100 dagars vandring Pacific Crest-leden utfört i verkligheten av Cheryl Strayed och i filmen av Oscarsnominerad Reese Witherspoon.

Strunta nu i vissa gnälliga recensioner och se filmen. Det är som två filmer i en eftersom Cheryls liv, missbruk och sexmissbruk, moderns död och liv spelas upp i oändliga bakåtblickar samtidigt som hon vandrar 100 dagar på Pacific Crest-leden. Redan i början inser man att någon vandrare är hon inte, än. Fel prylar, oprövade saker då hon måste läsa instruktionshäften, för tungt, så tungt. Jag som är petnoga med min utrustning, prickar av allt när det åker in i ryggan, har lätta, bara nödvändiga saker med och minimalt tält väntade bara på skavsåren i filmen vilka hon snabbt fick över hela kroppen. Men med tiden blir hon ett med sin vandring. Reese Witherspoon som vann Oscar för Walk the Line och har även spelat många söta flickor med rätta kläder går in i sitt livs roll? och är värd sin  nya Oscarsnominering.

Pacific Crest-leden sträcker sig längs den amerikanska västkusten, 4286 kilometer från den mexikanska gränsen till den kanadensiska, från ökenlandskap till bergskedjor och nationalparker, genom hetta och iskyla, från lervälling till snödjup.  Det har blivit populärt att försöka gå en bit eller genom, alltså hela 4286 km.

Verklighetens Cheryl gick år 1995 och 1770 km av leden. Det var samma år som jag gick Nordkalottleden som är bara 800 kilometer. Cheryl flydde sitt liv, jag var rejält utbränd och väldigt sugen på att vandra långt och vara ledig från jobbet. Jag hade en noggrann planering, Cheryl chansade. Hon bestämde sig för att gå i 100 dagar, vilket innebar start i Mojave (södra Kalifornien) och mål vid statsgränsen mellan Oregon och Washington, viss sträcka liftande hon då snön som täckte Sierra Nevada gjorde terrängen oframkomlig.

Det var en prestation. Jag började genast längta efter att packa ryggsäcken och bara gå. Men sunda förnuftet säger att Pacific Crest vore för mycket för en gammal tant. Eller är det?

Såg nyligen också ”Tracks”. Även den är en verklighetsbaserad film om en ung kvinna, spelad av Mia Wasikowska, som fått nog av andra, har en inre längtan efter något, letar efter sig själv och går 270 mil över öknen i Australien med några kameler och sin hund. Det är en film där regissören har missat den stora ensamheten och satsat mer på scener där hon träffar folk.  Men det är vackert och magiskt. Tracks bygger på Robyn Davidssons resa och bok med samma namn, på svenska ”På kamel­rygg genom öknen” och storyn publicerades i National Geographic.

Jag har lätt att förstå deras längtan bort, att ta med det nödvändigaste och bara gå, ensam, utan försäkringar, lita på sin egen förmåga, om bara för ett tag.

Varken ”Wild” eller ”Tracks” slår dock inte min absoluta favorit, ”Into the Wild”, baserad på en bok av Jon Krakauer på svenska ”In i vildmarken” om Christopher Mc Candless som luffade runt i USA och sist i Alaska där han dog troligen av svält. Han spelas av Emile Hirsch som går in i naturen som ingen annan. Hans känsliga, nästan spröda sätt att tackla livet fastnar på sinnet och man kan se filmen om och om igen när man längtar bort från civilisationens nackdelar. Den filmen ligger i en klass för sig med några helt magiska scener som tvärkast med civilisation, stad alltså och slutscenerna vilka är bland de bästa i en film.

Musiken nästan smälter in i naturen i filmen.

Jag längtar ut!