Vinter på Pacific Crest Trail och den siste mannen på leden.

Vid cirka två dagsmarscher från Kanadagränsen gav jag upp, dag 160 den 9. oktober.

Vintern omkring mig var vacker. Snön lyste upp nattens mörker. Men det var kallt. Jag huttrade i tältet med räddningsfilten runt min fuktiga sovsäck. Varannan timme gick jag ut och skrapade snön från tältet. Jag gjorde det man aldrig skall göra: lät gasköket brinna inne i tältet ett tag för att sluta skaka av kylan.

Leden hade försvunnit. Den gömde sig under snön. Naturen var så tyst att jag kunde höra snöflingorna falla på tältet.

Det var inte den första natten med snöfall. Jag hade gått några dagar i snö och tältat i rejäl snöstorm före Stevens pass (bild ovan). Sedan blev vädret bättre. Jag fyllde på mat i Stehekin. Då lyste soligt höstväder men kylan smög på. När jag såg väderleksrapporten var det oroväckande.

Mark, som arbetade på Visitors Center, varnade mig. Snö och åter snö samt kallt. Dags att sluta gå? undrade han.

De två första dagarna efter Stehekin gick leden i skogen. Det kändes att luften signalerade om vintern. Men än var det höst runt  leden. Kortvarigt solsken till och med. På Rainy pass regnade det snöblandat regn. Jag segade mig uppåt i en vacker skog som glesnade till några lärkträd. Jag satt tält på en höjd där låga stenmurar skyddade lite mot vinden.

Så fort det blev skymning började snön falla. Skulle jag ta mig neråt? Jag stannade kvar och hoppades att vädret ändå gav vika, men icke. Vintern hade kommit med snötäcke över Pasayten Wilderness.

Så, på Gutthroat pass och 2023 meters höjd omgiven av det snöiga landskapet kalkylerade jag utifrån min förmåga och min  utrustning. Hade leden gått  i skogen hade jag valt att fortsätta men så var det inte. Den gick på en nästan kal höjd. Sedan kortvarigt till skogen för att åter gå upp och hålla sig på en höjd på mellan 1500 – 2000 meter. Som Kebnekaise upp och ner några gånger.

Ett till problem fanns. Jag hade inte tillstånd att gå över gränsen till Kanada. Jag sökte aldrig tillstånd för jag trodde mig inte komma så långt. Så mitt alternativ var att gå tillbaka från gränsen till en väg. Det fanns ett par möjligheter. Inget av de fungerade vid snö. Vid nästa pass, Harts pass, fanns en bilväg som var stängt under vintern. Den plogades inte utan bommades igen snabbt. Så jag skulle förmodligen ha svårt med lift ut från leden. Nästa tätort var efter 22 mile. Ja, det gick att gå  på en dag förstås beroende på snömängden. Det andra, en led ut genom skogen till en båthamn, var förmodligen också under snön. Jag grubblade. Borde jag inte vara glad att ha kommit så långt? Jag satt microspikes på skorna och började gå tillbaka. Jag tvekade en stund, gick tillbaka. Luften var klar trots snömoln. Jag kunde se långt, nästan till Kanada inbillade jag mig. Tog sedan GPS riktning och började gå från höjden tillbaka. Längre ner var stigen åter synlig.

Nere i skogen nära parkering mötte jag en vandrare, en kille i 25 års ålder jag hade träffat förut och passerat på leden. Ska du upp till snön, frågade jag och erkände att jag bröt upp.

Jag kan inte sluta, sa han. Jag måste gå till Kanada och Manning park. Hela min familj och släkt har samlats där för att ta mot mig. Föräldrar, moster, gammelfarfar… Jag kan inte sluta.

Han såg lite sliten och inte alls glad ut. Ja, vid det läget nära Kanada var de flesta av oss slitna. Jag hade mött två män efter snöstormen varav den ena gav upp först men började gå igen på den soliga dagen som jag, sedan såg jag inte honom mer. Vi var inte så många på leden i oktober. Vi två var troligen svansen av alla vandrare.

Har du stegjärn, frågade jag. Nej, han hade det inte men tog tacksamt mot mina. Jag var glad över att de passade i hans skor.

Under tiden hade vi fått sällskap av två kvinnor vilka hade gjort en liten bensträckare under sin bilresa. De erbjöd mig skjuts vart än jag ville. Killen började streta sig uppåt och jag följe med de två kvinnorna. De var genast oroliga för honom eftersom de  hade sett väderleksrapporten. Mera snö och minusgrader. Först i den varma bilen kom jag på att jag borde gett honom räddningsfilten och kanske min halvfulla gastub också.

Under bilresan mot kusten började solen skina. Landskapet med lägre berg, sjöar och skogar fick mig att längta tillbaka. Jag funderade på vad jag skulle göra nu. Kvinnorna lämnade mig i Mt. Vernon som hade en busstation och linje till Seattle. Jag stannade i ett hotell och torkade upp mina saker. Nästa natt var temperaturen – 10 C på området kring Harts pass. Jag hade gjort rätt val för mig. Visst sved det lite. Men nu hade jag några dagar kvar att spendera före flyget hem. Jag tog en buss mot havet. Jag hade vandrat genom öken, bergen, skogar, vulkaniska områden, sett sjöar och vadat vattendrag. Det fattades havet. Jag satt tält vid Deception pass camping och började gå längs stranden. Sand, drivved, gamla träd, fåglar, vågorna som slog nästan slött mot stranden.  Solen gick ner över det öppna havet. Det var fridfullt. En stund av ren lycka.

När jag flög hem från Seattle gick flyget över Pasayten Wilderness. Jag såg att vintern härskade i bergen. Det var så vackert men inget att vandra över. Jag längtade hem. Jag längtade samtidigt  tillbaka.

 

PS.Vad hade jag för utrustning? Nästa inlägg.

 

 

 

 

Tystnad som superupplevelse.

Jag har skrivit så mycket om elände och sorg. Men idag när jag såg ett naturprogram i TV om livet i det djupa havet  kom jag hastigt ihåg något som var en helt underbar upplevelse.

Jag snorklade i havet utanför Phuket. Ön vi utgick ifrån var liten, jag hittar inte det nu på kartan. Havet var full av fantastiska fiskar, hajar, bläckfiskar, sjöhästar och märkliga varelser vilka var varken fiskar eller insekter.

Det var som att simma i ett akvarium. Jag simmade genom en stor samling blågula fiskar. De kallades svenskfisken. Jag stirrade i ögonen på en mindre haj. Jag såg en bläckfisk försvinna mot djupet.

Jag brände illa ryggen trots dubbla tröjor. Hotellets läkare tog hand om mig och personal sprang in titt som tätt med dricka eller tröstande ord.

Sommaren 1990, då jag besteg Kebnekaise för första gången, hörde jag också den totala tystnaden. Båda var fantastiska upplevelser. Senare besteg jag Kebnekaise igen och gick även över snökammen till  den norra toppen och sedan ner till Rabots glaciär. Men den första gången var unik förstås även om den andra var av häftigare klass och dessutom i sällskap med min son  som var van bergsklättrare.

Jag satt klockan fyra på natten på den södra toppen av Kebnekaise och såg solen gå upp över Kiruna. Det var så klart att utsikten var milsvid, man såg silhuetten av Kiruna. Stjärnorna och den bleka månen försvann sakta och solen på den knallblåa himlen tog över.

Men tystnaden då? Jag hade gått upp från Tarfala mot Dárfalcorru för att nå Kaskasvagge och sedan bakvägen genom Kaffedalen till Kebnetoppen. Jag satt mig ner högt uppe på fjällryggen och tittade på utsikten mot dalen. En grönskimrande ljus svepte över den. Inte en människa utom jag. Inga djur, inte ens en fågel. Då hörde jag tystnaden. Jag hörde ingenting. Jag som hör myggan från långt håll. Inget vatten som porlade. Inte ens ett grässtrå som vajade. Det var mina hjärtslag och andning som bröt tystnaden. Jag vågade knappt andas.

Som om världen hade slutat att existera.

Det var fullständigt enastående. Det är aldrig tyst i den moderna världen. Hur tyst man än är själv hörs gatubruset, andra människor, suset i elementen, skogens så behagliga ljud…

Jag ville bara sitta kvar och lyssna på ingenting.. Då såg jag två män gående på dalbotten och förtrollningen bröts.

Jag har en del upplevelser i naturen,  unika för mig. Då jag har känt mig fullkomligt lycklig. Nu bortser jag från stunder och liv med mina barn och barnbarn eller kärlek jag fått uppleva. De är i en klass för sig.

Jag tror att vi lätt förbiser de lyckliga stunderna och de välfungerande sakerna i våra liv när pessimismens svarta kåpa försöker hålla oss i mörkret utan minnen, utan framtid. Det finns så mycket elände i världen. Det är svårt att  tro på en tillkommande tid i världen utan bekymmer. Desto mer vi vet, desto mer kan vi också oroa oss för det som kommer. Kunskap är inte alltid befriande.

Verkligheten är sådan att det finns mer oro än stillhet i mitt liv just nu. Kanske blir det så när man blir gammal och ser bakåt och jämför sedan nutid och inser att den framtiden man trodde sig lämna till sina barn krackelerar inför ens ögon? Kanske är det samvetskval över att man kunde så lite och åstadkom egentligen bara något försumbart i stället stordåd.

Det hjälper inte att fly till minnen från ett hav eller en topp med milsvid utsikt. Vardagen är alltför nära. Men oron gäller inte längre så mycket mitt liv utan dem jag en dag lämnar efter.

Bilden är en utsikt mot Tarfalasjön i juni.

Plast på tallriken?

Ibland fångar några nyheter ens intresse, ilska eller förvåning. På BBC läste jag – igen – om plasten som naturens fiende. Ingen nyhet alltså. Vårt slarviga sätt att handskas med avfall bildar mattor av skräp i haven. Hur ofta har vi läst om det?

I våra hav finns kilometerlånga plastområden. Fiskarna äter mikroplast. Sedan kommer fisken med plast i till din tallrik och du är bara en i plastens långa kedja kedja. Plast håller för evigt. Det är en hållbar produkt.

Hur kunde något så praktiskt bli så farligt och för oss så försumbart att vi bara slänger det för vinden?

Men det är ingen nyhet längre utan spaltfyllnad. Då och då  påminner media om vår skuld till nedskräpning för att sedan uppmana oss att handla mer, producera mer och på så sätt skräpa mer. Julreklamen börjar komma. Jag har försökt ta mig bort från reklamutdelning men det hjälper inte.

Den största miljöfaran är dock krig. Det lämnar efter sig inte bara raserade människoliv, krossad infrastruktur utan även förstörd miljö. Ett liv i en miljöfara, orsakad av människor själva med hjälp av världens största ekonomi, militärindustrin. Då känns en plastpåse som väldigt oskyldig.

Förmodligen kan du inte stoppa något av de pågående krigen. Men du kan låta bli att slänga plast i naturen.

Så, vad åt du till middag idag?

http://www.bbc.com/news/av/world-41866046/the-giant-mass-of-plastic-waste-taking-over-the-caribbean

http://www.framtidsstigen.se/var-dagliga-plast/

https://www.nyteknik.se/opinion/plasten-i-varldshaven-gigantiskt-miljoproblem-6838335

https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/ny-studie-plast-hittat-i-kranvattnet-i-flera-lander

Bilder överst: En man på Filippinerna letar efter något användbart på stranden, från YLE. Nederst Kobane, från TT.