För dyr för sjukvården mot en elcykel.

Vår förr så fina vårdcentral är nära kollaps. Det är kanske för starkt ord men det  ordet uttrycker nog sjukvårdens verklighet.  Det finns inga sjuksköterskor.  Först slutade vår ängel distriktssköterskan XX. för annat likvärdigt arbete, men bättre betalt. Det var i februari.  Sedan har personalen sakta droppat av. När en slutar faller brickorna som i ett korthus. Alla letar efter nytt arbete.  Ibland hyr man in någon men budgeten tål inte sådana utsvävningar. Det finns flera läkare men de täcker inte behoven. Det behövs ju andra personalkategorier än läkare för att vården skall fungera.

Nu är det november och de tomma platserna är tomma. Inga regelbundna tider som gubben hade förra året. Ingen vill ta mot en utan vi blir hänvisade runt i oändliga telefonköer. Någon måste besvära sig att byta gubbens kateter. Till sist får han en tid, självaste verksamhetschefen förbarmar sig över oss.

Väntrummet är en multikulturell samling. Snoriga barn, unga män, kvinna jag igenkänner som tiggare utanför mataffären, medelålders kvinnor som pratar annat språk, några skruttiga gamla och sedan min gubbe som fått be snällt om en tid som sjukvården borde ha gett automatiskt och regelbundet för att hindra värre saker som antibiotika eller inläggning i det överfyllda sjukhuset. Vi har varit med det.

Åtgärden tar tio minuter av en effektiv sköterska som har plockat fram allt som behövs innan. Tio minuter, jag har tittat på klockan.

De gamla människorna som nu är vårdbehövande lik gubben min, som knappt hade besökt sjukvården som patient före 81 års ålder, får försöka klara sig i den vårdröra som Regeringens politik har åstadkommit. Vården både med antal personal och sängar ligger på 1998 års nivå ungefär men befolkningen på 2017 års. Någon har räknat fel på två miljoner nya personer.

Det finns inget att klaga på själva åtgärderna, bara man får träffa en läkare och den personal som måste till. Personal är oftast både vänlig och kunnig, man känner sig väl omhändertagen – om man överlevt väntetiderna. Så även idag när vi servas av självaste chefen och i dennes sätt att ta hand om min gamla gubbe finns inget att klaga över, bara vara tacksam för hans tid.

Någon borde dock städat hans rum från gamla blodspår. Är städpersonal också en bristvara?

Vården är högspecialiserad, avancerad,  jämlik och effektiv. Eller är det? Tänkte på förlossningsplatser ute på landsbygden som läggs ner. Föda barn kan man ju göra vart som helst! Men Landstinget börjar också göra ekonomiska beräkningar i kronor om det är lönt att behandla folk, även barn. Behandlas eller bli sämre och dö?

Jag tycker det är inhumant att utsätta väldigt gamla och sköra personer för en massa utredningar och prover vars effekt är tveksamt.  Det kan vara bara plågsamt i stället ökad livskvalité.  Men att skippa medicin till barn på grund av budget? Läste att två barn (kan finnas fler) inte längre skall få sin medicin för det är för dyrt. Det finns inte pengar för det. De får bli sämre och dö. Samtidigt får du nästan gratis vård och tandvård bara du säger dig vara papperslös. Det går inte ihop.

Det är svårt att vara humanitär stormakt. För vem skall man vara det för att räknas både som humanitär och bäst i världen?

Arets julklapp är en elcykel. Men, hur hänger årets julklapp ihop med bristerna i sjukvården? Enkelt. Det är pengar. Regeringen satsar på idiotgrejer, som folk borde betala själv, som varupremier. Att kräva hög skatt av medborgarna och sedan slänga pengar på den rikare delen av befolkningen är slöseri. Inte kan vi pensionärer köpa en elcykel även om just våra krafter skulle vara betjänta av en. Jag vill faktiskt inte vara med och betala andras cyklar!

Det känns som märklig sammanträffande att årets julklapp och subvention går hand i hand.

Men årets julklapp har också en politisk dimension. För en av regeringens många satsningar i budgeten för 2018 handlade om ett bidrag till den som köper en elcykel. Skattebetalarna ska bjuda elcykelköparen på en fjärdedel av priset (25 procent) upp till 10 000 kronor per inköpt elcykel. Sammanlagt kostar subventionen statskassan 350 miljoner kronor per år 2018-2020. Bidraget ska gälla retroaktivt från och med den 20 september 2017.

Jag känner mig ofta förbannad när jag läser om Regeringens satsningar. Skatten skall våra så låg som möjligt så skattemoralen hölls uppe. Staten skall sörja för det grundläggande i Samhället, det som är väldigt opraktiskt att ordna själv som sjukvård, grundskola, rättsväsende och försvar till exempel. En cykel får de som vill ha en köpa själv. 350 miljoner i en budget är inte försumbart. Jag hoppas att MP försvinner i nästa val till partisophögen och annat mer realistisk styre tar vid.

Frågan är vem?

Städbehovet i den svenska finanspåsen är total.

Bild:Cykeln är inte elcykel men den trampades från Stockholm till Nordkap och stor del tillbaka.

Bor Joakim von Anka här hos den svenska Regeringen samt lite statistik om oss.

061.JPG

Vem som helst kan ju få bidrag i Sverige, sa gänget runt bordet när vi drack te tillsammans och pratade om vår vandring runt Mt Blanc. De tyckte den ensamma gamla tanten var lite kul, men sedan kom kommentarerna om Sverige. Jag har för lite jobb just nu, kanske skulle jag röra mig mot Sverige, hur mycket bidrag kan man få, sa en av dem. Den första var landskapsarkitekt, den andra ekonom, den tredje läste psykologi och nästa var konstnär som gjorde simpla omslag och förpackningar. Alla var EU medborgare omkring 30 – 35 år, utom den sista, australiensaren, som bara kuskade runt i världen på spännande äventyr med pappas pengar och publiceringar i äventyrstidningar. Han frågade inte om bidrag.

Är världens uppfattning om Sverige ett bidragsland eller hade gänget bara usel humor? Men det var inte den första kommentaren av den typen jag hade fått. Är det så världen ser på Sverige? Bidragslandet?

Jag hade inte mycket att sätta mot deras uppfattning om bidragslandet. Nästa gång jag hamnade vid ett campingbord och folk frågade varifrån jag kom sa jag Finland och de ropade i en mun: så härligt land! Jag har alltid önskat resa dit.

Jag hoppades att de inte frågade mer ingående råd. Svek jag mitt land? Är Sverige mitt land? Folk frågar gärna varifrån jag kommer eftersom jag har en brytning. Det är trist att få den frågan efter mer än 50 år i landet. Jag tröstar mig med att Drottningen har också en brytning och hon har fått svenskundervisning, inte jag.  På de 50+ åren har världen förändrats, så även Sverige. Ute på gatan pratas det olika språk och på sjukhuset jag arbetade behövdes tolkar på 96 språk. Gatubilden är förändrad. Just idag mötte jag flera kvinnor i heltäckande svart klädsel i vårt lilla centrum och en del av flickorna i närliggande skola bär huvudduk. Tiggare sitter vid affärsdörrar med sina pappmuggar. Det är fredag och folk går hem med pizzakartonger och systempåsar. Nyheterna berättar om problem, skatteslöseri, bidragsfusk, svenska IS krigare, dom i våldtäktsmål och politikernas velande.  Invandring är den näst viktigaste frågan i Sverige efter skolan i fritt fall. Hela världen med sina problem finns i Sverige.

Sverige är ett annat land idag än på – 60 talet när jag tog båten över till det förlovade landet Sverige. Ändå inte, Sverige är fortfarande målet för invandrare. Skälen kan dock vara annat än min. Drömmen om ett homogent land, dit vi integrerade oss som nykomlingar, där vi lätt kände igen oss är länge sedan förbi. Världen förändras, allt är i rörelse.

Vad är ett hemland? När blir ens boplats hemland? Vad består en nation och dess folk av? Vem är invandrare och vem är svensk? De är aktuella frågor men att diskutera dessa stämplas man genast med rasiststämpel. Skall Sverige finnas kvar? Kan den tanken vara rasistiskt? Är multikulturellt bara ”another leftist ’Hate Crime’ on Western Civilization” som någon skrev i som kommentar till en artikel?

Hur blir framtiden? Vad säger statistiken? Framtiden är redan multikulturell. När jag flyttade hit i början -60talet var vi ca 7,5 miljoner och jag tror att finnar var den största invandrargruppen. Dock hade Finland och Sverige varit samma land en gång i tiden. Den sista december 2014 uppgick Sveriges befolkning till 9 747 355 personer. Det är en ökning med 102 491 personer jämfört med året innan. Folkökningen är den största som någonsin uppmätts mellan två enskilda år. Främsta skälet till det är hög invandring med 126 966 personer. 26 113 av dessa är från Syrien vilket är den största flyktinggruppen i dagsläge.

Men även ett födelseöverskott bidrog. 114907 barn föddes i landet. Andelen utlandsfödda mödrar till de nyfödda är 25,5 % 2013. 1973 var det 10 %.

Födelseöverskottet uppgick till 25 931 personer och invandringsöverskottet uppgick till 75 729 personer fördelat på 33 946 kvinnor och 41 783 män. Folk rör sig in och ut ur Sverige.

Ca 2 miljoner människor i Sverige har nu utländsk bakgrund om vi räknar in dem med båda föräldrar födda utomlands. 1, 53 milj. är födda utomlands men då är förstås även finnar som jag, norrmän och danskar m fl medräknade. Sedan 2003 har utlandsfödda ökat med 41 %. Visst är vi det nya Amerika?

Kvinnorna har alltid varit fler än männen ända sedan folkräkningen startade år 1749. Vid utgången 2014 fanns det 2 875 fler kvinnor än män. Men i mitten av mars väntas männen gå om kvinnorna. Vad beror detta på? Kan det vara så att kvinnor lever mer lik männen vilket innebär tidigare död, lik männen? Eller finns det andra orsaker? Invandring då? Där finns viss skillnad. Yngre män och åter yngre män.

Vart finns kvinnorna? 2013 kom 16317 asylsökande från Syrien varav 6032 kvinnor. Från Eritrea 4844 personer varav 1766 kvinnor, från Somalia 3901 personer varav 1253 kvinnor och Afghanistan 3011 varav 677 var kvinnor. Av totalt 54259 asylsökande 2013 (asylsökanden, inte invandrare totalt) var 19496 kvinnor och 34763 män. Av 3852 sk ensamkommande barn var 3184 pojkar.

Var är kvinnorna? Kvar i skiten? Eller skickar man ut männen först för att sondera möjligheterna? Är männen bara en starkare och rikare grupp? Vad händer om de blir väldigt isolerade från det svenska samhället? Både i Kina och Indien finns obalans och det gör de fattiga männen till olyckliga, ensamma, som överblivna. Hur klarar sig kvinnorna vilka blev kvar? På flyktingläger i Jordanien lär det finnas saudier på jakt efter en ung fru eller snarare en slav.

Krig och flyktingar är en marknad på många sätt.

Hur handskas Sverige med befolkningsökningen? Landets folkmängd ökar i nuvarande takt med en Linköping eller Gävle per år och det är inte bara små bebisar vilka bor än så länge hemma hos föräldrarna. Regeringen räknar med 400 000 invandrare under valperioden.  Vart ska de bo? Hemma hos riksdagsmän kanske? Hur många skall trängas på Romsons båt? Bostadsministern mumlar om baracker.  Det finns redan nu ”ghetton” av olika arter. Vad skall de nyinkomna, icke svensktalande utan efterfrågad utbildning arbeta med?  ”Vi har nog med utländska restauranger, vi behöver inga fler så de som kommer blir bara arbetslösa”, sa en man på en av de små orter där man hade lämpat av en skara asylsökanden, till en ort utan tillverkning av annat än kaffe till förbipasserande turister och som sagt några restauranger. Det fungerar inte trots uttalanden om stora, tomma skogsarealer.

Vart går landets ekonomiska och ekologiska gräns? Vad är planen? Det måste väl finnas ett bättre plan än den Regeringar hittills har presterat?

Och en intressant fråga till: kommer svenskar att sakteligen bli en liten minoritet? Då får de väl status som urfolk med speciella rättigheter? Inte? Det finns väl inga svenskar, vi är alla bara invandrare?

En elkänslig klient i skogen – mitt fall på socialbyrån.

Uppdatering 21/1 – 2015. Kan inte låta bli en uppdatering av denna historia nu när jag läser att våra skattepengar går till de elöverkänsliga. När Socialstyrelsen delar ut bidrag till olika handikapporganisationer får Elöverkänsligas förbund ut drygt 1,7 miljoner kronor årligen. Detta trots att elöverkänslighet inte är en diagnos. Vilka andra icke diagnoser räknas som handikapp och får pengar? Vet inte. Vet du?

Men nu till min elöverkänsliga klient på socialbyrån.

Kan någon komma, grät hon i telefon.

Det var sorgebarnet, en elallergiker som hon sa, boende i en stuga i skogen . Nu hade hon slut på ved och mat, hon frös och kände sig sjuk i kroppen. Hon stod i en telefonkiosk och hade ovan allt en punka på cykeln.

Det var min jourvecka på socialbyrån. Klockan var redan 17. Dagen hade varit hektisk. Jag ringde efter en taxi och åkte med en påse frukt, bröd och pålägg, några ljus och svängde förbi en trädgårdscenter och köpte lite ved. Jag hade kunnat bara ge en tid dan efter men visste att hon inte skulle ta sig till byrån.

Hon var i 35 års ålder och bodde långt in i skogen i en stuga utan el. Hon tålde inte det moderna livet. Läkarna hade skakat på huvudet och skickat henne till psyket. Socialtjänsten krävde att hon sökte arbete eller blev sjukskriven. Hon var utbildad med en examen från universitet. Där hade hon varit bara det man var tvingad till. Så fort hon kom till elintensiva lokaler började hjärtat banka, svetten rann, huvudvärken steg och några gånger hade hon tuppat av. Hon blev elektrisk och fick stötar från el-kontakter. Så hade det varit sedan skolåldern men hade accelererat när hon blev vuxen. Nu var livet ute omöjligt. (Och detta var på 90 talet då datorer och mobiler var oftast bara en tanke.)

Något arbete sökte hon inte längre. Pension fick hon inte eftersom hon inte var sjuk. Socialbidrag var egentligen uteslutet eftersom hon inte stod till arbetsmarknadens förfogande, utöver lite matpengar när hon orkade komma till kontoret. Nu var allt hon hade förbrukat till sista vedpinne. Den lilla stugan var ett arv från en moster. Föräldrarna hade dött utan tillgångar. Mor hade varit psykisk sjuk.

Vad gör man? Hon var febrig, alldeles tydligt kroppsligt sjuk, jag var villrådig. Det var kallt, fuktigt och rörigt i stugan. Jag satt fyr på spisen, tände ljus, bredde mackor. Vi satt tysta ett bra tag. Mera te. Sedan undrade hon om jag tyckte hon var tokig.

Jag tyckte inte det. Hon var sjuk. Jag lovade skicka hemtjänsten med matlådor och be en sjuksköterska titta till henne. Hon skulle få mera ved. Sedan travade jag hemåt på den mörka skogsvägen och var helt utan idéer om hur det skulle gå att hjälpa henne.

Jag kunde ju skyffla henne till nästa i jour. Eller bevilja bara mera matlådor och ved och lasta henne till en ekonomihandläggare igen.

Jag kunde inte lämna ärendet. Vet inte varför. Jag började åka till henne ibland när tiden tillät. Vi pratade lite smått och drack te.  Hon hade ätit av den levererade maten fast hon var inte säker om det var giftfritt. Våren kom. Vi drack te och hon berättade något mer om hur hon såg på livet. Hon var säkert intelligent på sitt sätt även om det inte klaffade med livet utanför.

Det blev varmare och naturen vaknade. Det var helt underbart i skogen. Men jag måste komma till ett beslut som hon kunde acceptera. Jag tänkte avsluta kontakten till sommaren och erbjuda henne en utredning  på den  socialmedicinska kliniken. Det var nog bästa alternativet och de gjorde även hembesök.  Socialmedicinska var livlinan i många omöjliga ärenden vilka lutade mot förtidspension. Jag informerade henne lite förbigående om den möjligheten och hon sa inte nej utan mmmm.

En dag hade hon varit nästan till stan. En annan till biblioteket. En dag frågade hon om jag kunde ordna ett städjobb på kvällstid då det inte var så mycket elektriska apparater i gång. Gärna vikariat ifall hon inte orkade arbeta så länge.

Vad hände? Vet inte. Jag kastade mig över AF. Hon började arbeta med städning, försörja sig, gå till affären och köpa mat fast det fick gå fort, låna mera böcker och om ett tag var hon inte längre beroende av socialtjänst och jag behövde inte grubbla på hur jag skulle kunna hjälpa henne.