Med papptallrik som hemligt vapen…

Barn väljer inte sin familj. Man föds dit – oftast. Det kan vara ett lyckokast. Barnet känner sig som en del av familjen, att tillhöra dit. Man är liksom hemma. Andra lever som i en fel  familj. Ingen är som jag, ingen förstår mig.  Det kan också vara ett katastrofläge. Föräldrarna utsätter barnen medvetet för vanvård och psykisk/fysisk misshandel.

Jag lyssnade en gång på en föreläsning om behandling av små barn av en psykolog och forskare. Hon var så sunt fantastisk att hela min arbetsplats reste sedan för att höra henne. Den föreläsningen känns oerhört aktuell.

Psykologen behandlade små barn, mest de under tre år. Barn som kunde vara så totalt skadade att de fick panik bara någon närmade sig. Små bebisar kunde frysa till is i vaggan. Skadade barn som var omöjliga att nå, knappt ta  i famnen och ännu mindre påbörja någon typ av behandling. Man fick byta blöjor bara när det var akut. Att mata dem skedde helst utan kropps kontakt eftersom barnet blev skräckslagen av beröring och kunde inte svälja.

Hon sa: varje usel månad i ett spädbarns liv kräver ett år att reparera. Jag upprepar: en skitmånad fordrar ett bra år.

Men ibland gick inte ens med oändligt tålamod och ömhet lappa ihop barnen. Blåmärken läker, själen är en värre sak.

Hon kom på ett udda medel att närma sig barnen med. Inte nallar och mjukdjur, de var oanvändbara för barn som inte hade haft gosedjur som trygghetsfaktor. Hon använde en engångstallrik. På den målade hon en leende mun och prickar till ögon. Med tallriken som mask närmade hon sig barnet. Sedan flyttade hon tallriken till sidan och visade sitt leende ansikte. Hon fortsatte leka tittut med barnet några gånger om dagen. Till sist vågade barnet le lite mot tallriken.  När det hände flera gånger kunde hon börja närma sig barnet utan tallriksmasken framför ansiktet. Tallriken förblev dock en trygghetsfaktor mellan barnet och psykologen.

Som sagt en månad  misshandel, vanvård eller grav försummelse av små barn kräver ett år att läkas.  Så räkna ut läget för ett tre år gammalt barn, gravt vanvårdad från födsel.

Vissa lite äldre barn kan vara tvärtemot väldigt villiga till kontakt. De går med vem som helst. De är gränslösa. Med tiden kan de bli offer för olika brott. De har ingen sund misstänksamhet, ingen egen kropp. De är barn som har skuffats bort till vem som helst, som har tillbringat tid med olika främmande människor, kanske i flera tillfälliga hem eller med den som råkade ha tid och lust. Det finns ingen grundläggande trygghet och uppfattning om att jag är jag.

Allt är tillgängligt, bäst att ta för sig. Barnet är åtkomligt för den som bryr sig eller behöver barnet.

Jag vet av erfarenhet att barn som hastigt placeras  från misär till ett bättre hem får sedan ingenting utan det nya hemmet anses bota skadorna genom trollformeln ”bra familj”.  Långa utredningar görs om brister i föräldrars förmåga men  plan över hur de redan förstörda åren kan  ens tejpas ihop finns knappt. Fina ord men praktiken är noll.

Jag satt några gånger i rätten som någon sorts expert när en familj höll på att mista sina barn. Allt kretsade kring föräldrarna, deras missbruk eller brister. Även om barnet hade sin advokat fanns inte kunskap om hur barnet verkligen mådde. Ingen plan om hur vården av barnet sedan skulle reparera bristerna.

Den som inte än kan prata har svårt att uttrycka sin åsikt annat än med sin kropp och sitt skrik. Alla barn skriker inte. De tysta barnen har gett upp eller är så orkeslösa att de inte längre kan ropa efter hjälp. Det är bättre chans med de än hjälp ropande barnen. Det är lite som på en stor olycka. De som än skriker klarar sig troligen. De tysta ligger värre däran.

I mitt arbete som kurator och terapeut träffade jag många trasiga blivande föräldrar.  När jag följe upp deras föräldraskap hade de sämst rustade föräldrarna gett upp ungefär när barnet var tre – fyra år. Som en förälder sa: Jag har ingenting att ge nu när det inte räcker att kramas. Barnet behöver någon som kan. Jag skulle behövt ha en mamma själv som visar hur man gör.

Föräldrar gjorde så gott de kunde. Nu räckte förmågan inte till längre. Det var också underbetyg till daghem. Man tror att daghem räddar de barn som har det svårt men det finns inte utrymme eller kvalifikationer till det. Man kan också vänta att problem liksom ”växer bort”. Vanlig åtgärd är en kontaktfamilj för barnet. Så den ensamma modern fick ”ledigt”. Det var då, om någon gång, hon återföll i missbruk. Några veckoslut i månaden räddar inga vanvårdade barn, de kan bara få en ”guldstund” och känna sig sedan ännu sämre hemma. Vissa har och det är inte vi, kommer upp.

Alla barn är dock unika. De förmågor vi ärver genom biologin är inte oväsentliga till hur vi utvecklas. Ingen föds till kriminell eller annat problematiskt  men kan snabbt fostras till det. Ur de värsta förhållanden stiger också  överlevare, maskrosbarn som de heter, upp.  De blir socialarbetare, vårdbiträden, militärer… Men vägen dit är plågsam och onödig.

Hur barn  som upplevt katastrofer tas hand om är en aktuell fråga när barn från Syrienkrigets kraschade Kalifat kommer till ett land de knappt har minne av eller aldrig ha varit i. De äldre barnen kommer till en ofantlig kulturkrock. Till människor som försöker men inte vet och förstår vad barnen har varit med om. Myndigheter som kommer att negligera situationen (misstänker jag beroende på hur man har tacklat de återvändande terrorister med brev eller samtal från Socialtjänst). De kommer att tro mat på bordet, kläder, vaccin, universalmedlet daghem, skola, så kallad normalisering kommer att räcka som trollformel. Som absolut inte vill tro att en katastrofmånad i ett litet barns liv behöver ett år för att ens påbörja en läkning.

De äldre barnen som redan har försökt välja liv enligt föräldrarna är, låt oss säga, mer komplicerad fråga. Där duger inga leende papptallrikar till med en superterapeut bakom.

En Julhistoria från vinden

Vi hade inbrott på vinden före jul några år sedan. Förmodligen var det knarkare som försökte hitta saker för att sälja. Par av dem sågs springa ut ur huset och de tappade någonting stulet i farten. Ingen ställdes dock till ansvar. Polisen hade inte tid med vindsinbrott fast drogmissbrukarna var redan välkända.

Tjuvarna hade letat efter säljbara föremål. Allt såg ut som en röra.

Många hyresgäster förlorade saker men försäkringsbolag ersatte inte det förlorade. Man får inte förvara värdesaker så oskyddat. Vi städade och var förbannade. Jag hade ingenting dyrbart i pengar räknat på vinden. Gamla leksaker, barnböcker, resväskor, skidor, isborr,  jul låda… Det enda som var värt något var sonens myntsamling som av misstag hade hamnat på vinden i en låda med gamla skolböcker. Tjuvarna hade dock inte upptäckt det. Inte heller flera kilo lego.

Det som försvann var några barnböcker, isborren och julkrubban. Vem stjäl en julkrubba med den heliga familjen i form av små träfigurer? Det var lågt. Barnböckerna hade inte heller något värde annat än för barn. Det var ingen is på sjön och isborren var  inte värt mer än en tia nu.

Kanske hade inbrottstjuvarna barn? Kanske gick de hem och gav barnböckerna som julklapp till sina barn? Kanske sattes julkrubban upp och den påminde om Julens budskap, om Jesus födelse, ett barn som inte heller hörde till de rika. Kanske sa barnen till pappa tjuven God Jul, gav honom en kram och var glada över böckerna?

Vet inte. Jag tog in jullådan och den hamnade i klädkammaren. I den finns en kula från år 1952. Jag fick en blå. Min syster fick en röd. Vi hängde de i granen och var så lyckliga över så vacker juldekoration. När de levande ljusen tändes glittrade kulorna. De övriga dekorationerna var hemmagjorda utöver julängeln som var en släktklenod  och julstjärnan som far hade köpt till mor vid deras första Jul.

Hyresvärden satt in bättre lås till vinden och inpasserings system till huset ändrades till svårare att bemästra. Så småningom pollades alla ingångarna till området på grund av smash and grab stölderna. Dessa var dock inga missbrukare utan stölderna var välplanerade och riktade sig  till vissa affärer. In genom glasdörrarna och ut innan larmet hade ringt så länge att omgivningen reagerade. Det sker stölder ändå. Nu tar tjuvarna sig in per motorcykel, riktar pistolen mot personalen i guldsmedsaffären och är borta i en sekund efterlämnande affärspersonal med dödsångest och krossat glas.

Kanske någon av tjuvarnas kvinnor får ett smycke som julklapp? Inte du?  En och annan i Sverige har stöldgods i sitt hem. Du kan köpa nästan vad som helst på tjuvmarknaden. När jag stod och tittade på ett elektronikföretags skyltfönster kom en man till mig och sa att han kunde fixa ett TV till halva priset i morgon. Det var inte affärsinnehavaren och Black Friday.

Vi andra, vi som ärligen har betalat våra julklappar är lyckligt lottade? Nej, det är inget lotteri i att vara ärlig. Man väljer. Man väljer en stor del av sitt liv. Ursprunget, biologin kan man inget göra åt men hur man använder det är i ens egna händer. Man kan bli inbrottstjuv eller ”Jesus”. Det finns ingen naturlag som bestämmer om vi skall bryta oss bland andras saker på vinden eller nöja oss att köpa det vi har råd med.

God fortsättning!

Bild från Wikimedia: David Castor (user:dcastor) eget arbete, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=3327339

Några andra julhistorier från tidigare år:

http://blogg.iniskogen.se/2017/12/19/gladjen-av-ett-par-vantar-arets-julhistoria-fran-gamla-tider/

http://blogg.iniskogen.se/2016/12/21/en-julhistoria-om-ett-annat-barn/

http://blogg.iniskogen.se/2015/12/21/arets-julberattelse-och-liten-paminnelse-om-julens-mening/

Sommarminnen från en annan tid och dagens plågor

234 (2)

Vad väntade du av sommaren?  Hur blev det? Minnesvärd, vanlig, usel? Tiden  lutar mot hösten. Semesterfirarna börjar droppa hem. Vissa är tröttare än när de började ledigheten. Byggarbeten, släktbesök, gamla mamma som behövde storstädning, pappa som väntade på någon som fyller frysen med bullar och hemlagat.  Gamla anhöriga som får årets enda besök av släktingar vilka med dåligt samvete fyller balkonglådorna med blommor. De torkar bort. Hemtjänsten sköter inte balkonger. Barn som har många önskemål om nöjesparker, badstränder och shopping. Semesterresor som gav baksmälla, brända ryggar och ebb i kassan. Det blev dyrare än planen var.

Sommaren blir alltid dyrare än tanken var.

Även besvikelser ingår. Sommarromansen gav tårar och någon sexuellt överförbar sjukdom. Romantiska möten försvann  efterskott  i ånger. Mysiga kvällar på balkongen med vin blåstes bort i regn och gräl. Barnen var inte onaturligt snälla så föräldrarna fick inte vila. De efterlängtade besöken kom aldrig. Den lediga tiden gick så snabbt att arbetet nästan trängde sig in i dörren.

Ett år kvar till nästa sommarsemester. Tänk på det:

Sommaren var också fylld av terror och oro även om vi inte drabbades personligen. Världen ser ut som om den skulle må bra när affärerna är fulla av nödvändiga och onödiga varor. Allt är som vanligt. Är det? Det liksom mullrar av oro över världen.

Utanför centrums affärsdörrar är tiggarna fler än fjol. På kvällarna drar skaror av främmande yngre män runt i centrum. Dessa män är en ny ingrediens på områdets liv. Det är högljutt. Ibland krossas fönster. Soptunnor välts. Inga bilbränder än men bara någon kilometer härifrån är bilägande liksom lotteri. Bränd, inte bränd. Livet krymper.

Det är varmt och torrt. Löven börjar falla på grund av uttorkning. Det är vattenbrist på många ställen som Öland. ”Vatten har vi alltid i kranen” stämmer inte längre trots ett av världens sjörikaste länder. Reningssystemet borde byggas ut. Det är mycket annat som borde byggas ut men ingen vill ta kostnaden. Lappa och laga gäller tills det rasar. Infrastrukturen är inte prioriterad fråga. Det finns ingenting som håller för evigt. Det finns ingenting som håller för befolkningsökning i den takten vi haft de senaste åren. Men ingen tar itu med bristerna. Kanske några utredningar som vanligt. Det är politikernas standardlösning. Utreda sex när det behövs flera sängar.

Om tre veckor tar sommaren slut för skolan börjar. Leksaksaffären och bokhandeln skyltar redan med skolstart. Man måste vara först för att kunna sälja mest av de prylar ungarna vill ha i skolväskan.  Att sommaren tar slut gör mig inget. Sommaren har aldrig varit ”min tid”. Kanske beror det på barndomen då sommar innebar arbete i någon form och alltför få böcker. Som sjuåring var jag ”sällskap” åt en yngre flicka i en fin familj. Jag fick obegränsat med mat och även simskola men det var jag som skulle ta hand om henne, sex år gammal vild flicka med någon bokstavskombination om sådant hade funnits på den tiden. Hennes föräldrar var upptagna med forskning och utbildning. Att rensa trädgårdsland ingick i uppgifterna. Jag bodde där i fyra somrar och det var plågsamt men de hade ett helt bibliotek som kompenserade.

Som elvaåring var barnflicka över sommaren för en baby, vid tolv för tre barn. Men på den hösten började jag bära ut tidningar innan skoldagen började. Jag hade egenmäktigt bytt till flicklyceum och det kostade pengar.

Det är inte svunnen tid. Än idag finns många barn  som arbetar, hemma eller borta och inte går i skolan. De är fattiga och måste bidra.

När skolan började innebar det ett slags befrielse från sommarens besvär. Böcker, kunskap, elever som var intresserade av världen utanför. Jag hade hopp om att i framtiden kunna göra något bra i samhället. Lärarna personifierade makt och kunskap. De var mina idoler. Inte mina föräldrar som var outbildade och så religiösa att Gud och Jesus fyllde varenda dag av livet. Skolan var en fönsterglugg till en annan värld.

Jag kan tänka mig att det är så än för många barn, speciellt flickor. Att religionen styr barnens liv, inte är en beskärd del. Att skolan har mindre vikt. Det religiösa livet ökar åter i Sverige efter en tid av balans och frivillighet. Men det är inte de kristna längre som brer ut sig utan islam, religion vi inte är riktigt sams med. När jag ser mindre flickor med sjalar på huvudet väcker det undran över deras valmöjligheter.

De är kanske lika trånga som mina var? Kanske måste de göra en revolt som jag gjorde? Kanske måste deras föräldrar finna sig i deras val till sist –  om de älskar sina barn? Kanske väljer de inte utan anser att religion och dess krav är det viktigaste i livet?

Jag vet inte. Jag oroar mig för utvecklingen i Europa.

Än är det sommar. Varmt. Regn önskas. Jag är än dålig på att utnyttja de vackra dagarna. I sommar har min sambo mått alltmer sämre.  Hans ork krymper, kroppen strejkar likaså intresse för världen utanför hemmets väggar. Det begränsar. Men även de bra dagarna riskerar att bara flyta. Det går aldrig att förutse och planera något längre.

Läser kartor för höstens vandring. Delar sträckan i lämpliga delar. Sedan vet jag att planeringen spricker. Vädret och sträckan spelar i olika divisioner. Det blir att nöja sig.

IMG_0038 (2)

Bilden  från kamvandring  på Kierkevare, Padjelanta i juli 1994.

När slutar barndomen?

Hur lång är barndomen idag?  När jag gick på stan häromdagen med barnbarnen ville de gå till Body shop. Affären var full av flickor i 8 – 13 års ålder vilka köpte diverse skönhetsmedel, schampo, duschkrämer och annat man skulle bli vacker av. Affären var visst poppis bland småflickor och de föräldrar vilka inte hade fattat vad julklappssäcken ska innehålla fick gottgöra det i efterhand. TV och tidningar har reklam där flickorna är unga och vackra men bara om de använder rätt make up och mascara med rätt borste så flickor idag är väl medvetna om märken och vad man ska köpa. Till min glädje var det dock bara icke djurtestade saker som gällde. Men på min tid … äsch, den tiden är verkligen förgången tid och helt ute. Hur påverkar detta tidiga vuxenblivande barnens psyke?

Är 8 -11 åringarna min tids 17 – 20 åringar?

Hur leker barnen? Hemma lekte 8 åringen med sin lillebror. Slott byggdes, bilar for, prinsessor räddades och piratbåten seglade iväg. De större syskonen var strängt förbjudna att avslöja detta för någon, för ingen av jämnåriga kamrater lekte längre med dockor, prinsessfigurer, dockhus eller låtsaslekar. Hon kunde få skämmas för leken, fast hon var fena på dataspel. Alla andra höll bara på med spel på Ipad. Ingen läste böcker heller, att rita var barnsligt, pysselböcker urdumt, ja allt det vi höll på med i min och deras mors barndom var just barnsligt och för småbarn under skolåldern.

Är det Internet som snor våra barns barndom? Är 8 åringarna min tids 14 åringar?

 Hur är barndomen idag? Vad gör ungarna i dagis och hemma? I många daghem försöker man fostra barnen att tänka rätt i genusfrågor och välja rätta lekar, medan hemma är det som vanligt och mera fritt. Det är sällan trötta föräldrar orkar tänka om det nu var genusrätt med en rosa tröja på tjejen, är Monster High docka ok present eller borde man ha köpt en HBT certifierad bok istället och var filmen ungarna parkerades vid på kvällen – när man försökte få lite ro med Facebook – genusriktigt och Bechdeltestad.

Är det farligt att vara ett icke genuscertifierad barn? Kan inte man vara lika värd ändå?

Ersätter PK fostran av barnen vår egen ojämlikhet?

I dagarna har regeringen föreslagit obligatorisk skola från 6 år. Nu går de flesta barn redan i förskolan helt frivilligt med automatisk flytt från daghem till skolmiljön där förskolan pågår i tre- fyra timmar. Det är ganska få barn reformen skulle omfatta, gissningsvis mestadels nyanlända invandrare och en och annan sällsynt hemmabarn. Behövs reformen egentligen?

Är det en illusion att skolan blir bättre om 100 % av barnen går i förskolan och vi döper det till klass 1?

Många kan nog känna igen sin egen tonårstid. Från att ha lekt med dockor och dyrkat mamma och pappa, blir plötsligt kompisar, utseende och idoler allt viktigare. Så har det sett ut i decennier. Skillnaden är att de här flickorna inte är tonåringar än.