Tiggarnas marknad

Jag har tröttnat på att sortera sopor. Så nu lägger jag av med det projektet – nästan. Varför då undrar ni och de som vet min långa sopsorteringshistoria.

Efter kriget tog man vara på allting i Finland, ingenting gick till spillo. Man fick till och med betalt för pappersåtervinning. Det var mitt jobb att bära pappret till insamlingen och jag fick ibland behålla de penni inlämningen gav. På 60talet i Sverige fick mitt bostadsområde pappers – och glasinsamling. Vi var några aktiva där, lite pionjärer vad gällde sopor. GW Persson har beskrivit bra hur de blivande sopbergen, nutida skidbackar, såg ut på den tiden i sin bok ”Gustavs grabb”.

Vi ofredade kommunen och fick pappers- och glasinsamling, två stora containrar på parkeringsplatsen.

Vi hade inte så mycket att kasta, prylsamhället hade inte än nått människorna. Vi försökte vara miljövänliga, enkla, sparsamma och byta saker. Många familjer hade bara en som tjänade pengar, kvinnorna med småbarn var hemma på den tiden. Det fanns inte utrymme för utsvävningar. En lön räckte dock att försörja en familj. Nu behövs det två om inte tre löner och bidragssystemet är mer omfattande.

Så till nutida sopor. Några år sedan ordnade hyresvärden ett återvinningsrum. De bjöd korv och kaffe och en representant från sopföretaget informerade om återvinning. Miljöfrågorna hade blivit mer aktuella. Den globala uppvärmningens vara eller icke vara syntes på dagstidningar. Vi ville också göra något. Att åka till återvinningscentralen var inte tänkbart för många, det krävde bil. Det fanns pappersinsamling och glasigloo längre bort men där var det ständigt överfullt. En sopstation snarare vid vägen.

Återvinningsrummet fungerade bra några år men nu är det en daglig katastrof.

En orsak är att folk som inte bor i  våra hus lämnar sina sopor dit. De slänger soporna, även möbler, utanför om dörren inte är öppen. Kapaciteten på rummet räcker inte till. Det finns en stor återvinningscentral – gratis – några kilometer härifrån men det tycks vara för omständligt att åka till. Folk åker och handlar och blir av med soporna samtidigt. Villafolk?

Även vårt centrum har fått en del tiggare. En person har funnits här länge, kanske fyra år, men nu är de många till. Det känns nästan som en invasion för vårt centrum är litet, det tar två – tre minuter att gå genom. Dessa människor söker användbara saker i soprummet oftast genom att välta sopvagnarna omkull eller ösa allt till golvet. Nu har de ingen nyckel dit men snälla, godhjärtade människor släpper in dem. Allt hamnar på golvet. Några  försökte stävja röran genom att lägga användbart i ett hörn med en skylt men det fungerar inte. En annan mera nattlig kategori är missbrukare, det märks av ölburkar och även kanyler. Det känns obehagligt att gå in där.

Jag släppte inte in häromdagen tiggaren som stod och väntade. Då blev hon rejält aggressiv, ryckte i mina kläder och skrek. Jag gick. Kastade i sopnedkastet i stället.

Var jag elak? Många kan nog tycka så.

När jag lägger något till soprummet är det menat att förbli där (rent juridiskt är det nu sopföretagets egendom) inte att jag träffar det på gatan. Ifall jag har användbara saker lämnar jag det till second hand som säljer för u-landsbistånd. Det tycker jag är en bra sak.

Sedan hände det något som fick mig att undra vad som sker med de sopor vi så sorterar. Vi var på väg hem och sopbilen stod framför återvinningsrummet. Sopgubbarna slängde ihop grovsoporna, plast, förpackningar och större saker. En cykelkärra, liten byrå, mjölkkartonger, plastflaskor, kläder, böcker…. Krasch, krasch tuggade bilens käftar ihop allt.

Jag var förbryllad. Varför sorterade vi? Jag tänkte fråga sopgubbarna men de klev in i bilen innan jag kom så långt.

För det mesta ser soprummet ut som soptipp fast en städare försöker hyfsa till det varje dag. De bilder jag tog idag var en osedvanligt fin ordning. Så länge, för dörren var uppbruten och två tiggare (jag kände igen dem eftersom de sitter på var sin ända av mataffären sedan nyår)  gick in när jag hade lämnat platsen med min kamera. Jag såg att dörren hade fått en metallist som skydd men den var ändå uppbruten och låset var sönder.

Du sköna nya Sverige. Nu sorterar jag inga sopor utöver glas. Det finns en glasigloo längre bort utomhus. Jag kommer att gå dit. Resten får sopnedkastet ta.

Är jag miljömarodör nu? Det får väl vara så. Sopor  ger värme, jag får bidra till det. Tiggarfrågan är utanför min kontroll, det är en sak för politiker men de är rädda att ta tag i frågan med de länder som behandlar sina fattiga medborgare som skit.

Jag antar att dessa länder tycker: skönt, nu behöver vi inte göra något. Svensk slant i pappersmuggen och deras överblivna saker löser frågan.

http://www.fokus.se/2016/12/tiggarens-marknad/

Värmeljushållare som EU problem

IMG_4820

Vad är en förpackning? Det kan vara knepigt att svara på men EU funderar ut sådana saker och bestämmer vad en förpackning är och vem har producentansvar. I våras kom de fram att värmeljusets aluminiumkopp inte var en förpackning.

Mitt SRV tidning lämnade oss följande information i sin tidning som damp i brevlådan fredags:
Varje jul går vi ut med information om hur man sorterar sina värmeljuskoppar som metallförpackning. Första april kom sedan en nyhet som vi hoppades skulle vara ett aprilskämt – men så var inte fallet.
Enligt ett uttalande från EU-kommissionen den 22 april 2014 ska: ”tea lights and similar candles” inte anses vara en förpackning. Naturvårdsverket har utifrån detta uttalande tolkat det som att värmeljuskoppar inte bör betraktas som en förpackning.
Det kan uppfattas som obegripligt för alla som liksom oss är miljömedvetna. Trots det måste vi gå ut med uppmaningen att inte lägga uttjänta värmeljuskoppar i FTIs metallbehållare på återvinningsstationerna där du även lämnar dina tidningar och förpackningar.
Värmeljuskopparna får heller inte slängas i hushållssoporna utan från 1 april 2015 ska de lämnas på våra återvinningscentraler i containern för metall. Eftersom beslutet kom så snabbt kan vi tills vidare endast erbjuda den lösningen.

Vi kan inte längre ta emot några värmeljuskoppar i våra återvinningsbehållare med hänvisning till beskedet från Naturvårdsverket, säger Kent Carlsson, vd på Förpacknings- och Tidningsinsamlingen (FTI). – Vårt uppdrag är att se till att täcka våra kostnader utan att gå med vinst. Med den nya tolkningen behöver de producenter som säljer värmeljuskopparna inte längre betala för insamling och återvinning av kopparna. En kostnad som för varje kilo aluminium uppgår till 2 kronor och 21 öre netto.

Jag undrar: tror någon verkligen att vi börjar samla och åka till en återvinningscentral och lämna värmeljuskoppar där? Eller att de billösa tar bussen till ÅVC ifall bussförbindelse finns?

Så nu blir det en protest här men vet inte än vilken variant. Jag vill att aluminium återvinns men det blev hastigt svårt.
1. Lämna kopparna som förut i metallbehållaren.
2. Slänga de i grovsopor.
3. Skita i att försöka göra något och slänga de kallt i hushållssopor.
4. Åka buss och gå sedan till Återvinningscentralen? Nej, det skippar jag garanterat. Det finns en gräns i mitt miljöengagemang.

Säsongen för värmeljus börjar nu. Jag har en 2 x100 pack i lager och de tänker jag använda. Efter dessa kan det finnas andra varianter utan aluminium att köpa.
Har EU inget viktigare att göra än fundera ut vad en värmeljushållare är? De har för lite att göra.

http://www.mynewsdesk.com/se/fti/pressreleases/vaelj-nya-vaegar-foer-att-ge-dina-vaermeljuskoppar-ett-nytt-liv-1147292
https://www.facebook.com/permalink.php?story_fbid=928674600488671&id=210879815601490

Nya tidsbilder med sopor, tiggare, burksamlare, bommar, rånare och farliga politiker.

hägring

Vi satt i parken och åt en glass. Under den tiden såg vi tre burksamlare som rotade i soptunnor. De var män, i ålder över 60 och såg ”svenska” ut. När vi lämnade parken passerade vi ytterligare en gammal kvinna som lite diskret försökte vittja soptunnorna. Det är förstås bra att någon pantar burkar, rena miljöarbetare. Jag har för mig att återvinning av en burk motsvarar el för datorn i ca 3 timmar. Men, jag tror inte att rädda miljön var deras syfte utan några slantar till dagens mat.

Varje gång jag lämnar sopor till återvinningslokalen står där någon äldre kvinna och rotar. De skäms, det syns tydligt och de försöker liksom låtsas att de sorterar ordentligt. Jag brukar hälsa och uträtta sorteringen snabbt för att inte störa dem. Rota i sopor var något barn i fattiga länder sysslade med för att hitta något säljbart eller vad återvinning efterfrågar, inte pensionärer i Sverige som försöker dryga ut pensionen.

Vårt centrum är litet och passeras på tre minuter. Som bäst möter man bara ett par tiggare men mot veckoslut sitter de vid Systemet, vid hamburgerbar, Konsum och Apoteket och som alltid nära pendeltågsstationen. Den som sitter vi pendeln har suttit där i fyra år och när hon åker hem hyr hon ut platsen – säger de som alltid tror sig veta allt.
Utöver detta finns klottret som har avancerat med åren. Och skräpet. Och fimparna. Fyllon och knarkare vilka också sitter i parken eller besöker knarkhandeln som sker öppet nära stationen. Jag ser några nya yngre kvinnor i samlingen och nu är dessa grupper också multikulturella vilket orsakar dispyter om utrymmet.

polis
Då och då rånas någon affär. I veckan hade vi igen 2 polisbilar i jakt på rånare. 2 bilar var dock ingenting, för när Jimmy Åkesson var här före valet fanns 11 polisbilar och en piket och massor med poliser runt centrum. Vi var belägrade. Vi fick ta omvägar till affären, det är därför jag räknade bilarna. Inget hände. Det var några skolbarn som skolkade och stökade lite. I ”demokratisk anda” stod de med ryggen mot Åkesson och fnittrade.

Centrum är bommat nu mera så rånarna kör med moped eller de springer. Det blev lite lugnare med bom, inga bilar som gör crash-and-grab, men en del kör hem över gräsmattorna. Att gå några meter är alldeles för långt om man har något att bära.

Vi har dock inte haft några bilbränder på ett tag men det finns gott om dem om man åker till en annan förort bara några få kilometer härifrån. Det är en så kallad no-go-zon. Vi passerade där en gång och hastigt var vi utomlands. De flesta kvinnor var beslöjade. Språket man hörde var okänt. Det är i och för sig inget konstigt i att de nyanlända hamnar i periferin. Det är där man bygger nya bostäder. Staden växer ju utåt, inte uppåt annat än i sällsynta fall med stora lyxvåningar på taket.

Det som retar mig är den förslumning som sker. Huset mittemot mig har mögliga balkonger och ingen har renoverat något på 40 år. Även huset jag hyr i börjar fallera. Antagligen får allmännyttan bara kollapsa för att lämna plats åt bostadsrätter. Det såldes en etta på 26 kvadrater för 1,7 miljoner nyss i närheten och det på en förort. Vår gemensamma egendom som allmännyttan lämnas åt sitt öde. Tiggare tar över våra torg. Indragningar styr sjukvården och socialtjänsten går på knäna. Åldringsvården är överlåten till riskkapitalister, likaså invandring. Skolan har en storartad kris med kunskapsbrist. Staten har otaliga statliga myndigheter, lär vara 552 stycken, med oändliga utredningar medan det som påverkar människornas vardag är mer ointressant och utan vettig åtgärd. Ena dagen säger finansministern att det är tomt i kassan, andra dagen ges pengar till något folk inte har bett om.

En läkare sa att alla de nya arbetskamraterna vill forska och ha projekt, de vill ogärna ha patienter. Alla de 552 statliga myndigheter vi har, styrda av politiker, vill de också pyssla med sitt och inte träffa medborgare och lyssna på dem?

Var det bättre förr? Jag försöker tänka på hur det var när jag kom hit i början -60talet. Då var finnarna den största gruppen invandrare. De trängdes hos vänner och släkt och arbetsmarknaden var god. Vi bidrog med arbetskraft på direkten, en del hade redan raggats upp i hemlandet för industrin i Sverige. Vi hade oändlig framtidstro. Hur har invandrarna det nu, boende i en anläggning i någon liten by, i periferin? Vad drömmer de om? Bidragsliv? Jag hamnade också i periferin när jag köpte en lägenhet. Men, vi kände ett slags trygghet på bostadsområdet. Det var på den tiden då min svärmor inte låste ens dörren hem och inte låste man sin cykel på gården heller. Idag öppnar man inte dörren till någon obekant om man har förståndet i behåll.
Soporna var liksom inget bekymmer än, inte heller kände vi till ordet global uppvärmning. De skidbackar du ser som uppstickande gröna onaturliga berg innehåller våra sopor. Inte tänkte kommunen på återvinning, men vi krävde tidningsinsamling och glaskross. Vi var framtiden.

Idag är du bara korkad om du gör likadant som då med din dörr, egendom eller dina sopor.

gustavs-grabbSopor ja. Leif GW Persson berättar om sophanteringen på Haga soptipp, det som nu är en gräsbeväxt kulle. Man betalade till portvakten – honom – för att få tippa det som inte skulle tippas där. Boken: Gustavs grabb är en intressant tidsstudie men blir något tjatig, liksom fastnar i sin egen förträfflighet. Läsvärt dock, speciellt för en Stockholmsbo. Nej, han uppger inte vem som dödade Palme.

bil
Idag tippas det sopor
av annat slag i Haga, sopor från våra nya kåkstäder. Och i skogen kan du hitta vad som helst som bilar, en gammal dator, konservburkar, petflaskor, kassar med sopor till råttornas glädje. Det är inget nytt, vi är inte mer medvetna om vår miljö trots de gröna återvinningslådorna som finns i vartenda hörn. Politikerna blir inte heller mer medvetna om nya tidens problem. I alla fall har de inga lösningar annat än petandet i människornas frihet. De kanske är kvar på -60 talet?

Framtiden är bara en hägring?

http://arkiv.mitti.se:4711/2013/19/solna/MISO-20130507-A-001-A.pdf
http://www.adlibris.com/se/bok/gustavs-grabb-9789100126841
http://www.metro.se/nyheter/barnen-lever-bland-sopor/EVHkkC!yM42lANeEdg62/
http://www.bgf.nu/pengar/analetmh.html

http://www.dn.se/nyheter/sverige/langning-pa-gatan-okar-i-storstader-1/

Bild högst upp: hägring över Stockholm.