Ansvar är årets ord – eller inte?

map-662124

Tar du ansvar? För vem? Dig själv? Jag hoppas att du gör det. Jag har försökt. Jag förlåter mig själv idag – nästan – över mina felaktiga val. De val som inte var ansvarsfulla. Nu, när jag kan se vad mina beslut ledde till kan jag svära över några oförklarliga val.

Livet levs framlänges, förstås baklänges och ibland ser man inte konsekvenserna innan långt efteråt. Det är tillståndet idag. Inte bara många enskilda personer utan hela Sverige är i det läget nu.

Regeringen och de forna makthavarna kryper baklänges. Stefan Borg erkände nyss att invandringspolitiken inte hade varit riktigt ansvarsfullt. Andra har fått byta fot, som Löfven, som tvingades klappa till sin vän Miljöpartiet (minns ni Romsons tårar) och begränsa flödet över gränsen en smula. Invandring växte över huvudet på oss med otaliga asylsökanden, känslosamma historier, smarta smugglare och bortkastade identitetshandlingar.

Vi tog ansvar i kaoset. Men ansvaret fungerade inte som det borde. Illusionen om glada flyktingar som genast finner sig i det svenska livet, självförsörjande med arbete och eget boende i framtrollade bostäder är just en illusion.

Ansvar är ett ord som yttras när världen inte gör som Löfven vill, när Kommuner påstår att de har inga flera bostäder, när folk inte tycker som den feministiska genusmaffian har bestämt sig. Inte ens andra länder i EU lyder. De skall ta sitt ansvar. Det ordet är Löfvens mantra. Vad innebär detta svenska Regeringens rop på ansvar? Innehållet är att de andra EU länderna bör ta mot invandrare i minst samma proportioner som Sverige.

Löfven vill att någon annan tar hand om hans soppa.  Ingen lyssnar. Frankrike har nog med sin terrorbekämpning. Belgien likaså. Ungern bygger mur. Österrike har redan nog. De fattiga forna öststater bävar och ingen vill dit. Danmark tar i hårdare tag. Få vill till Finland för de är snabba att utreda och utvisa. Storbritannien slår igen drömmen om enad Europa och överhet som styr. Även Merkel börjar darra i sina åsikter. Rörelser med fosterlandsvänner ökar.

Löfven ropar sitt ansvar förgäves.

Tanken var att EU skulle fördela om invandrare från de länder som tog mot för många. Det fungerar inte. Skall vi flytta runt folk som boskap? Vad är för många när MP vill ha öppen gräns med stort ”välkommen” skylt, Centern drömmer om 30 miljoner innevånare i Sverige och många unga blivande politiker tror att andras pengar räcker för evigt? Men Europa har blivit mindre och mindre intresserad att vara ett lyckorike för världens flyttström. Vi betalar Erdoğan för att hålla gränsen stängd, men han sitter med handen på dörrvredet och pressar på.

Vi betalar en muslimsk envåldshärskare som styr med skumma metoder för att hålla folk på plats. Politik?

Europa blir mindre och mindre villig att släppa in muslimer vilka ses som kommande från annan kultur svåra att assimilera. Kanske finns det terrorister bland dem?  I Europa finns redan områden liknande Mellanöstern, som i Malmö eller Molenbeek. De multikulturella idealstäderna? Fast vi kan inte ens prata om det för då kommer rasistsläggan farande. Med kineser, engelsmän, polacker, de från Litauen eller Singapore har vi mindre funderingar över. Just nu är vårt centrum fullt med polacker som bygger nya hus för oss. Inga krav, inga bidrag, bara bygg. Sedan åker de hem och till nästa bygge någonstans.

Dröminvandrare som inte invandrar?

De flesta tar ansvar för sina närmaste. Men, hur långt räcker ditt ansvar i världen? Uppehåller du kanske tiggeriet med en femma? Slänger lite pengar till en organisation? Är ansvar bara ord eller går du ut och söker de bostadslösa och tar de till ditt hem? Kanske bjuder du in de yngre invandrarmännen som fått plats i Sverige, ger en sängplats och bekantar dig med deras kultur? En hel familj? Inte?

Vad har du då ropat för?

När man frågar folk i någon undersökning om de vill bjuda husrum till en invandrare som nyss fått asyl ropar väldigt många ja. Men när det gäller finns nästan inga som öppnar sin dörr. Munnen tar ansvar men viljan gör inte det. Det är bara behovet att säga rätt åsikt, inte tillämpa det.

De som syns och hörs har bankat ansvar i våra huvuden. Oss, nu mera med stämpeln bruna råttor. Jag är en brun råtta, jag medger det direkt så ni behöver inte undra. Den oförglömlige Anne Ramberg sa i Sveriges Radios söndagsintervju den 18 september, detta uttalande som går till historien av modern Marie Antoinette, som vill rycka gröten och sjukvården från gamlingar:

“Jag inser också att alla de gamla människor som jobbat hårt ett helt liv nu ska ställas emot alla de flyktingar som kommer som också tar sjukvård och skolor i anspråk. Men det är nog på det viset att humanismen kräver att man får göra avkall på sin välfärd”.

Vad avstod hon från? Det förtäljer inte sagan.

Vi har mest fattigpensionärer om man jämför Norden.  De skall avstå. Det är ansvar.

Vi ska ha ansvar för hela världen och deras usla regeringar, religiösa krig, terrorister, ovilliga politiker i andra länder, folk som ger sig ut på Medelhavet i en gummiflotte, ja, rubbet. Men när ansvarsområdet sträcktes för att omfatta hela världen, alla de som på något sätt kan ta sig hit krymper utrymmet och medel för vissa som redan är bosatta i landet, som föddes och arbetade här, vars föräldrar var kanske också födda här. De gamla som faktiskt byggde landet. De onödiga, kostsamma pensionärerna. Man larmar ständigt om de gamlas tillvaro, men ingen bryr sig. Om bristen på äldreboenden. Om ren svält. Om vård som får anstå.

Låt de gamla dela med sig! Ryck gröten från dem! Droga ner dem så de håller tyst! Och så höjer vi skatten, det finns säkert något utrymme kvar!

Nu river vi. Vi river folkhemmet. Det stundar nya tider.

Personligen är jag inte mot invandring i sig, men mot folkutbyte och rasering av Europas framgångsrika kultur. Jag tror att människan har behov av kulturell förankring. Mot sanslösa kostnader här när folk svälter på ett läger någonstans. Mot usel planering, lyckosökare, lögnare när gamla, kvinnor och barn sitter kvar på någon plats som Gud glömde. Mot att inte vilja höra till vårt land utan bara ha en fördel med vårt system som snällt skickar pengar även till terrorister. Mot islamisering på våra förorter.

Men – är Sverige värt att bevara när folk inte ens kan precisera vad är svenskt? Vi är ett multikulturellt land. Det är bestämt så.

Ett land utan gränser är inget land.” Idag instämmer sig flera länder i Donald Trumps uttalande. Om vi inte har gränser, vart börjar och slutar vårt land? Vilka hör dit? Vem skall betala och ta ansvar för det vi behöver, som sjukvård, skola, vägar, vatten… och de som är i behov av hjälp i någon form?

Om vi inte kan försvara våra gränser, vem äger oss då?

Är vi på väg mot det gränslösa samhället där den starke knuffar de svaga ur boet?

Detta inlägg är del 1 i årskrönikan

Mer om äldrevården:

http://www.sydsvenskan.se/2016-11-17/personal-blockerade-larm-pa-aldreboende-aldre-skulle-fostras

http://www.dn.se/sthlm/kraftig-okning-av-aldre-som-far-morfinplaster/

http://ledarsidorna.se/2016/12/chris-forsne-attestupan/

http://www.svd.se/svenska-pensioner-samst-i-norden-forfarligt/om/naringsliv

Om politikerånger:

Hade man vetat att vi skulle ha den här flyktingsituationen som hela Europa har haft, framförallt under 2015, hade man inte gått i den riktningen. Då borde man redan tidigare ha tittat på vad man kunde göra för att strama upp regelverket, och det är klart att det är en fördel att regeringen har gjort det.

– Det var en mycket allvarlig situation. Jag tycker att ett land som Sverige, som första reaktion när människor är på flykt, ska göra så mycket vi kan för att möta och hjälpa människor. Sedan finns det gränser för det. Vi klarar inte att ta emot så många människor som kom 2015.

http://www.svt.se/nyheter/inrikes/anders-borg-talar-ut-om-livet-efter-politiken

http://erixon.com/blogg/2016/12/anders-borg-och-verkligheten/

Om bidrag till terrorist:

http://www.expressen.se/gt/svensken-stred-for-is—fick-barnbidrag-fran-staten/

Vad är svenskt:

http://www.svt.se/nyheter/inrikes/oklart-vad-svenska-varderingar-ar

 

Svenska män är de mest jämlika i världen. Mobba dem inte.

005-2Min far var ingen bra far om jag mäter honom med nutida jämlikhetsmått. Jag minns bara några få tillfällen då han var engagerad i oss barn på barns villkor. Han var garanterat inte pappaledig en enda dag. Han var uppfostrare. Han var konservativ. Han var kristen. Han var inte feminist. Han var säker på att hans hustru var värt mer än han själv. Hon kunde ju föda barn. Far hade ett heltidsarbete och ett deltidsjobb. Mor sörjde för hushållet, att pengarna räckte, att det fanns mat på bordet och när det knep ekonomiskt arbetade hon som tidningsbud på nätterna så länge vi barn var under skolåldern och hon behövdes hemma. Far var stolt över henne.

Min far var stolt över sitt land också. Han var krigshjälte fast han tyckte krig var okristligt. Men han ville försvara landet. Att ha ett eget land, gräns mot andra, flagga, språk, rösträtt, förmåner och skyldigheter och en folkvald president var viktigt för honom. Att få vara en medborgare i ett fritt land var något stort. Han var stolt över sitt medborgarskap även om han aldrig ägde ett pass.

Att försvara sitt land, sin frihet, sitt sätt att leva var självklart.  Även om kriget mot ryssen tog hans hälsa och psyke och kortade hans liv – krigsskador kunde inga medaljer läka – skulle han försvara landet igen vid behov, om han sen skulle krypa.

Han var nationalist, absolut.

Han lärde oss barn att medborgarskap i ett fritt land var värdefullt. Medborgarskap förpliktade. Vad kan du göra för ditt land, var frågan.

Det var viktigt att ta ansvar. Man måste ge även om man inte har nog själv. Finland förlorade kriget och fick en halv miljon flyktingar. Det löste sig tack vare de vanliga människorna. Även far och mor tog ansvar.

Mor delade maten med flyktingar som bodde i vår hyreslänga. Vi fick vara lika hungriga som de tills de fick arbete. Någon gav dem ett rum. Andra kom med kläder. På söndag gick de till kyrkan med oss. Sedan ställde de sig vid en fabriksport och hoppades få arbete.

Efter kriget gick far  tillbaka till sitt arbete på pappersfabriken där han hade börjat som 14 år gammal. Varje vecka arbetade alla extra utan lön med ryska beställningar. Krigsskulden skulle betalas. Fabriken bidrog med varor. Det var så en nation med äran i behåll gjorde. Det land som är skuldsatt är inte fri, lät det på den tiden.

Trots att vi var fattiga hade han optimistisk syn på världens utveckling.  Att be till Gud och göra sitt skulle hålla ihop landet och behålla fred i världen.  Han fick dö med den tilltron.

Far och jag hade väldigt olika åsikter om det mesta men inte om värdet av ett fritt land, medborgarskap, demokrati och rätten att leva på vårt lands sätt. Även idag lever en liten, men väldigt bestämd finne inuti mitt försvenskade jag.

Det är inne att hata män. Kända figurer som tycks veta föga av världen hatar. De svenska männen hånas i massmedia av tongivande feminister som värdelösa svenska vita medelålders skräp fast de är just de som går till arbetet i morgon, tar hand om sina barn, bidrar till samhället på olika sätt och genom skatten bekostar även de invandrarmän som har lämnat sina barn och fruar kvar på krigsområden, sökt sig till EU-paradiset och skippat sitt ansvar hemma.

Hur känner alla fäder sig om deras kvinnor ropar i massmedia: hatar, hatar, hatar män?

Svenska män är de mest jämlika i världen. Mobba dem inte.  Värdesätt och ta hand om era män, fäder, söner. Tacka dem speciellt idag på fars dag. Tänk efter, du som är feminist. För – hackar man någon tillräckligt länge kommer även den att dra.

Se till att ha snälla barn när du blir gammal.

IMG_0015 (3)

I början 80-talet bodde jag i en mindre by ute på vischan. Jag studerade och pendlade 140 km om dagen, arbetade lite strötimmar som lärare och på sommaren hade jag heltidstjänst på hemtjänsten. När vårdtagarna blev skraltiga fick de genast plats i ett ålderdomshem, som det hette då. Åldringsvården var en stor arbetsgivare på en liten ort. Där serverades inte en kex till kaffet som i nutida boenden, utan korridoren luktade av hembakta bullar och sockerkaka.

Det fanns en gammal, sjuk tant som vägrade att flytta fast hemtjänstchefen ansåg det var dags och anhöriga tyckte hon borde vara i gemenskapen i hemmet. Då sa chefen de förlösande orden. Tja, vi får väl stänga av värmen för tanten, då brukar de flytta snabbt. De andra nickade. De visste vad som var bäst för de gamla. Efter en vecka gick flyttlasset till hemmet. Jag vet inte om tvångsmässig inflyttning av välvilja hände bara i den kommunen.

Den goda Kommunen tog hand om de sina, ville de eller inte. De visste bäst. Nu är det helt tvärtom. Du är ditt ansvar. Besvära inte din kommun om din gamla mamma. Det finns ingen plats för henne. Solen har gått ner över äldrevården.

Peter Strang, professor i palliativ medicin skriver i DN att de äldre dör och blir sjuka när de blir ensamma. Äldreboenden har gemenskapsfunktion också, inte bara det medicinska omhändertagandet. Långvarig ofrivillig ensamhet är kopplad till dålig livskvalitet, nedstämdhet, demensutveckling, hjärt- och kärlsjukdomar och risken att dö i förtid. http://www.dn.se/debatt/aldre-blir-sjuka-och-dor-av-att-lamnas-ensamma/

Gemenskap är faktiskt förebyggande mot demens som är en snabbt växande sjukdom i hela världen.

Nyligen har TV och pressen uppmärksammat den bristfälliga äldrevården. De gamla nekas plats och vården lastas på anhöriga. Eftersom vi lever längre är våra barn ofta nära pensionsåldern när vårdbehov uppstår. Ens pensionstid blir ingen frihet utan en ny omhändertagandeperiod. Även de som bor i ett boende behöver hjälp av anhöriga på grund av låg personaltäthet. ”Jag ska baka till boendet idag så de får färskt kaffebröd”, sa en bekant vars anhörig bodde på ett demensboende. Det var ingen engångshändelse. En annan bekant gick till boendet efter jobbet och duschade sin mor, en annan gick och matade sin make varje middag för det hann ingen göra.
Många sjuka gamla sköts av hemtjänsten som springer in med tidspress. Att vara säng- eller rullstolsbunden och inte kunna gå på toaletten eller lägga sig när man vill är plågsamt och förnedrande. Prova på det, politiker.

De anställda i ett äldreboende i Kristianstad har fått nog. Kommunen har dock en värdighetsgaranti, det vill säga kvalitetsmål, som man inom äldreomsorgen skall förhålla sig till. Hur är det i praktiken? Ord på papper?

På Österängsgårdens äldreboende har det gått så långt att samtliga anställda på demensavdelningen har skrivit under en lex Sarah-anmälan. Underbemanningen har lett till att personalen inte kan upprätthålla den värdighetsgaranti som kommunen talar så varmt om. Personal som har arbetat länge tycker det går bara utför.
De har två anställda per 8 dementa vårdtagare. Vaddå? På mitt extraknäck hade man 2 personal på 16 vårdtagare under kvällspasset från klockan 17, då man serverar kvällsmat och hjälper alla till sängen, ger medicin, byter blöta blöjor, diskar, städar köket, dukar fram saker till frukost, rapport till nattpersonal… ja allt som finns att göra i ett äldreboende och det på 4 timmar.
På natten var det två personer på 36. Nej, det var inte riskkapitalägd utan kommunalt boende.

Flera borde följa efter Österängsgårdens initiativ. Tack!

Jag hade inte tänkt skriva något mer om grupper mot varandra, men klagan i TV om brist på platser för s.k. ensamkommande barn och artikeln om sjuka och förtidsdöda gamla gjorde att det blev några rader om det ändå. Och igen sätter jag grupper mot varandra, trots att jag är ingen politiker med ansvar över en budget. Så, är de nya mot de gamla?
Är nerdragning av äldreboenden en kommunal sparbössa när utgifterna till andra grupper bara ökar? Jag är säker på att det är så man räknar. Det handlar om kostnad, inte ideologier bakom nedlagda äldreboenden. Igår grät några kommuner över tvånget att ta mot yngre män från andra länder (de som kallas ensamkommande barn) för resurserna räcker inte till. Det blir inte värdigt mottagande, sa någon. Värdigt? Så, vad väntar ni på? Stäng bara äldreboenden, omvandla de till flyktingboenden! Javisst, det sker redan. Den ena gruppen skuffar ut den andra.

Säg inte att man inte ställer ut grupper mot varandra. Hur ska man annars få budgeten någorlunda ihop? Ja, många kommuner har skuldsatt sina innevånare upp till öronen. Jag har för mig att vi i min kommun är skyldiga 70 000 kr per skalle, skulder som våra efterkommande får som arv. Vi är inte värst. När kollapsar allt?

273 - kopiaSamhällets moral avgörs av hur vi tar hand om de sköraste medborgarna, som barn och gamla, livets början och livets slut. Det finns förstås mycket annat som visar samhällsandan. Jag är inte riktigt i sams med andan idag. Jag tycker vi måste omvärdera vår moral och åtaganden. Vi måste tänka över våra skyldigheter, som privatperson och som politiker. Vad ligger i vårt ansvar? Mot vem har vi skyldigheter? Om varken våra skattemedel eller vår förmåga räcker till hela världen, vem är då först i kön?

Hur ser dina val ut? Är du nöjd med politikernas val i din kommun?
Valet kan också vara att slopa samhället och låta allt bli allas – så länge det varar.

http://www.expressen.se/kvallsposten/personalens-larm-vi-kan-inte-gora-vart-jobb/

Om kommunala skulder:
http://cornucopia.cornubot.se/2013/12/kommunhybrisen-svenska-kommuners-skulder.html

Jag lydde bara order är ingen ursäkt

Vem tar ansvaret för våra handlingar är en evig fråga. Det kan handla om små saker som sopor du kastar på gatan eller små vita lögner vi försöker rädda oss med. Eller de stora handlingarna som får konsekvenser för andra eller vårt eget liv. Att ha en mäktig stat med många regler och lagar, verk och skattefinansierad verksamhet minskar människans eget ansvar. Därifrån är det dock en bra bit till det vad som kallas blind lydnad. Uttrycket ”den banala ondskan” har varit en möjlig förklaring till de fasansfulla brotten som begicks av nazistregimen under andra världskriget. Stalins och kommunismens illdåd är mindre diskuterade men jag antar att samma förklaring gällde där. Något banalt fanns dock inte i dessa båda folkrensningar.

Jag lydde bara order är ursäkten. Men blind lydnad gäller inte. Det är fel enligt en ny studie. Det är vårt ansvar och val. Vi plågar andra för att vi tror på det vi gör. Tyranniet kan blomstra, därför att människorna identifierar sig med makthavare som förordar illgärningar. Människorna är övertygade om att deras handlingar tjänar ett gott syfte.

Det borde man ha begripit länge sedan. Men inser man inte att varje människa har eget ansvar över sina handlingar utan tror att ledaren, staten, religionen, brödraskapet eller sekten – lägg till din egen makthavare – står över allt annat med rätt att beorda finns inget  behov av eget ställningstagande. Man kan skylla på andra. Man är med och följer reglerna – oavsett resultat.

Under gymnasietiden var jag med i några enklare experiment och spolierade de alltid för andra. Jag kunde inte underordna mig för grupptrycket och ge upp min uppfattning. Många hatade mig för detta. Jag fick stå ut med det. Men det är förstås enklare att stå ut med lite utfrysning än få en kula i skallen.

Jag känner en man som var livvakt för Saddam Hussein. I början var det ett bra arbete, Saddam var vänlig och omhändertog väl sina vakter. Livvakten ville vara betydelsefull, med lönen och förmånerna kunde han sörja för sina fattiga föräldrar och sjuka bror. Sedan blev allt trängde. Hot och krav, regler och bestraffningar började bli vardagsmat. Hans arbetsgivare var inte den goda landsfadern han trodde. Vakten ville fly men kunde inte låta sina anhöriga bli straffade. Han ville gifta sig men vågade inte drabba någon med eventuell vrede. En dag dog hans bror. Då sa hans far att det var läge att fly. Hans föräldrar var gamla nog för att dö om det blev straffet.

Han flydde. Han vägrade att vara med längre. Men i det landet han flydde till var ingen betydelsefull person intresserad av hans berättelse. Större delen av Västvärlden och nästan hela Arabvärlden gullade än med Saddam. Ja, vi vet ju hur det går med tyranner till sist och hur lätt det poppar upp nya.

Ondskan är livskraftig, godhet har det betydligt svårare. Eller – ser vi inte godhet eftersom det onda dominerar i media? Hur som helst: ansvaret är vårt, denna mystiska ”någon annan” fixar inte det.

Studien har utförts av psykologerna Alexander Haslam och Stephen Reicher vid University of Queensland i Australien respektive University of St. Andrews i Storbritannien.

Deras rön innebär en omvärdering av en central tes inom socialpsykologin – tanken att ondskan är banal och folk bara lydde order oavsett position.

http://www.thepsychologist.org.uk/archive/archive_home.cfm/volumeID_21-editionID_155-ArticleID_1291-restricted_true

http://www.dn.se/nyheter/vetenskap/ondskan-ar-inte-banal

Bild: Passeuksa vid Padjelantaleden. Hade ingen bra bild till ämnet men har en viss tanke bakom  den bilden. Kommer någon på det?