Ansvar är årets ord – eller inte?

map-662124

Tar du ansvar? För vem? Dig själv? Jag hoppas att du gör det. Jag har försökt. Jag förlåter mig själv idag – nästan – över mina felaktiga val. De val som inte var ansvarsfulla. Nu, när jag kan se vad mina beslut ledde till kan jag svära över några oförklarliga val.

Livet levs framlänges, förstås baklänges och ibland ser man inte konsekvenserna innan långt efteråt. Det är tillståndet idag. Inte bara många enskilda personer utan hela Sverige är i det läget nu.

Regeringen och de forna makthavarna kryper baklänges. Stefan Borg erkände nyss att invandringspolitiken inte hade varit riktigt ansvarsfullt. Andra har fått byta fot, som Löfven, som tvingades klappa till sin vän Miljöpartiet (minns ni Romsons tårar) och begränsa flödet över gränsen en smula. Invandring växte över huvudet på oss med otaliga asylsökanden, känslosamma historier, smarta smugglare och bortkastade identitetshandlingar.

Vi tog ansvar i kaoset. Men ansvaret fungerade inte som det borde. Illusionen om glada flyktingar som genast finner sig i det svenska livet, självförsörjande med arbete och eget boende i framtrollade bostäder är just en illusion.

Ansvar är ett ord som yttras när världen inte gör som Löfven vill, när Kommuner påstår att de har inga flera bostäder, när folk inte tycker som den feministiska genusmaffian har bestämt sig. Inte ens andra länder i EU lyder. De skall ta sitt ansvar. Det ordet är Löfvens mantra. Vad innebär detta svenska Regeringens rop på ansvar? Innehållet är att de andra EU länderna bör ta mot invandrare i minst samma proportioner som Sverige.

Löfven vill att någon annan tar hand om hans soppa.  Ingen lyssnar. Frankrike har nog med sin terrorbekämpning. Belgien likaså. Ungern bygger mur. Österrike har redan nog. De fattiga forna öststater bävar och ingen vill dit. Danmark tar i hårdare tag. Få vill till Finland för de är snabba att utreda och utvisa. Storbritannien slår igen drömmen om enad Europa och överhet som styr. Även Merkel börjar darra i sina åsikter. Rörelser med fosterlandsvänner ökar.

Löfven ropar sitt ansvar förgäves.

Tanken var att EU skulle fördela om invandrare från de länder som tog mot för många. Det fungerar inte. Skall vi flytta runt folk som boskap? Vad är för många när MP vill ha öppen gräns med stort ”välkommen” skylt, Centern drömmer om 30 miljoner innevånare i Sverige och många unga blivande politiker tror att andras pengar räcker för evigt? Men Europa har blivit mindre och mindre intresserad att vara ett lyckorike för världens flyttström. Vi betalar Erdoğan för att hålla gränsen stängd, men han sitter med handen på dörrvredet och pressar på.

Vi betalar en muslimsk envåldshärskare som styr med skumma metoder för att hålla folk på plats. Politik?

Europa blir mindre och mindre villig att släppa in muslimer vilka ses som kommande från annan kultur svåra att assimilera. Kanske finns det terrorister bland dem?  I Europa finns redan områden liknande Mellanöstern, som i Malmö eller Molenbeek. De multikulturella idealstäderna? Fast vi kan inte ens prata om det för då kommer rasistsläggan farande. Med kineser, engelsmän, polacker, de från Litauen eller Singapore har vi mindre funderingar över. Just nu är vårt centrum fullt med polacker som bygger nya hus för oss. Inga krav, inga bidrag, bara bygg. Sedan åker de hem och till nästa bygge någonstans.

Dröminvandrare som inte invandrar?

De flesta tar ansvar för sina närmaste. Men, hur långt räcker ditt ansvar i världen? Uppehåller du kanske tiggeriet med en femma? Slänger lite pengar till en organisation? Är ansvar bara ord eller går du ut och söker de bostadslösa och tar de till ditt hem? Kanske bjuder du in de yngre invandrarmännen som fått plats i Sverige, ger en sängplats och bekantar dig med deras kultur? En hel familj? Inte?

Vad har du då ropat för?

När man frågar folk i någon undersökning om de vill bjuda husrum till en invandrare som nyss fått asyl ropar väldigt många ja. Men när det gäller finns nästan inga som öppnar sin dörr. Munnen tar ansvar men viljan gör inte det. Det är bara behovet att säga rätt åsikt, inte tillämpa det.

De som syns och hörs har bankat ansvar i våra huvuden. Oss, nu mera med stämpeln bruna råttor. Jag är en brun råtta, jag medger det direkt så ni behöver inte undra. Den oförglömlige Anne Ramberg sa i Sveriges Radios söndagsintervju den 18 september, detta uttalande som går till historien av modern Marie Antoinette, som vill rycka gröten och sjukvården från gamlingar:

“Jag inser också att alla de gamla människor som jobbat hårt ett helt liv nu ska ställas emot alla de flyktingar som kommer som också tar sjukvård och skolor i anspråk. Men det är nog på det viset att humanismen kräver att man får göra avkall på sin välfärd”.

Vad avstod hon från? Det förtäljer inte sagan.

Vi har mest fattigpensionärer om man jämför Norden.  De skall avstå. Det är ansvar.

Vi ska ha ansvar för hela världen och deras usla regeringar, religiösa krig, terrorister, ovilliga politiker i andra länder, folk som ger sig ut på Medelhavet i en gummiflotte, ja, rubbet. Men när ansvarsområdet sträcktes för att omfatta hela världen, alla de som på något sätt kan ta sig hit krymper utrymmet och medel för vissa som redan är bosatta i landet, som föddes och arbetade här, vars föräldrar var kanske också födda här. De gamla som faktiskt byggde landet. De onödiga, kostsamma pensionärerna. Man larmar ständigt om de gamlas tillvaro, men ingen bryr sig. Om bristen på äldreboenden. Om ren svält. Om vård som får anstå.

Låt de gamla dela med sig! Ryck gröten från dem! Droga ner dem så de håller tyst! Och så höjer vi skatten, det finns säkert något utrymme kvar!

Nu river vi. Vi river folkhemmet. Det stundar nya tider.

Personligen är jag inte mot invandring i sig, men mot folkutbyte och rasering av Europas framgångsrika kultur. Jag tror att människan har behov av kulturell förankring. Mot sanslösa kostnader här när folk svälter på ett läger någonstans. Mot usel planering, lyckosökare, lögnare när gamla, kvinnor och barn sitter kvar på någon plats som Gud glömde. Mot att inte vilja höra till vårt land utan bara ha en fördel med vårt system som snällt skickar pengar även till terrorister. Mot islamisering på våra förorter.

Men – är Sverige värt att bevara när folk inte ens kan precisera vad är svenskt? Vi är ett multikulturellt land. Det är bestämt så.

Ett land utan gränser är inget land.” Idag instämmer sig flera länder i Donald Trumps uttalande. Om vi inte har gränser, vart börjar och slutar vårt land? Vilka hör dit? Vem skall betala och ta ansvar för det vi behöver, som sjukvård, skola, vägar, vatten… och de som är i behov av hjälp i någon form?

Om vi inte kan försvara våra gränser, vem äger oss då?

Är vi på väg mot det gränslösa samhället där den starke knuffar de svaga ur boet?

Detta inlägg är del 1 i årskrönikan

Svenska män är de mest jämlika i världen. Mobba dem inte.

005-2Min far var ingen bra far om jag mäter honom med nutida jämlikhetsmått. Jag minns bara några få tillfällen då han var engagerad i oss barn på barns villkor. Han var garanterat inte pappaledig en enda dag. Han var uppfostrare. Han var konservativ. Han var kristen. Han var inte feminist. Han var säker på att hans hustru var värt mer än han själv. Hon kunde ju föda barn. Far hade ett heltidsarbete och ett deltidsjobb. Mor sörjde för hushållet, att pengarna räckte, att det fanns mat på bordet och när det knep ekonomiskt arbetade hon som tidningsbud på nätterna så länge vi barn var under skolåldern och hon behövdes hemma. Far var stolt över henne.

Min far var stolt över sitt land också. Han var krigshjälte fast han tyckte krig var okristligt. Men han ville försvara landet. Att ha ett eget land, gräns mot andra, flagga, språk, rösträtt, förmåner och skyldigheter och en folkvald president var viktigt för honom. Att få vara en medborgare i ett fritt land var något stort. Han var stolt över sitt medborgarskap även om han aldrig ägde ett pass.

Att försvara sitt land, sin frihet, sitt sätt att leva var självklart.  Även om kriget mot ryssen tog hans hälsa och psyke och kortade hans liv – krigsskador kunde inga medaljer läka – skulle han försvara landet igen vid behov, om han sen skulle krypa.

Han var nationalist, absolut.

Han lärde oss barn att medborgarskap i ett fritt land var värdefullt. Medborgarskap förpliktade. Vad kan du göra för ditt land, var frågan.

Det var viktigt att ta ansvar. Man måste ge även om man inte har nog själv. Finland förlorade kriget och fick en halv miljon flyktingar. Det löste sig tack vare de vanliga människorna. Även far och mor tog ansvar.

Mor delade maten med flyktingar som bodde i vår hyreslänga. Vi fick vara lika hungriga som de tills de fick arbete. Någon gav dem ett rum. Andra kom med kläder. På söndag gick de till kyrkan med oss. Sedan ställde de sig vid en fabriksport och hoppades få arbete.

Efter kriget gick far  tillbaka till sitt arbete på pappersfabriken där han hade börjat som 14 år gammal. Varje vecka arbetade alla extra utan lön med ryska beställningar. Krigsskulden skulle betalas. Fabriken bidrog med varor. Det var så en nation med äran i behåll gjorde. Det land som är skuldsatt är inte fri, lät det på den tiden.

Trots att vi var fattiga hade han optimistisk syn på världens utveckling.  Att be till Gud och göra sitt skulle hålla ihop landet och behålla fred i världen.  Han fick dö med den tilltron.

Far och jag hade väldigt olika åsikter om det mesta men inte om värdet av ett fritt land, medborgarskap, demokrati och rätten att leva på vårt lands sätt. Även idag lever en liten, men väldigt bestämd finne inuti mitt försvenskade jag.

Det är inne att hata män. Kända figurer som tycks veta föga av världen hatar. De svenska männen hånas i massmedia av tongivande feminister som värdelösa svenska vita medelålders skräp fast de är just de som går till arbetet i morgon, tar hand om sina barn, bidrar till samhället på olika sätt och genom skatten bekostar även de invandrarmän som har lämnat sina barn och fruar kvar på krigsområden, sökt sig till EU-paradiset och skippat sitt ansvar hemma.

Hur känner alla fäder sig om deras kvinnor ropar i massmedia: hatar, hatar, hatar män?

Svenska män är de mest jämlika i världen. Mobba dem inte.  Värdesätt och ta hand om era män, fäder, söner. Tacka dem speciellt idag på fars dag. Tänk efter, du som är feminist. För – hackar man någon tillräckligt länge kommer även den att dra.