Etikettarkiv: äldreomsorg

Som en torkad röksvamp – om äldreomsorgen och det svenska språket.

Utvalda

Publicerat av

Någon försökte ta sig in i min lägenhet med nyckel igår kväll. Jag tittade i portögat men såg bara ryggen av en man som sedan gick in i hissen. Om ett tag ringde det igen och bankade på dörren. Utanför stod samme person, en man med mörk hudfärg och svart hår. Jag öppnade inte dörren eftersom han var obekant. Efter en kvart ringde han på dörren igen och det lät som om han provade även med nyckel. Nu ilsknade jag till och ryckte upp dörren.

Mannen sa ungefär: mig ringa jälpa di.

Var han från hemtjänsten? Han höll i en nyckelknippa. Han hade jackan med logga från hemtjänsten. Fel dörr och med den svenskan garanterat på fel plats. Jag var ohövlig, sa nej, fel dörr och stängde dörren. Det kunde ju vara fejk. En rånare. Jag har inte hemtjänst. Ingen i huset har samma namnskylt som jag .

På morgonen läste jag – igen – att nog borde kanske kommuner ha en språktest för nyanställning i hemtjänsten.

Mina erfarenheter av hemtjänst och äldreboenden är nu nära fyra år gamla, men frågorna om äldreomsorgens kvalité ser ut att vara precis de samma idag. Behovet att förbättra äldreomsorgen är en segdragen historia som politikerna vänder och vrider ibland. Myndigheterna pratar. Regeringen pratar också med lite upprörd ton. Jag kan inte se att det händer något revolutionerande.

Frågorna om äldreomsorgspersonal med svag svenska, saknaden av adekvat utbildning, bristande hygien, tidspress, timvikarier, personalbyten och lönenivåer inom äldreomsorgen är liksom eviga.

Jag tog hand om min dementa sambo i nära sju år. Han dog i april 2018. Men de sju åren före hans död fick vi mångsidig erfarenhet av äldreomsorgen i min kommun och även av flera korttidsboenden, några i gränskommuner. Jag brukade skriva ner vår ”demensresa” och ibland hamnade något på bloggen. Jag undvek att peka ut folk. Jag var tacksam för mina avlösare, fast de var många. Bristerna var organisationens, inte enskilda vårdbiträdens. Chef för verksamheten anger tonen. Jag tror att de flesta gjorde vad de kunde, om inte mer.

Än idag byter vi – jag och de som är kvar i jobbet– några ord när vi passerar varandra i Centrum. Att vinka längre från har också varit vanligt nu i covidtider.

Vi hade avlösning i början 2 timmar i veckan, i slutet 4 timmar till varannan vecka. Han fick plats på en dagcentral en halvdag i veckan hösten år fem och år sex, räknad i demensår. Det var en plats med utbildad personal, en var till och med Silviasyster. Lokalerna var passande för verksamheten med en liten trädgård. Maten lagades på plats med hjälp av de gamla. Men sedan sparade Kommunen in platsen och bytte till något sämre, mindre i ett höghus. Trångt, lokalen delades med andra ibland. Ingen matlagning. Ingen trädgård. Personal som förmodligen spanade efter nya jobb. Sedan orkade sambon inte dit. Dementa har svårt med förändringar.

Flera av avlösarna var invandrare och nivån svenska kunde vara från allt till ingenting. Den person som kunde minst sa ”hej” och något mer vi inte begrep. Alla var trevliga men om min sambo hade varit riktigt dålig hade jag inte vågat lämna honom i händerna på en person som inte kunde svenska. Några var utbildade men dessa undersköterskor hade en tendens att sluta och byta till mer betalda jobb. Kommunen ansträngde sig inte att ha dem kvar. Vem skulle inte byta jobb för några tusenlappar mer och bättre arbetstider?

Några gånger i året använde vi korttidsvård. Jag brukade besöka mina barnbarn eller vandra under tiden. Nivån på svenska språket i korttidsvård var ibland snällt sagt bristfällig. Utöver mycket annat . Ingen av oss skulle acceptera hemma förhållanden som att inte få duscha på 12 dagar.

December 2017 skrev jag:

Ringklockan till demensavdelning var sönder. Ja, den var sönder redan i augusti mindes jag. Telefonnumret fungerade inte heller. Det var avstängt. Några besökare till kom och stod vid dörren. Vi ringde olika nummer men ingen svarade. Vi bankade faktiskt på dörren. Genom glasrutan såg vi några personer vandra framåt tillbaka i korridoren. En av dem försökte öppna dörren men  han var inte personal. Till sist, efter 25 minuters väntan, besvärade vi avdelningen bredvid som surt släppte in oss.

Vårbiträdet, en ung kvinna, var ensam på avdelningen och pratade varken svenska eller engelska, inget språk vi kunde förstå. Hon ville inte släppa in oss och inte ut heller. En enda person som inte kan prata med de boenden var denna söndag eftermiddag ensam med en hel avdelning. Det stod så på anslagstavlan ”idag jobbar X 14 – 21.” Skulle hon få alla i säng dessutom?

Jag skulle hämta min sambo från korttidsboendet där han vistats i 12 dagar. Nej, jag var inte på en nöjesresa utan till hjälp för en annan sjuk anhörig.

Jag besparar er resten men en bloggversion finns publicerad, länk nederst.

Ibland känns det som diskussionen om äldreomsorgen var hämtad från en önskebrunn. Kanske en röksvamp som sakta vittrar är en bättre beskrivning. Skälet till bristerna i äldreomsorgen beror på vår, främst politikernas, inställning till de gamla människorna, de icke produktiva. Nivån av moral är inte god. Yrket vårdbiträde har nedvärderats till lätt jobb som vem som helst direkt från gatan kan göra. Så det har blivit oattraktivt. Att den anställde inte kan prata med vårdtagaren eller sina arbetskamrater borde vara en surrealistisk känsla, inte hurra vi är multikulturella. Det finns andra yrken som också fallerar, polisen, brandkåren… men genuscertifiering fungerar.

Ibland tänker jag att politikerna tror sig ha evigt friskt ungt liv och aldrig hamna i ett boende eller ens ha hemtjänst. Förmodligen har de råd att betala för bättre vård med sina fallskärmar.

PS. Det finns äldreboenden som tycks vara önskeställen. Min sambo var en gång tio dagar i en sådan. Trädgård. God hemlagad mat. Nog med personal. Men det stängdes sedan. För dyrt. Vi bodde i Stockholms län. På andra delar av Sverige kan det vara annorlunda?

PS2.Ann Charlotte Marteus skrev om äldrerånen i Expressen 25 jan 2022

Värdegrunder och verklighet.

Misstroende som dagslända?

Publicerat av

Jag skrev i förra inlägget om det obetalda arbetet. Ett obetalt sådant har blivit extra aktuellt under året med covid: äldreomsorg utfört av andra än den kommunala/skattefinansierade omsorgen. Köerna till boenden är borta. Idag finns det tomma platser. De äldre klarar sig själva eller anhöriga tar hand om de äldres hjälpbehov. Politiker har tyckt att de gamla ska bo hemma så länge som möjligt. Nu blev det så, med hjälp av virus. I oktober 2020 bodde 78 000 personer på ett äldreboende, jämfört med 82 000 året före.

Var coviddöden orsak till att åldringarna inte längre ville hamna i den allmänna vården? Där dör man, ensam, morfindrogad, utan läkare och anhöriga bredvid. Kanske just förbudet att få träffa sina anhöriga under den sista tiden i livet har minskat lusten att bli instängt i ett boende. Man hankar sig hellre fram. Fångar har haft det bättre än de gamla under covid. Där grep JO snabbt in om deras begränsade rättigheter.

Eller har vår uppfattning om vikten av de äldre generationerna i våra liv förändrats när döden har kommit närmare oss? Det året vi insåg vår dödlighet i dagliga TV shower. Har de gamla fått ökad värde för vårt eget välmående?

Det har visat sig – även i massmedia – att den offentliga vården inte alltid var den bästa för våra gamla. Vi hade inte äldreomsorg i världsklass även om S ropar så regelbundet, speciellt i valtider. Omsorgen var som en kuliss i Musse Piggs, Kalle Ankas och Långbens resa, den som skylde soptippen. Som att personalen kunde sakna det svenska språket och adekvat utbildning. Skyddsutrustning fanns inte. Mer… Politikerna sket i både på de gamla och deras vårdare. I annat fall hade ju utbildning, bra lön, skyddsutrustning, nog med personal och livskvalité för de gamla varit i prioritet. Att arbeta inom äldreomsorgen hade då varit högt uppskattad arbete, avlönad därefter. Inte något vem som helst kan arbeta med.

Nu finns tomma platser. Man sparkar redan folk. Inte kom politikerna på att använda tiden för personalens utbildning och även svenskstudier. Vore inte den dåliga efterfrågan på äldreomsorgens tjänster ett utmärkt tillfälle för upprustning och utbildning?

Kostnadsläget tillåter inte att äldreomsorgen har hög klass. De gamla är olönsamma. Det finns så många hål att täppa till i en Kommunbudget.

Men jag undrar, är det bara covid och död som har fått anhöriga att ta över omsorgen av sina gamla? Kanske polletten ramlade in? Larmet om bristande kvalité i vården blev så tydlig. Det var faktiskt sant att hygien var eftersatt. Det var så att personalen kunde sakna adekvat utbildning. Det var sant att maten var mindre anpassad för de gamla. Det var även så att sjuksköterskor var bristvara, utevistelser obefintliga, livets guldkant inget man ens kunde stava till. Det var sant att morfin sattes in snabbt, så det blev rena dödshjälpen. Flera gamla ha fått dö ensamma under covid tid oavsett dödsorsak eftersom personalen hann inte och dörrarna var låsta.

Regeringen avskiljde oss från våra gamla i stället att handha skyddsutrustning. Anhöriga smittade vilt, inte personalen trodde de som tror sig veta.

Var det faktiskt lagligt? Skulle det ha hållit i en rättegång, att isolera folk ifall att de senare kunde bli sjuka och smitta? Jag tvivlar starkt på det.

Även efterfrågan av hemtjänst har minskat. Hade du hemtjänst var det aldrig samma vårdare som kom utan otaliga olika personer. Och du kunde inte få allt som du önskade och var van med. I ett smutsigt hem oduschad värmde du dina matlådor i mikron. Nidbild? Inte alltid. Städning vart tredje vecka får vilket hem som helst anfallas av damm och spillda saker.

Inte personalens fel. De kan ha ett schema som räknade minuter.

Vem anställs och hur arbete planeras kan inte personalen rå för, det är någon uppifrån som ger order som i sin tur har någon ovan som bara räknar pengar. Det är att finna sig i eller sluta. Visselblåsare är inte populära.

Jag tror – hoppas – att det har hänt något i tankegången, inte bara rädslan för smitta. Vi har insett att Kommun – det offentliga – inte alltid är den bästa vårdgivaren för våra gamla. Många människor har kommit på att det inte var värt att mista en gammal anhörig bakom låsta dörrar utan annan möjlighet till kontakt än vinka mot fönster. De som hamnar i ett äldreboende är sällan Internetfreak och vana att kommunicera genom det. Internet ersätter aldrig personliga möten. Människan är en social varelse.

Dock är lösningen att själv ta hand om sina anhöriga bara för dem med stabil, god ekonomi eller de som redan är pensionärer själva.

Många av de gamla som dog var i det övre åldersspannet och flera av dem hade andra diagnoser och behov av medicinsk hjälp. Men det blev så att de som dog avslöjade bristerna. Den utsatta hygienen. Vart skulle vårdbiträdena tvätta händerna? I köket? I personaltoaletten som kunde vara tre trappor ner? Hos någon boende? De döda larmade om missförhållandena. Nog har många av oss anhöriga både larmat och anmält förut men ingen brydde sig om det. Vi behövde ett för de gamla dödligt virus för att avslöja bristerna så massmedian vaknade och då var politiker tvungna att börja beklaga sig.

Det stöd och service som Staten och Kommunen lovade oss genom de styrande politikerna och skatteuttag håller inte måttet. De gamla gett dem ett misstroendevotum. Det kanske blir så att vi mer och mer kommer att tacka nej till Samhällets tjänster för de lovar mer än de håller. För lite personal i äldreboenden och daghem, indragningar av olika slag får till sist folk att protestera med fötter. De som kan. De lågavlönade får bara nöja sig.

Politikerna borde skämmas men de gör det inte. De lovar igen världens bästa äldreomsorg. De ger pengar för att forska om vården. Forska, när bristerna skriker ut? Och väldigt många går på det igen. Nu händer det! Förbättringar!

Misstroendet är som en dagslända?

Bild: Hade ingen bild av dagslända, det får bli en groda. Kanske lika passande.

PS. 30 procent av de 193 kommuner som har svarat på frågor från TT uppger att de i stor eller ganska stor utsträckning har tomma platser just nu. Ytterligare 44 procent svarar ja men att det handlar om ett fåtal. I Malmö stad står runt var tionde lägenhet tom i de kommunala äldreboendena.

Regeringen satsar ytterligare 120 miljoner på forskning inom äldreomsorgen. Pengarna ska fördelas över fyra år för att öka kunskapen om hur omsorgen för de äldre är organiserad. Vet de verkligen inte det?

PS2. Det finns förstås äldreboenden som är utmärkta och vilka även har klarat sig väl från covid.

De som ändå ska dö snart.

Publicerat av

Jag läste om en kvinna. ”klient” inom äldreomsorgen som hade bett om ett kvinnligt biträde när hon skulle duscha. Det gick inte, sånt kan du inte be om. Hon hörde troligen till den gamla stammen som inte visade sig naken för andra människor, de från manligt kön. Så gammalmodigt! Det finns än personer – jag till ex. – som anser nakenhet är helt ok, men på rätt plats. Inga stringbikinis där inte. Det ska ni vara glada för. Ostört nakenbad i månsken säger jag inte nej till.

På mitt extraknäck i servicehuset , som vårdbiträde med icke adekvat utbildning, fanns en man som var besvärlig. Hans hygien var eftersatt. Han var stor och tung och gjorde lite sexistiska anspelningar på personalen. Han kunde säga som ”vad snygg du är” eller ”fin häck”. Chefen beslutade då att den ende mannen på jobbet skulle ta hand om honom. De kvinnliga biträdena hade till sist vägrat. Att duscha gick inte alls. Gubben skrek: jag är väl fan inte någon homo. Det manliga biträdet åkte ut.

Jag gick dit nästa morgon med medicin och då var han fortfarande irriterad. ”Hemsystrar är väl kvinnor”, sa han. Absolut, var mitt svar. Hemsystrar är kvinnor. Jag grep tillfället i akt och körde honom till duschen. Han muttrade bara lite av överdriven renlighet. Han blev duschad, rena kläder, en tallrik gröt, kaffe, nödvändig snabb städning av lägenheten och han var så nöjd. Han sa något som inte hörde till saken men jag sket i det. Efter detta hamnade han alltid på min lista när jag arbetade extra.

Hemsystrar är kvinnor. Försök inte fostra 95 år gamla gubbar.

Hans liv var från det gamla Sverige. Nu vid 95 orkade han varken med vedhuggning eller att pumpa upp vatten, vissa krämpor attackerade, rullstol kom till och hans barn hade lite bestämt flyttat honom till servicehuset.

Idag finns få om några av hans sort och då menar jag inte bara hans uppfattning om hur det är att vara en man och en ”hemsyster”. Han byggde Sverige, det gamla Sverige som håller på att läggas ner. Som gammal får han inte välja vem som klär av honom och tvålar in hans kropp i duschen.

Servicehuset är nu nedlagd. Det ansågs brandfarligt (läs: för dyrt.) I stället en personalstyrka på plats kommer det nu en strid ström bilar från olika valfrihets vårdgivare för att ge medicin och ta hand om de gamla i behov av hjälp i vardagliga saker som dusch och städning. Restaurangens matlagning är slopad. är stängt. Maten kommer med en bil från storköket för att sedan värmas upp.

Smart?

Äldreomsorgen är på tapeten i ord men det saknas handling. Det behövdes ett virus för att lyfta frågan. Bristerna är inga nyheter, det vet politikerna fast de låtsas vara överraskade. Men det är inte lätt att förändra något som har varit uselt en lång tid genom bristfällig organisation, bemanning och ekonomi. Kanske allra mest på grund av ett slags förakt mot de gamla. De onyttiga. De som ändå ska dör snart.

Under covid – pandemin har dessa andra klassens medborgare saknat rättigheter som vi inte förvägrar ens kriminella i fängelser. Som att inte träffa sina anhöriga när döden nalkas. Många har dött ensamma, precis som förut, men nu kommer skammen fram.

I ca 37 kommuner finns fortfarande besöksförbud i äldreboenden trots vaccin. Vad är det för vaccin, egentligen? Skulle inte vaccin skydda mot smitta? Tydligen inte. Finns det verkligen inte visir att låna till besökare och desinfektion om man tror att just besökare ska smitta sina anhöriga? Är det lagligt att hindra folk att träffas i sina egna lägenheter? Det är inte fängelse eller?

JO var snabb i att klaga när fångarnas rättigheter kränktes tack vare försök på isolering för att hindra smitta.

Som en direkt konsekvens av Corona spridning beslutade Kriminalvården den 12 mars 2020 att med omedelbar verkan stoppa möjligheterna för intagna i landets häkten och anstalter att ta emot besök och genomföra permissioner.

JO beslutade att utreda vilka konsekvenser det blev för de intagna.

Fokus låg på frågan huruvida myndighetens agerande riskerade att leda till att de frihetsberövades situation blev alltför kringskuren, vilket i sin tur skulle kunna leda till en kränkning av deras grundläggande rättigheter. https://blogg.iniskogen.se/2020/07/05/vara-grundlaggande-rattigheter/

Men våra gamla då? Har de några rättigheter? Nej, JO är inte något för dem.

Grundläggande rättigheter, vilka är de? Inte att träffa sina anhöriga om du är gammal eller sjuk nog för att bo i ett äldreboende? Inte att vårdas av utbildad personal? Inte god mat? Inte utevistelser? Inte något alls… Och så klart inte att någon håller handen vid död för det hinner inte personalen, de är helt enkelt för få.

Har vi anhöriga klagat? Ja, men ingen bryr sig om vi inte har hamnat i massmedia på första sidan.

Jag har skrivit ett antal gånger om äldreomsorgen. Min erfarenhet som anhörig och extrajobbare är inte positiv annat än i undantagsfall. Men ingen skugga ska falla för den personalen som avlöste mig hemma på grund av min sambos demens. Ni var guld värda.

Mer än en tredjedel inom äldreomsorgen saknar adekvat utbildning. Att inte ha utbildning sänker arbetets värde och lön. Det orsakar brister och misstag. Det är inte personalens fel, det är Kommuners prioriteringar. Har du inte utbildning eller ens svenska kan du inte göra mer än det elementära. Är bemanningen så låg att man inte ens hinner hjälpa alla ur sängen är det inte personalens fel. Det värsta jag har sett var en demensavdelning som sköttes en söndag av en (1) ung kvinna som inte kunde något mer än hej på svenska. Nej, det hade inte hänt något, man ansåg att hon fixade vården av tio gamla dementa.

Fast nog ser jag sällan protester från personalens sida. De är solidariska, kanske in till dumhet? Det är inte så att arbetsmarknaden ropar efter folk som är outbildad. Man gör sitt bästa, mer än man kan och orkar och tiger. (Så klart finns det bra ställen, men tillräckligt många som inte är det.)

Nu ömmar alla för de gamla i ord. Den ena och den andra politiken kommer med ojande. Nu ska allt bli så bra igen, världens bästa äldreomsorg. Det tror jag inte på. Det finns för många andra hål. Hela systemet med äldreomsorgen borde startas om från början med en kravlista som ska fyllas.

KD håller på att sjunka så de måste få till stånd nya frågor. Jag vet inte vad de gjorde för äldreomsorgen när de satt i Regeringsställning, minns inte, orkar inte leta. Nu profilerar de sig. KD föreslår åtgärder mot ensamhet (Svd) bland annat

Se till att ”sociala aktiviteter på recept” eller motsvarande arbete kommer på plats i alla regioner.

Ge kommunerna resurser och uppdrag att, när smittläget så tillåter, söka upp alla äldre över förslagsvis 80 år som inte har hemtjänst eller särskilt boende för ett äldresamtal. Det sker på årsbasis i Danmark och i vissa kommuner, men behöver nu ske brett. Mötet syftar till att samtala om livssituationen och om vad kommunen och civilsamhället kan erbjuda när det handlar om gemenskap och sammanhang.

När inte de som redan är i vård får sina behov tillfredsställa är det nog överkurs att försöka behandla de som klarar sig utan. Hur gulligt det än låter.

Är vi verkligen så ensamma och hjälplösa? Så oförmögna att göra något själva? Idag när de flesta som är i min ålder har haft ett arbete, använder Internet och har passet väntande på att restriktioner avblåses? Tror KD att vi gamla behöver Kommunen som terapipartner, ”en god kompis”? Betrakta inte oss äldre som dumma ensamma i behov av kommunala samtal.

Har Kommuner inte alldeles tillräckligt att göra och rätta till? Skolor, bidragsberoende, äldreomsorg, barnomsorg och bostadslösa med mera? Socialtjänsten är fullproppad av outredda ärenden. Försök att få de i lagen beskrivna områdena att fungera först innan man sätter grädde på moset..

Att bli isolerad och tappa kontakter genom död hör också till livet. Det är en livsfas som kommer till de flesta. En naturlig utveckling som inte går att hindra. Det är bara att acceptera. Livet är skört. Döden är oundviklig.

Även en politiker kommer till livets slut. Kanske borde de fundera över de sista stegen i livet? Kö tio timmar på Akuten. Ingen som sitter bredvid i dödens stund. Att dö i en Landstingets T-shirt och blöja för ingen anser att kläder är behövligt för en döende. Kanske en morfindos fast du inte ens hade ont. Så du är garanterat så däckad att du inte kan säga adjö eller orsaka problem för vården.

Det finns en del att förändra. Handling efterfrågas. Det finns säkert onödigheter i varje Kommunbudget för att lösgöra för våra gamla. Om viljan finns.

Var rädd om dina närmaste. De är – oftast – det mest värdefulla du har i livet.

Vems fel? Huggsexan om brister i äldreomsorgen pågår.

Publicerat av

Huggsexa pågår om äldreomsorgen: vems fel är döden  och bristerna? I slutändan är det Regeringens. Men Kommunen har ansvar  över äldreomsorgen så kan felet vara deras? Men andra Myndigheter är också inblandade, det finns råd och riktlinjer från Socialstyrelsen och från Myndighet vi nu mera kallar Tegnell. Är det någon som larmade innan bristerna blev för uppenbara? Jag, några år sedan. Ingen brydde sig om det. Fler?

Alla politiker skyller på varandra. Även Regeringens stödpartier klagar på just Regeringen. Sandlåda igen. Alla ropar: inte skyldig! Inte jag!

Timanställda har beskyllts, det är ju vanligt att skylla på dem på botten när de på toppen inte gör sitt arbete utan räknar besparingar. Som före detta timanställd vid sidan av min ordinarie anställning kände jag mig modernt kränkt. Jag hade eget handsprit och egna handskar i fickan, så även många av mina medarbetare när arbetsgivaren snålade.

Problem med äldreomsorgen härstammar redan från 90 talet då alla gamlingarna föstes helt  till Kommun, Ädelreformen, som inte var ädel ett dugg.  Sök och läs så begriper du att det finns olika sortens människor, en del är gamla och dem vill man helst slippa.

 I korthet är problemen med äldreomsorgen:
En del av personalen saknar adekvat  utbildning. De som är utbildade får dra för stor last. De försvinner till bättre betalda jobb. Andelen sjukskötare är för låg. Läkare ska vi inte ens nämna. Någon läkare som aldrig hade träffat min sambo ordinerade morfindöden. När han dog  undrar jag vem och vad som skrevs dödsattesten? Vanligt, inte ovanligt.

I äldreomsorgens lönelistor ska alla med, integreras med de gamla och dementa som ledare. Äldreomsorgen används som integrationsprojekt. Oavsett utbildning,  kunskap om äldre, svenska seder och språk kan du alltid placeras i äldreomsorgen. Är tanken att språket inte har någon betydelse för de gamla och dementa eftersom de själva tappar ord och språkförmåga? Tanken kan väl inte vara att dementa integrerar invandrare till det svenska språket och livet?

Som invandrare kan du dock kräva vård på ditt eget språk.

Språksvårigheter är  rejäl riskmoment. Den som hos oss (avlösning) kunde minst svenska hade knappt tio ord. Ingen engelska. Ingen vårdutbildning.(Hon var jättegullig, tror jag.)  Har träffat  även folk som inte kan ett ord, att säga hej räknas väl inte som språkkunnig. Hur mycket kan gå fel då?

Värderingen av arbetet med gamla är låg. Lönen är skamlig för de utbildade. Arbetsschemat ofta usel.

Bemanning är för låg. Vanligt med två vårdare på 8 personer vilka alla behöver hjälp ur sängen, till toaletten, hygien, kläder och några måste matas. Städning, tvätt, mat, och så väntar sig anhöriga utevistelser och aktivering. Det värsta jag sett var en icke svensktalande person som skötte en hel avdelning dementa, 10 personer, ensam under en söndag. I ett kommunalt boende. Jag tror dock att det är sämst i storstäder. Har hört och läst om bättre omsorg i vissa platser ute på landet.  Studieobjekt för de usla?

Hygien är eftersatt. Skyddsutrustning finns inte. Nu kanske det finns men äldreomsorgen var  inte prioriterad område. Att tvätta händerna mellan varje klient/boende är svårt eftersom personaltoalett kan vara flera trappor  borta eller det finns ingen möjlighet att hinna till personalrummet mellan varven. Tvätta händer i köket?  Handsprit? Såg aldrig någon handsprit varken i boenden eller hos de avlösare som kom hem. (Så klart försåg jag våra avlösare med handdukar, tvål, handsprit och plasthandskar. Min personliga erfarenhet slutade dock våren 2018, jag antar att det är bättre nu.)

Omsorgen om personalen haltar. Politiker ser inte värdet i äldreomsorgen innan de själva hamnar där. Det är bara olönsamt hål i budget. Nyss röstade min kommun om att slopa hemtjänsten helt och låta privata utövare ta över. Hemtjänst var inte lönsamt. Den gick på minus. Hur de privata utförarna får hemtjänsten bli lönsamt lämnas som övning för den som sköter firmabudget.

Jag är inte ensam i att vara besviken på vården i äldreboenden. Kunde skriva en bok om hur 9 av 10 korttidsboenden var undermåliga och den tionde, toppstället, lades ner för vinsten var för liten. Tänk, det hemmet lagade mat med någon av de boendena, hade tillräckligt med personal och en trädgård. Nedlagd.

Ofta fanns små skavanker som trasiga ringklockor så du måste banka på dörren för att komma in på besök, icke fungerande telefoner, tomt i skåpet så de boende kan inte ens få en macka om de blir hungriga på icke utsatt tid, andra petitesser som att inte bli duschad på tio dagar. Låter jag grinig? Helt rätt.

Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlsson har pekat på problemen inom äldreomsorgen, som bristande hygienrutiner och lågutbildad personal, och ser det som en starkt bidragande orsak till den stora smittspridningen på äldreboenden.  Men då ilsknade SKR (Sveriges kommuner och regioner):

– Man behöver ha med sig att äldreomsorgen inte är en sjukvårdsinrättning utan en del av samhället, det går inte att förhindra smittspridning med mindre än att man sätter in särskilda åtgärder, säger Emma Spak, chef för hälso- och sjukvårdssektionen på SKR. 

Det var ett konstaterande som borde gå till historien. Allt skattebetalt och även den privata vården är väl del av samhället eller menar hon att vissa, som sjukvården och dess arbetskraft inte är det? 

Nu är det nog så att de som bor i något boende har behov av sjukvårdande – och omsorgsinsatser. Ingen får plats bara för att de känner sig helt ensamma och har lite rörelsehinder. Först provar Kommunen hemtjänst om så flera gånger om dygnet. När det har havererat helt får man en plats. Många gamla dör kort efter, de orkar inte flytta till nya omständigheter. Är du 100 år och sitter i rullstol anses du klara dig med hemtjänst som städning och tvätt.

De som bor i något boende har oftast  medicinska vårdbehov. Praktiskt taget alla har en medicinlista och om inte delar man ofta ut Al…n som för säkerhets skull har man ont eller inte. Dock har även min kommun sparat in flera sjukskötersketjänster.  Har även träffat  sjuksköterskor med så dålig svenska att denne inte förstår enkla frågor.

Dags att sluta käfta om vems fel smittan var utan påbörja en landsomfattande upprustning och hygienutbildning inom hemtjänst och boenden. Höjd professionen med krav för utbildning och språk samt betala därefter. Som någon sa: det finns förbättringspotential. Jag är säker på att det finns onödiga projekt hos Kommuner som man kan dra in för att lösgöra medel.

Sedan dör folk ändå. De är ju våra  allra äldsta och sköraste som bor i boenden. Därifrån flyttar man endast den sista gången.

Har ca 15 års erfarenhet som timanställd extrajobbare, nej jag har inte just den utbildningen, undersköterska, som är adekvat. 7 år som anhörigvårdade. Som socialsekreterare förväntades jag ta hand om det som inte fungerade och de gamla som inte anpassade sig i mallen. Och nej, man bakar inte biskvier i äldreboenden, bilden är tagen hemma.