Livets mening?

Jag känner att mitt liv har en mening” sa Nobelpristagaren Tasuku Honjo i en intervju när han fick träffa patienter som blivit friska från cancer med hans och James P. Allisons metod. Han är nästan på dagen lika gammal som jag. Det måste vara fantastiskt att lämna ett sådant arv till världen. Det var inget som kom gratis utan hårt arbete.  Slitet har gett honom en mening, inte bara erkännande genom Nobelpriset. Världen har blivit en smula ljusare.

Vad är meningen med våra liv? Vilken sten lämnar vi efter oss till världens bygge?

Vissa människor lämnar ingenting efter sig. De ger bara elände till världen som sin del. Terror, mord,  kriminalitet, krig, rovdjursbeteende…

Julen, godhetens tid närmar sig. Jag är julanhängare. Julkorten är skrivna och skickade till släkt och nya  bekanta från Pacific Crest Trail. Julens E-post skall iväg på julafton. Julklapparna är klara, jag avskyr sista minuten stress.  Mister Mark från Stehekin (bild ovan) får en diktbok från Tranströmer. Han samlade dikter på andra språk än sitt, engelska. Nej, han kan inte svenska. Inte japanska, ryska eller de andra språk han har i sin diktsamling. Han älskar soundet av språket.

Nu återstår bara bilder och minnen från min vandring. När jag ser på bilderna och försöker placera de på rätt plats vill jag tillbaka. Det var mitt livs vandring. Oavsett skitdagar då regnet öste ner och orken var noll var allt fantastiskt. Naturen, människorna, friheten… och överraskningen att jag orkade gå så långt. Men det är föga troligt att jag kan åka tillbaka till USA och vandra igen. Ålder och pensionsekonomi är en dålig kombination.

Gott så. Men jag känner mig rastlös och som om orken var bortblåst. Nu kan jag sova halva dagen om jag vill. Strunta i det mesta. Jag, den onyttiga pensionären. Jag har en svacka i livet som ropar på att bli fyllt med något.

Jag undrar över livets mening. Att arbeta och försöka göra rätt för mig var en stor del av mitt liv. Yrkeslivet handlade om människor och deras problem. Sedan fylldes dagarna av att ta hand om min sjuka sambo. Andra människor och deras behov har ofta varit på mitt livs första plats, inte jag. Hur rätt allt blev kan bara andra bedöma. ”Rätt” är inte alltid så solklart. Hur livet blev ser man först i livets backspegel. Men när jag hårdgranskar mitt liv finns mycket av det  jag önskade att göra även om det inte blev någon succé.

Men, var någonting jag har gjort ”livets mening”?

Att enbart vara till för andras bruk är verklighet för många kvinnor i världen. Ett av de värsta exemplen i världen är kvinnorna i Afghanistan. Ann Heberlein skriver om deras tillvaro. (Länk nedan, läs!) Det ger lite perspektiv till våra egna liv. När man läser det borde de flesta av oss svenska kvinnor känna sig lyckligt lottade, i grädden av mänskligheten. Ändå klagar många. Kvinnor skriker när den skattefinansierade Jämställdhetsmyndigheten läggs ner precis som om kvinnor här skulle leva under afghansk nivå. Det hörs en ständig klagan från mediekvinnor i Sverige, speciellt över svenska män. Dessa män som hör till de jämlikaste i världen, de arbetsammaste och de som tar pappaledigt duger ändå inte i mediekvinnors värld.Sällan hörs det kritik mot de andra männen, de som har fått läran om kvinnoförtryck i sig från födsel och gör livet miserabelt för kvinnor både här och där.

Klagan tycks vara meningen i livet för en del.

Vad är livets mening? Kanske livet inte har någon mening som vi kan specificera exakt? Vi är bara djur men högst upp i näringskedjan. Vi bygger upp. Vi raserar och förstör. Vi utvecklar och avvecklar. Vi slår ihjäl och ger liv. Meningen har kanske blivit förlorad redan länge sedan när vi började byta ut Jesus mot dollar? Kanske ännu tidigare när vi förlorade vår givna plats i samlarsamhället? Vet ej. Politiker pratar och frotterar sig med varandra men  den där övergripande planen över vår framtida existens finns inte. Vilken framtid? Hur långt ifrån är framtiden när nuet tränger sig på?

Hur kommer vi att gå under som civilisation, som inte ens bär sig civiliserat åt?

Som jag har sagt tidigare: naturen hittar alltid en utväg. Gör vi det? När vi privilegierade  inte ens kan lösa våra närliggande problem som att få ihop en Regering eller ge tak över huvudet för gamla uteliggare nu när kylan och  julen närmar sig?

Är jag pessimist eller realist kan man ha åsikter om. Men, nu kommer Julen, en tid jag finner som den stora ljuspunkten i livet. Just då är livets mening så uppenbar: att komma ihåg och vara tillsammans med dem man älskar. Lämna sorger och bekymmer åt sidan en stund. Det finns nog tid för dem sedan.

Vad är livets mening för dig?

https://annheberlein.com/2018/12/14/afghanistan-varldens-farligaste-land-for-kvinnor/

anybody skriver också om de afghanska kvinnorna:

http://anybodys-place.blogspot.com/2018/12/vi-laser-om-kvinnorna-i-afghanistan-men.html

 

Inga fredens blommor…men pengar i fickan.

Jag läste Jenny Nordbergs kolumn om Afghanistan (läser alltid hennes kolumn) och nog ser det dystert ut. Vad tror ni om Afghanistans framtid? Hur många månader tar det innan talibanerna och knarkbaronerna har tagit kontrollen över landet efter att väst, Sverige medräknat, har lämnat territoriet? Tre månader, max sex, är min gissning. Ger ni det mer? Andra alternativet är att inbördeskriget fortsätter och sliter landet i två delar. Pakistan bredvid har samma problematik. Religion har huvudrollen.

Vem skall världen skylla på detta totala misslyckande? USA, som vanligt? Ryssarna? FN? Brist på pengar, nä, det går inte, det har östs medel över landet. Fanatism? Islam? Medeltida värderingar? Ett allmänt förakt mot andra åsikter? Att alla länder inte älskar det västerländska konsumtionssamhället hur än vi försöker prångla på det? Att makten inte kommer från allmänna val utan från klanen, släkten och Gud?

Eller finns det hopp att de väljer annan väg, det vi kallar demokrati, med flickor i skolan, vapnen nedlagda, inga bilbomber, skatt och kollektiva nyttigheter, religion på fredagar och vänlig inställning till oss? Den fantasin tror jag inte på, inte idag. Det är ingen vår i Afghanistan. Hade vi kunnat använda våra pengar bättre och ösa på annat än soldater? Det är en bra fråga. Afghanistan däremot satsar hårt på vårt missbruk. De satsar på att vi knarkar och betalar deras krig och kanske på så sätt vår egen undergång genom död och  terror.

Afghanistan är nu världens största leverantör av opium. Årets skörd väntas slå rekord och priset tros bli högre än någonsin. Opium beräknas redan utgöra en större del av ekonomin än vad kokain gör i Colombia och Bolivia. Ta sedan bort det som genereras av den utländska närvaron från och med nästa år, och Afghanistan blir världens mest fullfjädrade narkotikastat.

Det innebäratt pastellbaronerna och deras allierade kan utöva fullständig kontroll, eftersom pengarna från knarkekonomin överträffar allt annat. Bistånd, alla försök till demokrati, det ruckliga försöket till rättssystem. Det är också ett av de erkänt bästa sätten att finansiera terrorism. Ni vet, det som de nya diplomat – talibanerna numera säger sig ha noll inblandning i. Jenny Nordbergs kolumn 4 juli på Svd.

Det finns stora mänskliga behov i Afghanistan. För en kvinna är det usel plats att leva i, men män har det inte heller lätt. Kvinnor föder i medeltal 5,5 barn och barnadödlighet är nr 1 i världen och mödradödligheten är hög. Läskunnighet i landet är 28,1 %.  50 % saknar rent dricksvatten och väntad livslängd ligger omkring 50 år. 35 % är arbetslösa, inkomsterna ligger i bottenligan, även om de har segat sakta uppåt de senaste åren, men då räknar man inte inkomsten opium för det är landets största produkt. Mobiltelefon ägandet däremot ligger på plats 50 i världen. (Statistik från CIA.) En telefonkampanj hade kanske nått bättre resultat än vårt deltagande i kriget?

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/opium-rosa-ater-hogsta-mode_8322124.svd 

http://www.bbc.co.uk/news/world-23186971 

http://www.afghanistannewscenter.com/

http://www.nyhetsbanken.se/news/view_printer.asp?ID=1333

http://www.cfr.org/afghanistan/us-war-afghanistan/p20018?gclid=CMzb7sunmLgCFaF7cAodogYAqQ

http://hd.se/utrikes/2013/04/15/afghanskt-opiumodlande-vantas/